Om kyrkan, kvinnan och prästämbetet

Jag skrev i den senaste texten om att sådana som vill sprida desinformation angående konservativt troende kristna gärna drar kristna och muslimer över samma kam när det gäller t.ex. frågan om kvinnosyn. Här anförs som motivering det att de flesta konservativa kristna anser att prästämbetet inte är ämnat för kvinnor.

Jag ids inte börja redogöra för kvinnosynen inom islam – det får den som är intresserad av saken ta reda på på annat håll. Det finns nämligen alldeles tillräckligt mycket att säga vad gäller kristen tro och kvinnornas ställning/kvinnosynen. När man ser på kvinnans ställning ur ett historiskt perspektiv går det inte att komma ifrån det faktum att kristendomen (trots att det finns en hel del synnerligen svarta fläckar också i den kristna historien) har varit den enskilt största orsaken till att kvinnans ställning har blivit vad den är i väst idag. Paulus ord om att "här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna" var fullständigt revolutionerande i den kontext de skrevs. Dessa ords betydelse då, och genom historien, kan knappast överskattas. Det att kvinnan ansågs kunna ärva Guds rike i samma utsträckning som mannen var, när orden skrevs, fullständigt enastående. Vidare låter Lukas och de andra evangelisterna kvinnorna vara de första vittnen till Jesu uppståndelse, och detta i en tid när kvinnans vittnesmål inte alls räknades.

Lukas i synnerhet sätter också stort värde på kvinnorna och deras vittnesbörd. Det finns de som hävdar att Lukas evangelium nästan helt och hållet är baserat på de kvinnornas vittnesbörd som rörde sig tillsammans med Jesus under hans tre år långa offentliga verksamhet. Jesus själv förhöll sig helt annorlunda till kvinnorna än vad hans samtid gjorde. Rabbinerna på Jesu tid, som kunde inleda sin andakt med orden "Jag tackar dig Gud för att jag inte är född som kvinna", hade gjort upp strikta förhållningsregler hur en rättrogen man skulle förhålla sig till en kvinna. T.ex. fick han inte tala med någon kvinna offentligt – inte ens med sin egen hustru eftersom en främling inte kunde veta att det var hans hustru. Den som läser evangelierna ser att Jesus betedde sig helt annorlunda. Han var inte rädd att smutsa ner sig själv (som rabbinerna såg det som) genom att tala med kvinnor offentligt, något som t.o.m. hans lärjungar reagerade på med förvåning.  

Men hur är det då, kanske någon frågar, med Jesu apostlaval och prästämbetet? Borde inte Jesus ha valt också kvinnor som sina apostlar om han verkligen hade en så här "progressiv" kvinnosyn? Och hur kan Paulus, som tycks anse att kvinnor och män i Guds ögon är precis lika värdefulla, anse att kvinnan bör tiga i församlingen? Hur går detta ihop?

Vårt problem idag är att vi så lätt förväxlar rättigheter med skyldigheter. Med apostlaämbetet, liksom med herde- och läroämbetet (för det är så det kallas i Bibeln), följer en hel mängd skyldigheter. Dessa skyldigheter handlar först och främst om att skydda församlingen från onda krafter som vill riva ner och förstöra. Framför allt när det gäller den kristna läran. Jesus valde endast män som apostlar, och detta trots att han alltså hade en väldigt "progressiv" kvinnosyn. Skulle detta ha handlat (enbart) om rättigheter skulle Jesus garanterat ha haft också kvinnliga apostlar. Samma sak med Paulus och herdeämbetet. Om det endast skulle ha handlat om rättigheter skulle han knappast ha skrivit så som han gjorde i 1 Kor. 14. Men nu handlar detta alltså inte om rättigheter utan om skyldigheter. Jag kan svårligen komma till någon annan slutsats än att Jesus, och i hans efterföljd Paulus, ville skona kvinnorna från dessa skyldigheter. Varför? Ja, kanske framför allt för att det är kvinnans om föder barn och som har det huvudsakliga ansvaret för barnen under deras första tid. Vidare också för att män och kvinnor är olika varandra. Kvinnan har överlag ett mera vårdande sätt medan mannen är mera av en, när det behövs, hårdhänt herdetyp.

Under den kristna kyrkans första tid, när kyrkan ännu fungerade som en kyrka ska fungera och när kyrkans ledare ännu tog sin uppgift som ledare på allvar, innebar en biskopsvigning åtminstone tidvis en mer eller mindre självklar dödsdom. I förföljelsetider var biskopen (= församlingsledaren) den som skulle försvara sin hjord mot de hot som församlingen utsattes för. Detta fick han ofta göra med sitt eget blod som insats. Det finns berättelser om att sådana som valdes till biskopar försökte fly före vigningen för att så rädda sitt liv. En människa som ville bevara sitt liv skulle inte bli biskop och herde för församlingen. En människa (=kvinna) som hade ansvar för ett eller flera små barn passade inte heller för denna uppgift.

Idag blandar vi alltså gärna ihop skyldigheter och rättigheter. Eller kanske rättare sagt: Idag har vi avskaffat skyldigheterna och bara lämnat kvar rättigheterna. Det är därför så många karriärister gärna blir biskopar. Eller har du hört om någon biskop electus som har hoppat på ett flygplan för att undkomma biskopsvigningen? Nej, idag ställer sig de karriärsugna på rad när det blir tal om ett biskopsval.

På samma sätt har vi avskaffat skyldigheten för en församlingsherde/präst att försvara församlingen från olika hot. När prästämbetet öppnades för kvinnor inleddes (eller intensifierades) en feminisering av prästämbetet som idag har lett till att prästämbetet har blivit ett feminint vårdyrke snarare än ett maskulint herdeyrke. Den allvarligaste följden av detta är att alla möjliga irrläror har getts tillträde till kyrkan och att den kristna läran genom dessa irrläror har blivit till något helt annat än vad den skulle vara. När herden blev vårdare föll slutgiltigt alla försvarsmekanismer.

Det var alltså för kvinnans skull som prästämbetet förbehölls mannen. Och för de små barnens skull. Och för församlingens skull. Och för den kristna lärans skull. Inte för att beröva kvinnan något hon hade rätt till utan för att skydda henne, de små barnen, församlingen och den kristna läran från de faror som hotade. För att skydda kvinnan från de faror som kom med de skyldigheter som medföljde detta herde- och lärarämbete.