Den tredje striden

Jag har tidigare skrivit om de tre striderna som kyrkan ska gå igenom – och förlora på sin väg till att inte längre vara en kristen kyrka. Det var Ingmar Rönn som berättade för mig om dessa tre strider någon gång i början av 90-talet, och sedan dess har mycket hänt. Den första striden, alltså den om kvinnliga präster, var redan då förlorad – om än inte avslutad. Den striden blir aldrig avslutad eftersom ingen kan göra Guds ord om intet. Den andra striden, den om acceptans för utlevd homosexualitet, står vi idag mitt uppe i, och även den kommer vi att förlora. Om än också här gäller samma sak att ingen kan göra Guds ord om intet.

Den tredje, och den för kyrkans överlevnad som kristen kyrka allt avgörande striden, kommer nu också den igång på allvar. De två första är egentligen bara ”uppvärmning” inför denna strid om Jesus som enda vägen till Fadern. Den tredje striden har funnits där i bakgrunden redan en längre tid, men nu tycks tiden vara den rätta för själafienden och hans hantlangare att sätta in stöten. Bara under den senaste månaden har mycket hänt. Först hade vi Obamas installation till sin andra ämbetsperiod som president i USA. Även om detta förstås inte har någon direkt betydelse för vår kyrka kan vi ändå här ana vilka vindar som blåser. Den officerande pastorn stod för en kraftig religionssynkretism, och en av bönerna han bad avslutades med orden ”I Jesu och andra heligas namn”. Jesus har alltså fått andra ”heliga” vid sin sida.  

Men också här i vårt land, och i vår kyrka, flyttar fienden fram sina positioner. För en tid sedan offentliggjordes en undersökning som visar på en kraftig ökning av tanken på även andra frälsningsvägar än Jesus bland prästerskapet i Finland. (Här har helt klart förlusten i den första striden haft en stor betydelse!) Så har vi kolumnen av Rebekka Naatus i kyrkans finskspråkiga tidning ”Kotimaa” i vilken hon hävdade att missionsarbetet inte längre är aktuellt och borde placeras på museum. Hennes motiv må vara vilka som helst, men helt klart skymtar nog den tredje striden i hennes åsikter. Om Jesus inte är enda vägen till Fadern, eller frälsningsfrågan inte längre är aktuell, ja, då kan vi faktiskt avsluta missionsarbetet och ställa in hela missionskonceptet på museum och i stället satsa på olika utvecklings- och hjälpprojekt. Lyckligtvis finns det, än så länge, sådana (också bland biskoparna) som vågar stiga upp och säga emot. Men vägen är utstakad, och striden har börjat.

Historien har visat att utvecklingen i dylika frågor kan gå mycket snabbt. I den andra striden har opinionerna svängt på bara några få år. Det samma kan hända också i denna sak. Vägen är hur som helst öppen i och med att det stora hindret – synen på Bibeln som Guds ord – är avskaffat. Den som ser vad som sker bakom det som synes ske har ju redan för länge sedan insett att de två första striderna endast är symptom på den verkligt stora sjukdomen, alltså avfallet från Guds ord. Och när detta avfall har fått sprida sig i kyrkan är alltså vägen öppen och marken beredd för denna tredje – och sista – strid.

Vi lever nu i tider som kommer att gå till historien. I dessa dagar, just nu, gör vi historia. Jag fruktar bara att det inte kommer att bli någon trevlig historia.