Om synen på människan

I en kommentar till Första April-texten skrev Markus Nylund att vi lever i skilda världar, han och jag. Det är säkert sant, till många delar. Men med hänseende till den fråga som vi diskuterade tror jag att detta med skilda världar ändå har mindre betydelse än det faktum att vi ser på människan på helt olika sätt. Nu är detta förstås inget försök att analysera Markus Nylund och hans åsikter, utan det ska snarare ses som ett försök att analysera synen på människan i stort.  

Den moderna, sekulariserade människan anser att människan är god innerst inne, men att hon kan hemfalla åt att göra onda saker. Den kristna människobilden är att människan innerst inne är ond – som ett resultat av syndafallet – men att hon i vissa fall och nu som då är kapabel att göra vissa goda saker. Men detta då antingen som ett resultat av myndighetssvärdets tvingande eller av det sinnets förnyelse som ett liv med Herren ger.

Vidare tenderar den sekulariserade människan att se människan som något relativt statiskt. Man föds till vad man är, och sedan förblir man detta – förstås med möjligheten att lära sig saker och på det sättet utvecklas. I den kristna världsbilden, där livet ses med bakgrund av skapelse, syndafall och återlösning, är ordet ”förändring” centralt. Om vi ser på detta utifrån den nu aktuella frågan innebär detta att oavsett om en människa föds som homosexuell eller inte så är detta något som kan förändras. Både i positiv och negativ riktning. Därför ber vi för homosexuella som vill bli fri från sin läggning, och vi tror att med Skaparens hjälp – även om en människa skulle råka vara född som homosexuell så är ingen SKAPAD som homosexuell, det är en följd av synden och syndafallet – kan även en på detta område trasig läggning bli hel igen.

Men eftersom förändringen kan gå i båda riktningarna ser vi också faran av att homosexualiteten exponeras i dagens samhälle. När det gäller äktenskapsfrågan godkänner åtminstone en del av tillskyndarna att detta främst handlar om en symbolfråga – alltså så att detta främst handlar om samhällets godkännande av homosexualiteten. Med en ”jämlik” äktenskapslag erkänner samhället att homosexualitet är jämställd med heterosexualitet. Utifrån den kristna människosynen är detta ytterst farligt. Människan är som mest känslig i sin utveckling i de yngre tonåren, och i ett samhälle som tutar ut att homosexualitet är helt ok och att man ”ska ta reda på vad man är” kommer många stackars ungdomar att förledas.

För den sekulariserade människan, som alltså ser människan som något statiskt, är detta inget problem. Man kan förstås inte bli vad man inte är. Men för den kristna människosynen är, eller borde åtminstone, detta vara ett stort problem. Vi människor påverkas av vad vi ser, hör och läser. Vi formas av vad vi tar in, och om vi hela tiden blir utsatta för åsiktsbombning angående homosexualitet - och detta speciellt i den åldern då vi är mest formbara och mest funderar på frågor kring vem och vad vi är – kommer detta att påverka oss.

Ett av de främsta argumenten för en ”jämlik” äktenskapslagstiftning är detta med att ”på vilket sätt skulle du som heterosexuell lida av det?” Den som ställer frågan på det sättet visar klart och tydligt att han/hon inte har förstått den kristna synen på människan. För min del handlar detta långt om vilken värld mina barn och barnbarn ska växa upp i. Och ja, det innebär att detta också för mig är en symbolfråga