Åstrand trampar i klaveret

I efterdyningarna av Vasa svenska församlings mycket kontroversiella beslut att öppna sina kyrkor för samkönade vigslar har ÖT publicerat en intervju med Bo-Göran Åstrand. I denna intervju berömmer Åstrand församlingsrådet i Vasa svenska för att ha handlat "modigt och öppet". Detta alltså efter att de fattat ett beslut som går tvärt emot Guds ord och vår kyrkas lära och praxis. 

En präst som viger samkönade par borde absolut anmälas till domkapitlet och få en allvarlig varning (och avkragas om förseelsen upprepas), men vad är det för idé att anmäla när biskopen så här tydligt ställer sig på kättarnas sida? I t.ex. Lappo stift är situationen en helt annan, och där riskerar trilskande präster åtminstone att få en varning. Men med en biskop i Borgå som så här tydligt marknadsför kätterska läror är Borgå stift tyvärr utelämnat åt vargarna. Här är det bara sådana som håller sig till Guds ord som riskerar varning och avkragning.

I artikeln berättar Åstrand dessutom att han kommer att predika i en regnbågsmässa i Vasa i anslutning till sommarens Högmodsevenemang i staden. Han säger att han kommer att predika över temat "Gud gör inte skillnad på människor och därför ska inte heller vi göra det".

Här får man undra om Åstrand alls läser sin Bibel. I Guds ord framgår det mycket tydligt att Gud visst gör skillnad på människor. Inte utifrån hudfärg, inte utifrån nationalitet och inte ens utifrån sexuell läggning. Men utifrån hjärtats inställning. Bekänner vi vår själviskhet och vårt högmod som synd och ber om förlåtelse, eller förhärdar vi våra hjärtan och fortsätter att leva i uppsåtlig synd? Där går skiljelinjen mellan oss människor i Guds räkenskaper. Jag förstår mycket väl att Åstrand gärna predikar om att Gud inte gör skillnad på människor inför regnbågsfolket. Det skulle vara synnerligen anstötligt att där predika om Guds dom över synden och i förlängningen över obotfärdiga syndare, och många skulle säkert uppfatta sig som djupt kränkta av en sådan predikan. Men likväl är det just detta som vi MÅSTE predika om. Alltid. Också inför regnbågsfolket. Annars gör vi oss skyldiga till det jag brukar kalla "kvarnstensteologi". (Luk. 17:2)   

Hur dåliga argument kan man använda?

Så gick det alltså som man kunde befara: Vasa svenska församling böjde sig för tidsandan och godkände, tvärt emot kyrkans på Guds ord baserade linje, vigsel av samkönade par i sina kyrkor. Som jag skrev i en kommentar under en annan text borde församlingsrådet förstå att avgå efter att på detta sätt ha trampat Guds ord under sina fötter och så gruvligt svikit och bedragit de homosexuella. Ja, du läste rätt. Att låta förstå att Gud välsignar det han inte välsignar är att ljuga, bedra och svika. 

Men detta var alltså något man kunde befara skulle ske. Marschen mot undergången för vår kyrka är redan utstakad och begås med små steg. Detta var nu ännu ett sådant litet steg. Men det jag reagerar mest på i nyhetsrapporteringen kring detta elände är det som Patrik Hagman, kyrkomötesombud och teologutbildare i Åbo, säger. Svenska Yle skriver: "Enligt Hagman hamnar de som motsätter sig samkönade äktenskap i marginalen där man paras ihop med andra som också har alternativa åsikter, som till exempel Trump-anhängare och vaccinmotståndare. `Med min känsla för hur kyrkfolk i allmänhet är så tror jag att den stora majoriteten av dem inte trivs i de extrema lägren`, säger Hagman."

Märker du vad Hagman säger här? Kyrkans folk ändrar åsikt för att inte hamna i "det extrema lägret". Inget om vad Bibeln säger. Inget om några teologiska överväganden. Nej. Utan vi ska följa massan för att inte vara "extrema". 

Sämre argument har jag inte hört på länge.

Rysk kollaps på gång?

