Om bön II

Varför är det så jobbigt att be, och varför är det så trögt att komma sig för att på allvar gå in för uthållig bön? Varför är det så mycket lättare och roligare att t.ex. sjunga lovsånger? Jag hörde ett (bra) svar på dessa frågor för någon tid sedan, och jag tror faktiskt att det svaret står sig ännu idag. Svaret lydde att när vi sjunger lovsånger, då befinner vi oss inför Guds tron. Inför Levande, Helige Gud. Att få prisa och lova honom är förstås härligt och skönt, och som sådant något som vi som kristna gärna gör.

Men med bönen är det annorlunda. Bön är kamp. Strid. När vi ber går vi in i närkamp med de makter/krafter som regerar i denna mörkrets värld, och även om bönen förstås riktar sig till Herren är dess fokus just på den andliga striden. Därför är det så tungt och jobbigt att be. Men samtidigt så oerhört viktigt. För om ingen är beredd att ta striden så kommer den kristna tron att tvingas retirera. Detta gäller idag lika mycket i kyrkan som i samhället i stort. Denna världens herre "sonderar med bajonetten", och där han inte möter något stål kommer han att flytta fram sina positioner. Så var finns de stridsmän och –kvinnor som är beredda att ta upp kampen? Som är beredda att offra sin egen bekvämlighet och gå ut i strid – i sin bönekammare - för Guds rikes sak?

Som jag skrev i den senaste texten så håller de som har lärt sig detta med uthållig bön på att försvinna. De har flyttat hem till Herren, och vi som är kvar här är sådana som menar oss vara så upptagna med att leva och allt som hör till det att vi helt enkelt inte hinner be. Eller som en av mina andliga fäder, som jag nämnde i den senaste texten, brukade säga: Vi har idag så lite tid att vi bara hinner med det mest onödiga. (Detta ska naturligtvis förstås på rätt sätt... Det finns många vardagliga sysslor vi behöver prioritera. Men det finns också många saker som vi kunde lämna bort för att i stället göra det som är viktigare.)

Vi är idag så oerhört bra på att jämra oss över hur bedrövligt det ser ut, både i kyrkan och i samhället i stort. Jag hör till dem som, åtminstone här på bloggen, jämrar mig mest och högst. Vi tycker också om att diskutera denna bedrövlighet med varandra. Och visst behöver vi ventilera det som har gått galet. Men vårt problem idag är att det många gånger blir med det. Vi jämrar oss och beskärmar oss över kyrkoledningens irrlärighet och över människornas blindhet i andliga ting. Men vad gör vi åt det? Våra diskussioner slutar ofta, och helt riktigt, med en suck och ett konstaterande att VI inte kan göra något åt det.

Men Gud kan. Och han har gett oss bönen, och inte bara det, han har också gett oss oerhörda löften knutna till bönen. Men vårt problem idag är att vi inte längre kan be. Visst ber vi, men bara någon minut här och någon minut där, och ofta okoncentrerat och planlöst. (Av sig själv känner man andra...)

Jag tror att Gud idag kallar till ett fördjupat böneliv. Gud kallar oss, hans barn, att gå ut i strid. Inte i första hand med ord och i diskussioner, utan i bön. Pröva gärna detta, och fråga om detta också är din kallelse idag!

Mera om detta så småningom.