Konstig församlingssyn

Kyrkans ekonomi är inte vad den har varit, och som jag tidigare har konstaterat är detta inte endast av ondo. Men det får följder. Och ihopkopplat med en konstig teologi kommer dessa följder att drabba också sådan verksamhet och sådant understöd som inte borde få drabbas. Som t.ex. missionsunderstödet. Men även annan verksamhet och andra understöd som kyrkan av hävd har gett under åren risker att krympa och t.o.m. tas bort.

Nu hörs det att det har kommit ett direktiv att församlingarna ska överväga huruvida de ska ge understöd till samlingshus och bönehus i vilka det ordnas verksamhet som inte är ”församlingens egen verksamhet”. Som sagt förstår jag behovet att skära ner i utgifterna, men här skymtar nog en mycket konstig församlingssyn. Hur kan en verksamhet som bevistas av så gott som enbart församlingsbor vara något annat än ”församlingens egen verksamhet”? Tydligen anser man, från högre ort, att endast sådan verksamhet som är planerad och genomförd av församlingens anställda är att räkna som ”församlingens egen verksamhet”.

Med förlov sagt: Detta är en ohållbar syn på sakernas tillstånd.