Låt mig börja med att konstatera att jag är mot ett
finländskt Nato-medlemskap. Med detta sagt vill jag ändå säga att jag förstår
de som tänker annorlunda. Detta är nämligen en knepig fråga, och det går att
argumentera både för och emot utan att låta känslorna svalla desto mera.
Helt bortsett från vad som pågår i Ukraina kan vi konstatera
att vi har en ungefär 1300 km lång gräns mot Ryssland. Detta är ett faktum vi
inte kommer ifrån. När vi ser på historien kan vi också se att Ryssland har en
tendens att försöka flytta den här gränsen med jämna mellanrum. De senaste
hundratal åren har detta skett ungefär en gång per knappa hundra år, och det är
nu 83 år sedan det senast var aktuellt. Så rent statistiskt börjar det vara
aktuellt igen så småningom.
Jag har alltid varit av den åsikten att neutralitet är det
bästa försvaret mot Ryssland/Sovjetunionen. Om vi inte ses som något hot mot
den stora grannen i öst får vi med största sannolikhet vara ifred. Och så har
det faktiskt också fungerat, men samtidigt har detta inneburit att vi har låtit
grannen i öst diktera en del av de beslut vi tagit. Vissa tider i högre grad än
under andra tider, men detta har alltid varit något som neutraliteten har både
krävt av oss och inneburit för oss. Vilket givetvis är en mycket bitter sak.
Ett Nato-medlemskap skulle i grunden förändra detta. På alla
sätt. Jag förstår att många ser den trygghet som Nato erbjuder som något
eftersträvansvärt, men inför ett så här stort säkerhetspolitiskt beslut borde
vi nog allvarligt kunna se också på avigsidorna av ett medlemskap.
Jag är kanske inte så rädd för att ett Natomedlemskap skulle
innebära att Finland blir ett mål för ett eventuellt rysk kärnvapenhot. Periferi
är periferi, och förblir så även med ett Nato-medlemskap. Men vår långa gräns
innebär att vi hamnar i frontlinjen mellan Nato och Ryssland, även om vi är
periferi. Vill vi verkligen det, med allt vad det kunde tänkas innebära? Det är
nämligen helt ofrånkomligt att ett finländskt (och svenskt) Nato-medlemskap
skulle skapa en helt ny säkerhetspolitisk situation i vårt närområde. Och det
är fortfarande vi som har den där 1300 km långa gränsen mot Ryssland.
Det största minustecknet inför ett eventuellt
Nato-medlemskap är ändå, som jag ser det, Natos artikel fem. I media talas det
allmänt om detta som den största (och enda?) fördelen med ett medlemskap – alltså
det att vi som medlemmar skulle få skydd vid ett eventuellt ryskt angrepp.
Eller snarare så att löftet om detta skydd skulle avvärja ett möjligt angrepp. Och
detta är förvisso säkert sant. Men vi behöver mycket noggrant notera att
artikel fem är som en svängdörr som går i två riktningar, inte bara i en. Den
innebär ett löfte om skydd, ja, men den innebär också att vi lovar alla andra
medlemsstater att vi ska hjälpa till i deras krig. Och observera noggrant att
detta inte bara gäller i ett eventuellt försvarskrig.
Om USA igen blir attackerat av terrorister på bred front och
startar ett anfallskrig mot terroriststater är vi som Nato-medlem, åtminstone i
teorin, med i det kriget. Sedan är det i realiteten förstås så att USA torde
klara av att föra ett sådant krig på egen hand utan hjälp av lilla Finland. Men
hur blir det om t.ex. det sunnimuslimska Turkiet beslutar sig för att starta
ett krig mot det shiitiska Irak eller Iran och väljer att i detta sammanhang
aktivera paragraf fem? Eller ännu värre, om Turkiet skulle starta eller gå med
i ett panarabiskt anfallskrig mot det judiska Israel? Detta speciellt i en
situation där USA har en isolationistisk ledning och inte vill engagera sig i
ett sådant krig. Var ställer det i så fall oss?
Det sitter just nu en galning i Kreml, och detta innebär ett
hot också mot Finland. Även om detta hot just nu kanske inte i första hand är militärt.
(Men vilket det mycket väl kan bli ifall vi väljer att ansöka om medlemskap i
Nato.) Men Putin kommer inte att leva för evigt. Vi vet förstås inte vad som
kommer efter honom – åtminstone i teorin kan det bli ännu värre. Det är säkert
sant att ett Nato-medlemskap skulle kunna tänkas vara till fördel för Finland.
Men det kan också visa sig bli precis tvärtom. Speciellt kritisk kommer tiden
mellan det att ansökan inlämnas och den har godkänts av alla Nato-medlemmar förstås
att vara.
Sedan en ytterligare aspekt som jag inte har sett att någon i
media har lyft fram tidigare. När man studerar religionsvetenskap får man läsa
sig en hel lång rad med religionsdefinitioner. Vi som läste grundkursen i jämförande
religionsvetenskap under Tore Ahlbäck fick lära oss en lång och krånglig
definition utantill (vilken jag nu har lyckats förtränga), men den
religionsdefinition jag idag väljer att hålla mig till är den som säger att den
eller de makter en människa sätter sitt yttersta hopp till är den människans
gud.
En troende broder konstaterade att när man idag lyssnar till
Nato-diskussionen är det inte långsökt att notera att Nato för många har blivit
något av en gud – eller en avgud, om vi hellre använder det ordet – i den
meningen att de tycks sätta sitt yttersta hopp till Nato och Natos
säkerhetsgarantier. Detta är givetvis inte bra och inget som höves ett land och
ett folk som har en korsflagga. Läs gärna Jes. 31 och ersätt, liksom min
kristne broder gjorde, ordet "Egypten" med ordet "Nato" och
se hur det låter!
Som sagt är jag mot ett finländskt Nato-medlemskap. Men jag
förstår också att det finns sådana som tänker annorlunda. Men även om du är för
ett Nato-medlemskap: Sätt inte allt ditt hopp till Nato! Den som gör så kan nämligen
bli väldigt besviken.