Ett av nyhetskonsumentens största problem i krigstider (som vi nu lever i) är svårigheterna att veta vad man kan lita på av alla de nyheter man hittar på nätet. Samma problem, men i en mycket större omfattning, har givetvis alla nyhetsredaktioner som vill vara seriösa nyhetsförmedlare. Vad är propaganda, och vad är sanning av allt det material som kommer in?

En seriös nyhetsförmedlare tvingas därför vara mycket konservativ gällande vilka nyheter de förmedlar. Eller åtminstone sätta med en brasklapp när det gäller vissa nyheter.

De senaste dagarna har vi ändå nåtts av en del mycket intressanta nyheter som hittills, vad jag vet, ingen har klarat av att tolka. Det har skett en hel del konstiga olyckor inne i Ryssland. Oljedepåer som brinner, vapenlager som exploderar osv. De seriösa nyhetsförmedlarna har givetvis spekulerat i huruvida detta är något Ukraina ligger bakom, och det kan givetvis vara så det är. Ryssland och Ukraina är i krig med varandra, och inget (annat än realiteterna i fråga om tillgänglighet och kapacitet) förhindrar Ukraina från att göra tillslag på ryskt territorium.

Kolumnisten Olli Pusa på Oikea Media presenterar en mycket intressant infallsvinkel här. Han konstaterar att Sovjets kollaps kom som en stor överraskning för de flesta, även om det hade funnits vissa tecken som kunde ge ledtrådar till att något sådant var på kommande. Pusa spekulerar nu i om det kan vara så att dessa "olyckor" – som är alltför många på alltför kort tid för att vara slumpmässiga händelser – bär vittne om en intern opposition inom Ryssland som, i brist på andra möjligheter att uttrycka sitt stöd för Ukraina och sitt missnöje med Putin-regimen, tar till dessa medel i kampen. Pusa nämner också det intressanta faktum att Vitryssland och dess diktator Lukasjenko, trots kraftigt verbalt stöd till Putin och Ryssland, inte har sänt några stridande trupper till Ukraina. Tvärtom finns det, enligt Pusa, en vitrysk bataljon som strider i Ukraina, på Ukrainas sida. Lukasjenko har dessutom i västlig riktning gått ut med att hans land befinner sig i en "svår situation" i detta krig liksom för att vilja förminska betydelsen av sitt stöd till Putin. Frågan kommer osökt: Vet Lukasjenko något som vi i väst inte vet? Är hans agerande och hans budskap en indikation på att allt inte alls står väl till inom Kremls murar? Och framför allt när det kommer till det ryska folket och deras stöd för kriget och deras stridsvilja i det samma?

Lägg till detta de videor som Kreml själv har spridit där Putin ser allt annat än frisk och välmående ut, liksom Kremls allt mer desperata hotelser om ett tredje världskrig och morgonens nyheter att Ryssland nu stryper gasleveranserna till Polen och Bulgarien, och vi har en hel del pusselbitar som mycket väl kan tydas så att Ryssland håller på att falla ihop.

Detta är som sagt bara spekulationer, men jag tycker att Pusa presterar ett ganska bra case för sina spekulationer. Om du är intresserad, och behärskar finska, kan du gärna läsa hans kolumn.  

Nato?

Låt mig börja med att konstatera att jag är mot ett finländskt Nato-medlemskap. Med detta sagt vill jag ändå säga att jag förstår de som tänker annorlunda. Detta är nämligen en knepig fråga, och det går att argumentera både för och emot utan att låta känslorna svalla desto mera.

Helt bortsett från vad som pågår i Ukraina kan vi konstatera att vi har en ungefär 1300 km lång gräns mot Ryssland. Detta är ett faktum vi inte kommer ifrån. När vi ser på historien kan vi också se att Ryssland har en tendens att försöka flytta den här gränsen med jämna mellanrum. De senaste hundratal åren har detta skett ungefär en gång per knappa hundra år, och det är nu 83 år sedan det senast var aktuellt. Så rent statistiskt börjar det vara aktuellt igen så småningom.

Jag har alltid varit av den åsikten att neutralitet är det bästa försvaret mot Ryssland/Sovjetunionen. Om vi inte ses som något hot mot den stora grannen i öst får vi med största sannolikhet vara ifred. Och så har det faktiskt också fungerat, men samtidigt har detta inneburit att vi har låtit grannen i öst diktera en del av de beslut vi tagit. Vissa tider i högre grad än under andra tider, men detta har alltid varit något som neutraliteten har både krävt av oss och inneburit för oss. Vilket givetvis är en mycket bitter sak.

