Röd blindhet

Jag borde sluta läsa Aftonbladet. Det är inte bra för mitt blodtryck, tror jag. Men likväl kan jag inte sluta, eftersom jag vill, och menar mig behöva, veta hur dagens (vänster)människor tänker. Eller rättare sagt: Se resultatet av deras tänkande. För att veta och förstå hur de riktigt tänker är nog nära på omöjligt. Så konstiga slutsatser kommer de nämligen allt som oftast till.

Idag läste jag två kolumner. Den ena skribenten vill skrota heteronormen eftersom den är ett ”samhällsproblem”. Det var tydligen någon ”pridemänniska” som låg bakom. Nå, det förklarar ju ändå det mesta. Den andra skribenten kommenterade fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna. Allt elände är Israels fel, och förutsättningarna för en rättvis fred finns (uppenbarligen) och är kända av alla. Dessa handlar om att Israel måste ge efter på i princip alla punkter. Det sades inget om palestiniernas terrorism, självmordsbomber och raketangrepp. Inget om deras (ännu inte övergivna) agenda att Israel ska utplånas. Dessa saker är tydligen inget problem och inget hinder för freden.

Det är så man baxnar. Men hatet förblindar. Tyvärr.

Religionsförbud?

Kyrkpressen nr 28/2013 (11/7) lyfter i en liten notis fram den diskussion om barn och religion som blev resultatet av tidigare riksdagsledamotens för V, Margo Ingvardsson, insändare i Dagens Nyheter i mitten av april i år. I sin text, som tog avstamp i en friande dom mot de Boråsare som försökt driva ut demoner ur ett barn, pläderar Ingvardsson bl.a. för en tolv års åldersgräns för utövande av religion. Hon skriver det inte rakt ut, men detta skulle givetvis då också omfatta ett förbud mot barndop.

Nå, nu är Margo Ingvardsson knappast att betrakta som fullt seriös. Hon har under många år, i äktkommunistisk anda, luftat sitt hat mot allt som har med kristen tro att göra. Så det är inte alls oväntat att hon kommer med ett dylikt utspel. Men det är ändå smått skrämmande att det finns människor som tänker i dessa banor – även om människorna inte är att betrakta som seriösa. Enligt historien skrattade man först åt Cato d.ä. när han upptog seden med att avsluta sina tal i den romerska senaten med orden ”för övrigt anser jag att Cartago bör förstöras”, men 149 f.Kr. skrattade ingen längre, utan då förklarade Rom Cartago krig – och staden lades i ruiner.

Det finns så mycket som man kunde/borde påpeka när det gäller Ingvardssons utspel att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men först kunde man kanske påpeka att det är synnerligen dålig debatteknik att inleda med ett extremt exempel för att sedan låta sitt resonemang glida över till att låta förstå att detta är beskrivande för all (kristen) religionsutövning. Faktum är att demonutdrivningen i Borås skedde i en liten, sluten krets som dessutom, enligt uppgift, är starkt påverkad av afrikansk stamreligion. Alla kristna församlingar i Borås har dessutom tagit avstånd från det som skett.

Det som stör mig mest är ändå det att Ingvardsson, liksom de flesta av dagens religionskritiker, utgår ifrån att det att ett barn inte får någon religiös/kristen (för det är kristendomen det hela handlar om) undervisning innebär att barnet skulle få en, i religiöst hänseende, neutral uppfostran. Så är det givetvis inte, utan också det att ett barn INTE får någon kristen undervisning innebär att en världsåskådning ges åt barnet: En icke- (eller anti-) kristen världsåskådning. Det är nämligen precis som Jesus säger: Det finns ingen neutralitet i detta. Den som inte är för honom är emot honom. Den som inte samlar, han skingrar. (Luk. 11:23)

Bakom inlägg och åsikter som dessa skymtar också inställning att religionsfrihet alltid innebär frihet FRÅN religion, när religionsfrihetslagstiftningen de facto utgår ifrån den positiva rätten till religionsutövning. Här passar det bra att låta Alf B Svensson få sista ordet – i ett citat som är hämtat ur den debatt som alltså uppstod efter Ingvardssons insändare. ”FN:s barnkonvention säger att alla barn har rätt till en andlig och moralisk utveckling. Detta innefattar ändå inte att föräldrarna har rätt att tvinga på barnen sin tro eller otro, men om vuxna väljer att inte vägleda barnen utifrån den tro och de värderingar de har så sviker de barnen.” (Citatet hämtat från KP:s notis.)

