Bordsböner och kristendomshat

Jag tog del av en nyhet (med tillhörande diskussion) på svenska yle som talade om bordsbönen på dagis. Enligt artikeln är det inte längre tillåtet att be bordsbön på dagis, men praxis varierar. Motiveringarna till varför det inte är tillåtet är synnerligen klena, och så som saken läggs fram framstår det som att vi, åtminstone när det gäller denna fråga, lever i en minoritetens diktatur. När i stora drag 80% av finländarna hör till en kristen kyrka kan det helt enkelt inte fungera så att den lilla minoritet som är samfundslösa kan få bestämma hur vi ska ha det. I vissa dagis kan det ju t.o.m. vara så att alla barn hör till kyrkan, men likväl ska denna lilla minoritet få bestämma att det inte ska förekomma någon bordsbön. Det här är helt sjukt.

I kommentarfältet blir det sedan ännu värre. Kristendomshatet kan sannerligen ta sig märkliga uttryck! Bland det märkligaste är det att det faktiskt tycks finnas sådana som hör till den lutherska kyrkan som enar att barnen bör "förskonas" från bordsbön och annan "religiös påverkan". Hur tänker dessa människor? Har de alls tänkt igenom sin situation och vad kyrkomedlemskapet förpliktar till? Jag får intrycket att dessa inte ens har läst vår kyrkas kyrkoordning och dess femte paragraf. Denna paragraf lyder: "En medlem av kyrkan skall delta i gudstjänsterna, begagna sig också i övrigt av kyrkans nådemedel och främja förverkligandet av församlingens uppgift. En medlem av kyrkan bör iaktta en kristlig livsföring, ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt, låta döpa sina barn och sörja för deras kristna fostran." Med bakgrund i detta är det fullständigt obegripligt att en medlem av den lutherska kyrkan propagerar för att bordsbönen i dagis bör avskaffas.

Sedan är det många som är förvirrade när det kommer till religionsfriheten. Av kommentarerna att döma tycks dessa tro att vår religionsfrihet enbart är en negativ religionsfrihet, alltså att den handlar om frihet FRÅN religion. Detta är emellertid en missuppfattning. Vår religionsfrihet är definierad också som en positiv religionsfrihet, alltså att individerna har rätt TILL religion. Sedan finns det också sådana som inte alls har förstått detta med föräldrarätten i förhållande till barnens religiösa fostran. En kommentator föreslog, uppenbarligen på fullt allvar, att barndop borde förbjudas och att barnen sedan själva skulle få välja när de uppnår tillräcklig ålder. Sedan förekommer förstås också de helt huvudlösa påståendena om att den kristna tron skulle vara sagor, men sådant behöver man ju inte ta på allvar.

Men som sagt: Kristendomshatet kan ta sig synnerligen märkliga uttryck.