Ett Nato-medlemskap skulle i grunden förändra detta. På alla sätt. Jag förstår att många ser den trygghet som Nato erbjuder som något eftersträvansvärt, men inför ett så här stort säkerhetspolitiskt beslut borde vi nog allvarligt kunna se också på avigsidorna av ett medlemskap.

Jag är kanske inte så rädd för att ett Natomedlemskap skulle innebära att Finland blir ett mål för ett eventuellt rysk kärnvapenhot. Periferi är periferi, och förblir så även med ett Nato-medlemskap. Men vår långa gräns innebär att vi hamnar i frontlinjen mellan Nato och Ryssland, även om vi är periferi. Vill vi verkligen det, med allt vad det kunde tänkas innebära? Det är nämligen helt ofrånkomligt att ett finländskt (och svenskt) Nato-medlemskap skulle skapa en helt ny säkerhetspolitisk situation i vårt närområde. Och det är fortfarande vi som har den där 1300 km långa gränsen mot Ryssland.

Det största minustecknet inför ett eventuellt Nato-medlemskap är ändå, som jag ser det, Natos artikel fem. I media talas det allmänt om detta som den största (och enda?) fördelen med ett medlemskap – alltså det att vi som medlemmar skulle få skydd vid ett eventuellt ryskt angrepp. Eller snarare så att löftet om detta skydd skulle avvärja ett möjligt angrepp. Och detta är förvisso säkert sant. Men vi behöver mycket noggrant notera att artikel fem är som en svängdörr som går i två riktningar, inte bara i en. Den innebär ett löfte om skydd, ja, men den innebär också att vi lovar alla andra medlemsstater att vi ska hjälpa till i deras krig. Och observera noggrant att detta inte bara gäller i ett eventuellt försvarskrig.  

Om USA igen blir attackerat av terrorister på bred front och startar ett anfallskrig mot terroriststater är vi som Nato-medlem, åtminstone i teorin, med i det kriget. Sedan är det i realiteten förstås så att USA torde klara av att föra ett sådant krig på egen hand utan hjälp av lilla Finland. Men hur blir det om t.ex. det sunnimuslimska Turkiet beslutar sig för att starta ett krig mot det shiitiska Irak eller Iran och väljer att i detta sammanhang aktivera paragraf fem? Eller ännu värre, om Turkiet skulle starta eller gå med i ett panarabiskt anfallskrig mot det judiska Israel? Detta speciellt i en situation där USA har en isolationistisk ledning och inte vill engagera sig i ett sådant krig. Var ställer det i så fall oss?

Det sitter just nu en galning i Kreml, och detta innebär ett hot också mot Finland. Även om detta hot just nu kanske inte i första hand är militärt. (Men vilket det mycket väl kan bli ifall vi väljer att ansöka om medlemskap i Nato.) Men Putin kommer inte att leva för evigt. Vi vet förstås inte vad som kommer efter honom – åtminstone i teorin kan det bli ännu värre. Det är säkert sant att ett Nato-medlemskap skulle kunna tänkas vara till fördel för Finland. Men det kan också visa sig bli precis tvärtom. Speciellt kritisk kommer tiden mellan det att ansökan inlämnas och den har godkänts av alla Nato-medlemmar förstås att vara.

Sedan en ytterligare aspekt som jag inte har sett att någon i media har lyft fram tidigare. När man studerar religionsvetenskap får man läsa sig en hel lång rad med religionsdefinitioner. Vi som läste grundkursen i jämförande religionsvetenskap under Tore Ahlbäck fick lära oss en lång och krånglig definition utantill (vilken jag nu har lyckats förtränga), men den religionsdefinition jag idag väljer att hålla mig till är den som säger att den eller de makter en människa sätter sitt yttersta hopp till är den människans gud.