Kyrkan och staten

Efter att Räsänen-stormen har lagt sig, åtminstone lite, har diskussionen om en eventuell separation av kyrka och stat blommat upp på sina håll. Detta då kanske speciellt på svenskt håll och efter Olav S Melins påhopp på Inrikes- och Kyrkoministern. (Som jag kommenterade här.)

Det är smått märkligt att Melins uttalande har fått sådant genomslag. I sak var han ordentligt ute och cyklade, egentligen i allt han kommenterade - så också i frågan om kyrkans och statens bindningar och en eventuell separation mellan dessa två. Melin sade i intervjun bl.a. att ”Jag har följt med vad som hänt med den svenska kyrkan sedan den upphörde att vara statskyrka. Separationen har inneburit att kyrkan fått finna sin roll som kyrka och hittat ett eget andligt liv och friare kunnat göra ställningstaganden oberoende från staten”.

Här torde Melin hänvisa till den ”skilsmässa” mellan kyrkan och staten i Sverige som verkställdes år 2000. (Frågan om kyrkan för det var statskyrka är en separat diskussion, men även här är det inte svårt att visa att Melin också här är ute och cyklar...) Nå, nu menar Melin att vi här i Finland skulle vinna på att gå samma väg som man gått i Sverige. Det han då helt missar (eller bortser ifrån – en man med Melins erfarenhet torde nog känna till fakta!) är att banden mellan kyrkan och staten i Finland är LÖSARE än vad de är i Sverige även efter år 2000. Men det låtsas Melin, som sagt, inte om. Och media sväljer hans argumentation med hull och hår.

Nå, nu är jag i princip av den åsikten att man här i Finland också gärna kunde kapa de sista banden mellan kyrkan och staten. Detta skulle innebära att staten tog över begravningsväsendet, folkbokföringen (i sin helhet) och skötseln av historiskt värdefulla byggnader, samt att kyrkoministerns ämbete avskaffades och kyrkan tog över sin egen skatteindrivning och att kyrkans rätt till en del av samfundsskatten försvinner. Att sedan detta skulle vara negativt för medborgarna är en annan sak. Helt klart skulle en sådan omorganisering göra att det hela blev dyrare för oss som ska stå för fiolerna, och jag misstänker också att t.ex. begravningsväsendet och begravningsplatserna inte skulle skötas lika bra som det görs idag. Men i princip är jag alltså av den åsikten att detta kunde göras.

Men det kommer inte att ske. Helt enkelt därför att detta skulle innebära en devalvering av de kyrkliga ledarnas (läs: biskoparnas) ställning och betydelse. Dessa, som nått den position de nu har med alla dess fördelar i form av status och förmåner, vill garanterat inte att de ska ”ramla ner” till frikyrkoledarnas lägre positioner. Nej, de som har att förlora – rent ståndsmässigt – på en sådan omorganisering kommer att slåss emot den med näbbar och klor. Om inte annat så för att fortfarande få gå på presidentens bal på självständighetsdagen. Försök göra något åt saken så kommer det att visa sig hur rätt jag har!

Om abort

Jag skrev för en dryg vecka sedan en insändare i Österbottens Tidning under rubriken ”Vi behöver en abortdiskussion”, men tyvärr tycks jag vara ganska ensam om den åsikten. Det tycks nämligen inte bli någon abortdiskussion. Förutsättningarna fanns där efter Päivi Räsänens numera berömda tal, men det fanns tydligen inget intresse av att diskutera sak utan endast intresse av att hoppa på Päivi Räsänen som person.

På ett sätt förstår jag att det inte finns något intresse av att diskutera aborter. För många, speciellt kvinnor som någon gång begått en abort, är detta ett stort, öppet sår som säkert aldrig någonsin läker helt. Man kan ju bara tänka sig hur det känns t.ex. på den beräknade årsdagen av den uteblivna födseln... Varje år.

