Vestigia terrent

I senaste veckas nummer av Kyrkpressen (5/2013) finns en angående kyrkans framtid mycket viktig artikel rubricerad ”TF behöver nya studerande”. I denna talas om det svaga intresset för teologiska studier och om hur den teologiska fakultetens vid Åbo Akademi framtid åtminstone som självständig enhet är hotad p.g.a. ett allt mera ljummet intresse för teologiska studier. Som det nu är får fakulteten inte ens in hälften av det antal studerande de borde få in för att kunna nå sina examensmål och bibehålla sin finansiering. Detta kommer också i förlängningen att påverka Borgå stift, varför också stiftsdekanen Sixten Ekstrand får muntur i artikeln. ”Borgå stift behöver goda präster som är förankrade i kyrkans tradition, har en personlig tro och som kan sin bibel. Jag är inte orolig över att vi inte får präster. Vi får så många vi vill ha. Frågan är vilken typ av präster vi vill ha och hur vi förvaltar vårt arv, folkkyrkan.”

Alla som uttalar sig i artikeln vet nog precis var skon klämmer. TF och Borgå stift har de senaste decennierna långt fyllt sitt behov av studeranden/präster från de väckelsekristna leden i de norra delarna av stiftet. Där har kyrkan fått präster som ”är förankrade i kyrkans tradition, har en personlig tro och som kan sin bibel”. Efter att prästvigningsstoppet trädde i kraft har denna åder långt sinat – och nu får TF som första instans betala priset för detta. Jag föreslog för övrigt redan för över tio år sedan i inofficiella diskussioner att vi skulle börja varna våra ungdomar för att studera teologi eftersom de inte längre kan få prästvigning och därför inte heller något jobb som präst. Av detta blev då ingenting, men idag ser vi att ungdomarna själva har dragit sina egna slutsatser och söker sig till andra utbildningar.  

Ekstrand säger, i citatet ovan, att kyrkan idag får de präster hon behöver. Det är säkert ett riktigt konstaterande, åtminstone vad gäller numerären. Det synnerligen intressanta i sammanhanget är att Ekstrand här, åtminstone i mina ögon, försiktigt antyder att kyrkan i denna situation också tvingas prästviga icke-passande prästkandidater för att få det antal präster kyrkan behöver. Det kan ju mycket väl hända att jag nu övertolkar stiftdekanens uttalande, men om man lägger ihop två och två i citatet ovan kan åtminstone jag svårligen få det till något annat än just detta.

Det är ju ett obestridligt faktum att när kyrkan inte längre kan få präster som ”är förankrade i kyrkans tradition, har en personlig tro och som kan sin bibel” – alltså präster som har sina rötter i väckelserörelserna – tvingas man prästviga också kandidater som INTE är förankrade i kyrkans tradition, som INTE har en personlig tro och som INTE kan sin bibel.

När Kyrkpressen de senaste åren har publicerat namn och bild på stiftets nya präster har åtminstone jag bedrövat skakat på huvudet. Ännu värre har det blivit när jag sedan har läst intervjuer och hört dessa nya präster i olika sammanhang.

”Frågan är vilken typ av präster vi vill ha.” Så sant, så sant. Och alla vet som sagt precis var skon klämmer. Men kyrkan har valt väg, och spåren förskräcker. Nu börjar dessutom räkningarna förfalla till betalning, och TF är först i tur att drabbas.