Mekane Yesu, SvK och ELCA

Senaste vecka hände något som borde vara en av de största kyrkliga nyheterna på år och dag - men av någon konstig anledning inte ens har nått över nyhetströsklarna. Världens näst största lutherska kyrka (Mekane Yesu-kyrkan i Etiopien med 5,8 miljoner medlemmar) sade upp gemenskapen med den största lutherska kyrkan i världen (Svenska kyrkan med 6,5 miljoner medlemmar) och med den största lutherska kyrkan i USA (ELCA). Orsaken till detta står att finna i de beslut dessa båda kyrkor har fattat rörande vigsel av enkönade par.

Detta var väntat, och även ett av de viktigaste argumenten i diskussionerna som föregick beslutet i Sverige. Ett argument som likväl klingade för döva öron. I stället togs detta beslut – som går tvärt emot de lutherska kyrkornas grunddokument och dessutom i strid med gällande överenskommelser om att dylika beslut borde föregås av konsultationer med systerkyrkorna. Och här ser vi nu följderna. Splittring.

Hur reagerar då SvK:s ärkebiskop på detta? Konstaterar han att beslutets motståndare hade rätt? Får det honom och de andra tillskyndarna att tänka efter om beslutet var riktigt? Ånej. I stället börjar han orera om stöd som kommer att dras in. "Det här får konsekvenser för våra kontakter och våra pengar. De kan bli utan bistånd."

Finns det ingen gräns för det svensk-”liberala” högmodet? ”Vi vet bäst, ingen protest! Man kan inte förvänta sig mera av de här efterblivna n...j... Men de ändrar nog sig när vi slutar ge dem pengar!” Nåja, så här säger man förstås inte – ingen vill ju framstå som rasist -  men det tänks garanterat både här och där!

Men faktum kvarstår. Mekane Yesu-kyrkan har stått för årtiondets kyrkliga nyhet, och deras åtgärd här manar till omprövning och omvändelse. Annars kommer splittringen – som åstadkoms, märk väl, inte av detta beslut utan av Svk:s tidigare beslut i vigselfrågan – att bli oss till dom.

Nu skulle jag vilja föreslå att vi i vår kyrka följer Mekane Yesu-kyrkans exempel och så fort som möjligt bryter kontakterna med SvK och med ELCA. Men det gör jag inte, eftersom jag vet att det enda ett sådant förslag skulle få till stånd är en del knyckar på axlarna och på sin höjd ett litet snett leende över min dumhet. Men i stället vill jag, på fullt allvar, uppmana till bön för våra ledare som ligger bakom denna splittring (både i Finland och i Sverige) – att Gud i sin godhet skulle omvända dem från den splittringens väg de har slagit in på, eller så att han, om de inte vill omvända sig, skulle på sätt eller annat avlägsna dem från deras ledarposition.

Bönen är ett mäktigt redskap som vi inte på långt när använder så flitigt som vi borde göra. Också när det gäller situationen i våra kyrkor och våra uppenbarligen fullständigt blinda kyrkoledare. Gud hör bön, och han har tillräckligt med redskap i sin verktygsback för att kunna åstadkomma precis vad som helst.