Om plättar och hjortronsylt och en stor dos nostalgi

Vi åt, igen en gång på söndagskvällen, plättar i casa Nyman. Vi har lärt oss en liten grej hur man får plättarna extra knapriga och spröda - om man vill ha dem sådana - genom olika försök och misstag. (Ett nytt misstag som jag försökte mig på ikväll och som jag inte gör om är att föröka göra plättarna på naturell joghurt. Det blev INTE bra.) Men om man ersätter mjölken med havremjölk blir de väldigt bra. Så det kan rekommenderas! 

Men det var inte det som var speciellt med kvällens plättkalas. Ikväll hade vi faktiskt lite andaktskänsla när vi åt våra plättar. Sylten som vi satte på dem var nämligen ingen vanlig sylt. Det var hjortronsylt. Redan det är ju i sig ganska märkvärdigt, åtminstone här hos oss där vi inte har för vana att köpa hjortronsylt eftersom den hjortronsylt man hittar i butiken är på tok för dyr och dessutom mestadels består av socker. Men det här var verkligen ingen vanlig hjortronsylt. 

Vi bytte ut kyl/frys-kombinationen i veckan och kastade ut våra gamla skåp och ersatte dem med en något nyare variant. När vi flyttade över frysvarorna i den nyare, men fortfarande begagnade, frysen hittade Johanna ett mjölkpaket som det stod "Milka" på. Inte "JMC" (som i Jakobstads Mjölkcentral), men ändå. Jag vet inte när Milka slutade samla in och sälja mjölk under eget namn, men det måste vara ganska länge sedan. Sedan stod det skrivet på paketet, med tusch och i min farmors handstil, "2 påsar" och "Hjortron 91". Alltså som i 1991. 

Så ikväll åt vi hjortronsylt som var lagad på hjortron plockade av min farfar år 1991. Sex år innan han flyttade hem till Herren. Samma år som jag skrev studenten och, som Johanna konstaterade när vi satt och åt, som var plockade när hon var 14 (!) år gammal. Hjortronen hade varit i farmors frys, och sedan i vår frys, i drygt 29 år. Men hjortron står sig bra i frysen. 

Min farfar gillade att röra sig i skog och mark, och alltid med ett ämbar eller två i handen. Han hade svårt, minns jag, att få plockat bären på buskarna i den egna trädgården, men skogsbären hann han alltid plocka. Lingon, förstås, men hjortronen var hans specialitet. Ett år plockade han över 100 liter hjortron - och det utan att resa till Lappland. Mestadels här i Esse på de många hjortronställen han kände till men som han aldrig hann visa oss andra. 

Utan att veta helt säkert tror jag att de hjortron vi åt ikväll var de sista hjortron som fanns kvar av det han plockade. Eller inte riktigt. Det fanns två påsar i mjölkförpackningen. Vi satte den ena påsen tillbaka i frysen. Hjortronen hade klarat sig bra i 29 år, och säkert klarar de några år till. Kanske vi tar upp den om tre år när farfar skulle ha fyllt 100.