Stubb, extremhögern och extremvänstern

Attacken mot publiceringstillfället av boken ”Äärioikeisto Suomessa” i Jyväskylä senaste torsdag torde knappast ha undgått någon. Liksom inte heller den efterföljande diskussionen om yttrandefriheten och vikten av att med alla medel försvara denna. Både statsministern och inrikesministern har tacknämligt varit ute och spatserat i media i detta ärende. Det som ändå hittills hade undgått åtminstone mig var utrikeshandelsminister Stubbs Twitterkommentar som, p.g.a. tidpunkten när den publicerades, har länkats till denna diskussion. Av allt att döma har hans kommentar skapat en liten storm, främst då i vattenglasets vänstra sida.

”Voisiko joku kertoa, mikä on Euroopan äärioikeiston ja -vasemmiston ero nykyään? En oikein tiedä. Kertokaa please.” (Kunde någon vänligen berätta vad skillnaden är mellan extremhögern och extremvänstern i dagens Europa? Jag vet inte riktigt. (Min översättning.))

Det här är en bra fråga! Och en fråga som behöver ställas – speciellt om man själv inte vet svaret. Dessutom, och detta säger jag inte bara för att jag avskyr extremvänstern om möjligt ännu mera än jag avskyr extremhögern, ligger fokus i media idag allt för mycket på extremhögerns illdåd medan extremvänstern långt tillåts segla under radarn. Jag har, trots att jag saknar säker kunskap i saken, en liten misstanke om att det är detta som ligger bakom Stubbs Twitter.

Extremhögerns och dess metoder behöver därför ingen närmare presentation. Denna har media stått för på ett helt bra sätt de senaste åren. Men extremvänstern har, som sagt, långt fått vara i fred. Orsakerna kan man förstås spekulera i, men dessa torde – enligt mitt förmenande – långt handla om skillnaderna i de två sidornas tillvägagångssätt. Dessutom handlar det säkert också om samma orsaker som gjorde att Andersson och Koivulaakso fokuserade på extremhögern i sin bok och inte på extremvänstern.

Men vad gör då extremvänstern i dagens Europa? Jag vågar påstå att de ingalunda är overksamma, utan att de alltjämt och oförtrutet jobbar på att omstörta det rådande samhället. Precis som de gjorde på 60-talet. I min bransch (pälsdjursnäringen) har vi under de senaste snart 20 åren terroriserats av extremvänstern och dess medlöpare i olika djurrättsorganisationer. Ta vilken demonstration som helst för djurens rätt/mot pälsdjursuppfödning och demaskera deltagarna vad gäller deras politiska hemvist så kommer det nog att lysa ganska mörkrött på mätaren.

60-talets taistoiter, som numera har uppnått en sådan ålder – och ett sådant välstånd – att de inte längre själva vill stå på några barrikader, men som ingalunda har övergett sina mål att omstörta det rådande samhällsskicket kan misstänkas ligga bakom en del tillslag mot just pälsdjursnäringen. Alltså dessa terroristangrepp som sker i skydd av natten mörker och med hjälp av en avbitartång och sprayburkar. Någon ska ju betala för utgifterna. De som har utfört attackerna har möjligen endast drivits av en fullständigt snedvriden avsikt att ”hjälpa djuren”, medan de som finansierat (och också eventuellt inspirerat till) attackerna har använt dessa tillslag som medel för att skapa samhällsoro.

Det finns nog skillnader mellan extremhögern och extremvänstern. Både när det gäller målen och metoderna. Extremögern vill skapa ett samhälle fritt från invandrare och med en någotsånär enhetlig samhällsmoral. Lite á la 50-tal. Extremvänstern vill revolution och en total samhällsomstörtning. Extremhögern gör sina attacker öppet och i dagsljus medan extremvänstern gör sina tillslag i skydd av nattens mörker och i total anonymitet. Och i total medieskugga.

Detta som en liten hälsning till Alexander Stubb.