Om demonstrationsrätten

Jag borde inte läsa Aftonbladets ledarsida, jag vet. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Och så gott som alltid blir jag förargad, i bästa fall, över den extremism som kommer till uttryck där och de halvsanningar och ibland rena lögner som används för att applicera denna extremism. Nu senast handlade det om behovet av att förbjuda extremhögerns demonstrationer. I detta fall NMR:s demonstration i anslutning till Bokmässan i Göteborg.

Jag ogillar, skarpt, alla nazismorganisationer. Liksom jag skarpt ogillar alla motsvarande vänsterextrema organisationer som manifesteras t.ex. i olika Pridetåg och -demonstrationer. Men. Till en demokrati hör, omistligt, rätten att demonstrera och att tala för det man anser vara viktigt. Detta så länge allt går lugnt och lagenligt till. Detta har polisen i Göteborg, och även Förvaltningsrätten, insett. Men inte Aftonbladets ledarredaktion, och i synnerhet inte Anders Lindberg. Sedan finns det förstås inget som hindrar att man förfar med vishet när det gäller dessa demonstrationer. Förvaltningsrätten beordrade att demonstrationen skulle flyttas från närheten till Bokmässan och till judarnas synagoga, och mycket gott så. Om det finns en misstanke för att det kan bli oroligheter så behöver man göra vad man kan för att eliminera eller åtminstone förminska dessa risker. Men i en demokrati kan man inte förbjuda människor att demonstrera. Inte högerextrema organisationer (så länge dessa inte beter sig våldsamt) och inte heller vänsterextrema hbt-organisationer.

Lindberg citerar Stefan Löfven, som enligt ledaren i Aftonbladet, redan i våras i sin tur citerade filosofen Karl Popper som har sagt att "Om de toleranta accepterar intolerans så kommer de intoleranta till slut att förgöra de toleranta". Och visst. Det kan finnas ett frö av sanning i detta. Sett till historien. Men det finns flera problem i anslutning till denna "toleransens paradox". För det första: Vem har tolkningsföreträde när det gäller att avgöra vad som är intolerans? De påstått toleranta? I så fall finns det en reell risk, speciellt i tider av pk-vurmande, att alla åsikter som inte ryms inom en smal åsiktskorridor får stämpeln "intolerant". Sedan bör man alltid när det gäller dessa frågor påminna sig invändningen att när toleransens börjar förbjuda det man stämplar som intolerans övergår toleransen i själva verket i intolerans. I den meningen kan man fråga sig om det i själva verket är de påstått toleranta, och inte de intoleranta, som förgör toleransen. Som synes är det här inga lätta frågor.

Och nu kanske någon frågar sig vari halvsanningen eller den direkta lögnen finns i Lindbergs ledare? Smaka på detta: "Det (förvaltningsrättens beslut) var ett välkommet beslut och förhoppningsvis början på en förändring i rättsväsendets allt för slappa hållning till nazisternas brutala gatuaktivism."

Lindberg talar om brutal gatuaktivism som rättsväsendet har haft en allt för slapp hållning till. Vad är det riktigt han säger? Att nazisterna har begått brutala gärningar som rättsväsendet inte har ingripit i? Det är faktiskt vad han säger. Men några sådana exempel finns förstås inte. I Sverige, som i alla andra rättsstater, blir brott straffade. Men genom att använda dessa ord ser han till att han får rätt i det han sedan kommer att säga inför sina läsare. För visst är det bedrövligt att NMR tillåts begå brott som blir ostraffade. Sådant måste absolut stoppas! Och så har läsaren redan från ledarens inledning fåtts att tänka i andra banor än vad ledaren i själva verket handlar om. Det är så här en skicklig demagog arbetar.