Rönnback, Kylliäinen och den gränslösa nåden

Den nyblivne pensionären (från ÖT), Bengt Rönnback, skriver en intressant kolumn i fredagens ÖT (22/2) – en betraktelse om den gränslösa nåden och om spänningen mellan nåden och de ”frälsningens villkor” som han menar sig hitta i den kyrkliga förkunnelsen.

Rönnback tar avstamp i en artikel skriven av Antti Kylliäinen (”Armo kuuluu kaikille”, HS 15/8 2004) i vilken den illfamösa pastorn skriver att vi inte kan tala om nåd ifall vi ställer några som helst randvillkor. Då, menar Kylliäinen, handlar det om att vi ”köpslår” med Gud. Problemets kärna är att alla villkor (tro, goda gärningar, dop eller bättring) förminskar nåden som då inte längre är gränslös. ”Detta motstridiga budskap får teologerna ta itu med ifall de vill ställa nåden i centrum”, skriver Rönnback. ”Men Kylliäinen är optimist på sin kyrkas vägnar och tror att kristendomen ännu kan bli en religion som tar nåden på allvar.”

Intressant var ordet. Men samtidigt väldigt ensidigt. Min första tanke var att så här blir det när man glömmer bort heligheten - och detta gäller för både Rönnbacks och Kylliäinens resonemang. Men visst måste vi ju erkänna att det finns en spänning här. När vi läser Bibeln ser vi denna spänning så gott som på varje blad – alltså spänningen mellan den helige och den nådefulle Guden. Och vi kan också konstatera att denna spänning inte gärna går att få ihop i vårt tänkande – om det inte skulle vara för korset. För där går det ihop. När den ende helige och syndfrie görs till synd och spikas fast på förbanndelsens trä - då och endast då, och där och endast där, ser vi hur Guds helighet och Guds nåd går ihop. På korset och i Jesu offerdöd.

Ett av de härligaste vittnesbörden om Guds ovillkorliga nåd finns att läsa i Joh. 8. Här möter vi en stackars kvinna som har ertappats med äktenskapsbrott (var är f.ö. mannen?!), och som de skriftlärda och fariséerna kommer släpande med till Jesus. Jesus ritar i sanden och uttalar de odödliga orden om att ”den av er som är utan synd må kasta första stenen på henne” – och lite senare, när han lämnats ensam med kvinnan – ”inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mera”. Här ser vi hur nåden, den ovillkorliga, fungerar. Den förlåter. Utan randvillkor. Men sedan kommer FORTSÄTTNINGEN. ”Gå och synda inte mera”. För ett Guds barn finns det alltid detta FÖRE och EFTER. Nåden innebär villkorslös förlåtelse. Ja, absolut! Men den innebär också förändring, för där nåden tas emot, tros och blir till frälsning, kommer den att åstadkomma förändring. Eller som Paulus uttrycker det i Tit. 2:11-12: ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är".

Att ta emot nåden innebär alltid en kapitulation. Människan konstaterar att hon och det hon har att erbjuda inte duger inför Levande, Helige Gud, och att hon, om hon ska kunna bestå inför honom, tvingas acceptera den frälsning han erbjuder henne. En frälsning av nåd, och endast av nåd. Men i denna kapitulation läggs inte bara de egna ansträngningarna ner vid korset. På samma gång tvingas människan också konstatera att hennes egen vilja, inför Gud och i ljuset av hans helighet, i allt är lika fördärvad som hennes egna ansträngningar. Så när människan kapitulerar inför Gud och tar emot nåden får hon i inte bara en ny början utan också på samma gång en ny vilja. En vilja att låta Gud vara Gud och att ge honom rätt - speciellt de gånger vi har gjort fel. Jesus blir inte bara människans Frälsare utan också hennes Herre. Här bör, å det kraftigaste, poängteras att detta är början på en lång vandring – en vandring som inte alltid går rakt och rätt, men som är en vandring i en nåd som vill förlåta, och som förlåter, de felsteg människan i sin svaghet gör. En vandring där alltså Jesus är både Frälsare och Herre.

Där nåden inte åstadkommer denna förändring, utan där man, likt Kylliäinen, börjar ställa krav på Gud och på den kristna tron, sådan den meddelas oss genom Guds ord, och uppställa villkor för hurudan Gud bör vara för att i sanning vara en nådig Gud, där har nåden uppenbarligen inte tagits emot och fått verka den sinnets förändring som den vill verka. Då har man av allt att döma skapat sig en egen avgud som förvisso är gränslöst nådig men som inte är helig. En gud som inte behöver något kors för att få det hela att gå ihop. Och en nåd som inte är nåd i biblisk mening eftersom den inte verkar någon förändring.