En troende broder konstaterade att när man idag lyssnar till Nato-diskussionen är det inte långsökt att notera att Nato för många har blivit något av en gud – eller en avgud, om vi hellre använder det ordet – i den meningen att de tycks sätta sitt yttersta hopp till Nato och Natos säkerhetsgarantier. Detta är givetvis inte bra och inget som höves ett land och ett folk som har en korsflagga. Läs gärna Jes. 31 och ersätt, liksom min kristne broder gjorde, ordet "Egypten" med ordet "Nato" och se hur det låter!

Som sagt är jag mot ett finländskt Nato-medlemskap. Men jag förstår också att det finns sådana som tänker annorlunda. Men även om du är för ett Nato-medlemskap: Sätt inte allt ditt hopp till Nato! Den som gör så kan nämligen bli väldigt besviken.

Ett oroväckande fenomen

Den som har läst min blogg, och framför allt kommentarerna under mina texter, har speciellt den senaste tiden sett ett – åtminstone enligt mig – mycket oroväckande fenomen. Samma fenomen kan också ses i samhället överlag, och särskilt tydligt blir detta i egentligen allt som har med Päivi Räsänen att göra, speciellt då i åklagarens påståenden (läs: lögner) om vad Räsänen sagt och gjort.

Nu talar jag givetvis om den blindhet och den vilja att vända och vrida, missförstå och misstolka allt som sägs om sexuella minoriteter till att bli så negativt som möjligt. Då alltså uttryckligen så att den som uttalar sig utanför det som har blivit den nya normen (som säger att allt är naturligt och bra) framställs som en hatisk och mobbande mörkerman eller -kvinna.

Jag ids inte tala om det jag skriver (även om förstås precis samma sak gäller också mig), men låt mig ta Räsänen som exempel. Det hon sade och skrev angående homosexuella (i den mån hon faktiskt talade och skrev om de homosexuella och inte om kyrkan eller om fenomenet homosexualitet) – och som hon blev åtalad för – var inget negativt i sig. Men tyvärr klarar människor överlag idag, som alla mer eller mindre har blivit hjärntvättade av den propaganda vi har marinerats i de senaste några decennierna, inte av att se skillnad på sak och person (först och främst) och inte heller på omsorg och hat.

Vad detta beror på är en intressant fråga. Jag ställer mig inte alls främmande till tanken att det handlar om en övernaturligt orsakad blindhet som Herren Gud har slagit människorna med. Men det kan givetvis också "bara" vara fråga om en propagandaframkallad blindhet. Eller kanske är det fråga om en kombination av dessa två?

Speciellt beklämmande blir det ändå när också kyrkans representanter och ledare faller i samma grop som kreti och pleti. Om det i deras fall handlar om samma blindhet eller om en rädsla för människor och för att stöta sig med den blinda majoriteten må kanske var osagt. Hur som helst gjorde självaste ärkebiskopen Tapio Luoma sig till tolk för detta när han under påsken kom ut med svidande kritik mot just Päivi Räsänen i MTV3:s "Uutisextra". Han sade bl.a. att "Päivi Räsänen försöker tillskansa sig (omistaa) Guds vilja och tvåla till andra människor med Bibeln." Och vidare: "Räsänens dömande ord om de homosexuella representerar inte den kristna kyrkans förkunnelse om Guds kärlek."  

Behöver jag säga att ifall Räsänen verkligen skulle ha velat "tvåla till människor med Bibeln" och om hennes ord verkligen varit "dömande" skulle Luoma givetvis ha rätt. Men som sagt misstolkar och man kunde nästan säga demoniserar han Räsänen på helt galna grunder. Som jag konstaterade kan jag inte avgöra om Luoma drabbats av samma blindhet som den blinda majoriteten har drabbats av eller om det handlar om att han ljuger medvetet av rädsla för de reaktioner som garanterat skulle ha kommit ifall han sagt som det är, alltså att Räsänens ord har förvrängts och missförståtts något förskräckligt. Och med handen på hjärtat vet jag inte heller vad som är värre.

 

Om den gröna politikens följder

Det verkar som om media åtminstone till en viss grad, om än väldigt sent, håller på att vakna upp till insikten om att världen kan tänkas stå inför en global livsmedelskris. Detta givetvis som en direkt följd av kriget i Ukraina, men också p.g.a. kraftigt stigande energipriser vilket har lett till att t.ex. priset på konstgödsel har upp till fyrdubblats på bara ett år. 