Det stora problemet med varje abortdiskussion, och alldeles speciellt med frånvaron av en sådan diskussion (som vi nu upplever), är att det p.g.a. dessa stora och djupa sår finns en blockering som gör att vi som kristna i våra försök att lyfta upp aborterna på agendan aldrig kommer längre än till etiken, eller lagen, om vi så vill. Vi hinner bara säga att det är fel – och genast är vi hårda och dömande. Och så kommer vi inte längre. Vi hinner aldrig komma in på det kristna svaret/den kristna lösningen på den vånda och den smärta som den som har begått en abort genomgår.

Nå, nu kommer jag att försöka, åtminstone lite, råda bot på detta! Jag är kallad som predikant på två sommarmöten inkommande helg, och på dessa samlingar har jag planerat att ta upp abortfrågan – och detta då främst ur skuldproblematikens synvinkel. Det är möjligt att jag sätter upp delar av denna predikan här på bloggen i ett senare skede, men den som vill ta del av den i sin helhet är välkommen med på möte!

Lördag 27/7 kl 19. Keskis bönehus, Oravais

Söndag 28/7 kl 19. Pensala bönehus.

I det senare mötet medverkar även Christoffer Skuthälla.

Räsänen, ännu en gång...

Stormen kring Päivi Räsänen ser inte ut att bedarra. Tvärtom gräver media hela tiden fram nya potentater ur kyrka och samhälle som får skälla på henne och det hon påstås ha sagt och därmed offentligt förevisa sin oförmåga att läsa och förstå en längre skriven text. (Eller har de helt enkelt inte orkat läsa hela Räsänens tal?) Hur som helst blir det fullkomligt klart att det i vårt land finns många som älskar att hata henne.

Räsänen har blivit något av ett lackmus-papper för vår kyrka idag. Hennes tal på Folkmissionens årsfest, och uttryckligen då reaktionerna på detta tal, visar med all önskvärd tydlighet hur det är ställt med kyrkan och dess ledning. Största delen av de som bekänner färg visar att de inte vill eller vågar stå upp för biblisk kristendom – och gott så! Det är bra att veta var man har dem som ska gå före och leda hjorden så att man inte i onödan behöver följa dem.

Den senaste i raden som kommer ut ur garderoben och skäller är Kyrkpressens tidigare chefredaktör Olav S Melin. Han menar att Räsänen har blivit ”en belastning för regeringen och ett problem för kyrkan”. Vidare hävdar han att Räsänen talar emot regeringsprogrammet när det gäller aborter och äktenskap, samt att ”Räsänen läser in det som skrevs i Bibeln för 2000 år sedan och försöker anpassa det på år 2013, och så kan man ju inte göra”.

För den insatte är det självklart, men det behöver kanske ändå sägas: Olav S Melin gör bort sig fullständigt. Ingenstans i regeringsprogrammet står något som går emot det Räsänen sade när det gäller aborter och äktenskap. (Den finlandssvenska tankesmedjan Magma, för vilken Melin är informationsansvarig, har kanske förväxlat regeringsprogrammet med SFP:s partiprogram?) Tvärtom sägs det i regeringsprogrammet att regeringen ska verka för att minska antalet aborter. Men kanske Melin inte har läst regeringsprogrammet heller?

Vad sedan gäller Melins uttalande angående Bibeln får man ju fråga sig varför en sådan människa överhuvudtaget hör till en kyrka som i sin kyrkoordnings första paragraf klart säger att Bibeln ska fungera som rättesnöre för kyrkans lära och liv. ”För så kan man ju inte göra” enligt honom.  

Olav S Melin hör helt klart till den ockupationsmakt som, oärligt och falskt, försöker påtvinga vår kyrka en bibelsyn och därmed följande läror och värderingar som inte hör hemma där. Jag får helt och fullt instämma i den kommentar som Jan Nygård skriver under nyheten om Melins verbala utsöndringar på svenska.yle.fi, att det är Melin som har blivit en belastning för kyrkan. Nej, vänd om, eller gå ut! www.eroakirkosta.fi