Tyvärr håller Finlands regering på att försova sig på ett närmast katastrofalt sätt inför denna potentiella kris - som givetvis också är en kris som våra livsmedelsproducenter har drabbats av i form av likviditetsproblem. Dessa likviditetsproblem är dessutom inget som uppstått med en gång, utan det är något som har eskalerat under flera år av dåliga ekonomiska förutsättningar för landets jordbruk. Något som, i dagens ekonomiska system inom livsmedelsproduktionen, också långt är något politikerna åstadkommit. 

Under vårvintern reagerade dock våra politiker och fick fram ett akut stödpaket på 300 miljoner för att, som det hette, trygga årets odlingssäsong. Men så visar politiken sin galna (läs: gröna) baksida: Under processens gång lyckades olika krafter sätta vantarna på största delen av dessa pengar och få dem uppbundna till olika klimat- och miljösatsningar, varför det nu torde vara bara 30-40 miljoner av dessa 300 som kommer att fungera som akut kostnadsstöd. Och dessa pengar kan komma att utbetalas, i bästa fall, först till sommaren.

Avsikten med stödpaketet var att säkerställa att jordbrukarna skulle ha råd att odla sin mark och därmed säkerställa vår självförsörjning. Nu blev det hela till pannkaka, enligt en jordbrukarröst som uttalar sig på Svenska Yles webbplats.

Det var visst  Esko Valtaoja som konstaterade att de gröna är det största hotet mot mänsklighetens framtid. Eller något liknande. Igen visar de hur rätt Valtaoja hade. Hur kan ett parti på detta sätt motarbeta landets intressen? Och framför allt. Varför röstar någon överhuvudtaget på detta parti? 

Nå, vi finländare kommer knappast att svälta som ett resultat av detta. Vi har, trots att landets ekonomi svajar betydligt, ändå möjligheter att köpa in livsmedel från världsmarknaden. Trots att detta kan komma att ske till kraftigt förhöjda priser. Men det finns länder och folk som inte har samma möjligheter, och det är dessa som, i vanlig ordning, kommer att få lida för den förda politikens skull. Och då talar jag givetvis inte bara om situationen i Finland utan framför allt om den politik som har lett till att energipriserna har gått i höjden.

Om propagandans makt

När människor träffas idag är kriget i Ukraina förstås ett givet samtalsämne. En av de frågor som har diskuterats flitigt i de sammanhang jag har rört mig denna påskhelg är frågan om hur det är möjligt att föra ett helt folk, alltså det ryska, bakom ljuset och få dem att tro på Putin-regimens lögner om vad som sker i Ukraina. Svaret har också varit lika givet som samtalsämnet: Det handlar om kraftig propagandaspridning.

Så är det förstås. Detta i kombination med hot om repressalier för sådana som vågar uttala en avvikande syn på saken och kraftig begränsning av oppositionens möjligheter att få ut sitt budskap – i den mån det finns någon opposition i Ryssland idag.

Så egentligen vet vi nog alla hur detta är möjligt, men trots det har jag hört många som har uttryckt sin förvåning över att detta faktiskt går att genomföra i dagens värld. Men möjligt är det, och ännu mer förvånande är att vi i västvärlden faktiskt har genomlevt ett liknade propagandakrig under de senaste ca 20 åren, med i princip samma medel och med nästan samma framgång. Nu talar jag givetvis om hbt-lobbyns framgångsrika propagandamanöver för att få oss att acceptera lögnen som sanning.

Tycker du att detta låter märkligt? Det gör det säkert. Men försök tänka efter lite så ska du se att det inte alls är så långsökt. Fram till för några månader sedan har statsmakten inte direkt förföljt sådana som inte fogar sig i det nya narrativet, men med Räsänen-rättegången och statsåklagarens korståg mot henne och mot yttrandefriheten på detta område togs ett stort steg i riktning mot detta. Vi har inte, som Ryssland, en maktfullkomlig despot i ledningen för vårt land/våra länder, och mediefältet är, åtminstone i teorin, fritt från statlig påverkan. Men det hindrar inte att liknade mekanismer är satta i funktion i väst – och egentligen är det oerhört mycket mer skrämmande att det är på så vis här med vår "fria press" än att detta kan ske i ett land som Ryssland. För även här hos oss finns det bara en "sanning" som accepteras i media, och åsikter som avviker från denna kommer inte fram i medias redaktionella material. Lägg till detta att censuren också på insändarsidorna har skärpts ordentligt speciellt den senaste tiden, liksom stigmatiseringen av oliktänkare.

Och resultaten har inte låtit vänta på sig. Vanligen brukar en omsvängning i opinioner i dylika frågor ta generationer, men den omsvängning som möjliggjorde t.ex. att det samkönade äktenskapet infördes gick på bara några tiotal år. I själva verket kanske ännu snabbare. Synen på manligt och kvinnligt och på kön överlag har också förändrats mycket snabbt.

Propaganda är ett mycket effektivt vapen, speciellt om man kan se till att andra åsikter inte hörs eller syns och sådana som vågar utmana propagandainnehållet blir stigmatiserade eller t.o.m. åtalade och dömda. Detta ser vi i Ryssland idag, och det samma ser vi i västvärlden när det gäller synen på hbt-frågor under de senaste decennierna. Det är med andra ord inte alls så svårt att få människor att tro på lögnen i stället för sanningen, och när man inser detta blir åtminstone jag ganska mörkrädd.    

Om påsk, om lidande och om tröst

Det brukar sägas att Uppenbarelseboken är en tröstebok, men egentligen gäller detta för hela Bibeln.  Detta trots att Uppenbarelseboken kanske är den bok som talar mest om lidande av alla böcker i Bibeln. För den oinsatte kan detta kanske te sig som en motsägelse, men när man ser nyktert och realistiskt på livet är det faktiskt helt följdriktigt.

Lidande är en oifrånkomlig del av det mänskliga livet i denna av synden präglade värld. Vissa människor möter det i mindre grad än andra, och för den som förskonats från en större mängd lidande är detta förstås en källa till tacksamhet. Eller borde åtminstone vara det. Ändå är det förstås så att när lidande drabbar på bred front och i stor mängd, som just nu i Ukraina och i Nigeria, tycks mänskliga ord många gånger otillräckliga till tröst. Men för den som tar till sig och tror Bibeln som Guds ord är situationen en annan.

Orsaken till detta stavas KORSET. Evangeliets budskap är att Gud inte har lämnat oss människor ensamma med vårt lidande och vår synd. Tvärtom steg Gud själv, i Kristus, ner mitt i det värsta av vårt lidande och tog på sig straffet för hela mänsklighetens synd. Ett exempel: Redan innan Jesus fyllt ett år hade han tvingats fly för en galen ledares hat och gå i landsflykt tillsammans med sina föräldrar. För att sedan inte tala om det lidande han utstod i händerna på de romerska soldaterna med korsdöden som kulmen på lidandet. Utan att gå in på några hemska detaljer kan jag konstatera att korset är det grymmaste tortyr- och avrättningsredskap människan i sin ondska har uppfunnit.

Så när vi människor lider, av olika orsaker, är Gud inte främmande för eller ovetande om vad vi går igenom. Tvärtom kan han, eftersom han själv har gått igenom allt vad vi kan tänkas råka ut för, känna med oss i våra svårigheter. Och framför allt erbjuder han en utväg ur vårt lidande under syndens plågor i olika former: Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus vår Herre. (Rom. 6:23) Alltså en evighet där inget lidande, ingen sjukdom och ingen död finns.

Därför är Bibeln en tröstebok. En tröstebok framför allt för de människor som lider, antingen under följderna av egna eller av andras synder och orättfärdighet. Denna påsk får vi tro och ta emot det budskap som förkunnas av den kristna kyrkan i världen, alltså att Gud i Kristus har stigit ner till jorden, levt ett liv som människa med allt vad vi kan tänkas möta av plågor och lidanden, men detta utan att synda. Därför kan han, genom sin korsdöd och sin uppståndelse, frälsa alla oss som lever här tyngda av vår egen och andras synder. Denna frälsning innebär inte alltid att vi förskonas från lidandet under våra få år här, men det ger oss kraft och mod att möta det vi ställs inför och framför allt ger det oss visshet och hopp om en evighet utan lidande, plågor, synd och död.

Kan en människa ha det bättre än så?