En illusion av vidsynthet

Det finns ingen gräns för den blindhet som dagens människor tycks ha drabbats av när det gäller frågan om homosexualiteten. I en fullständigt bedrövlig kolumn i tisdagens ÖT skriver Emma Björkqvist om den nya ryska lagen om förbud mot spridande av homosexuell propaganda under rubriken ”En illusion av beskydd”. I kolumnen påstår hon bl.a. att ”rätten att informera om att homosexualitet inte är någon sjukdom eller synd tas ifrån den ryska gaykommuniteten”. Vidare får vi veta att den nya ryska lagen förhindrar spridandet av information om att ”man inte är ensam, att det man känner är normalt och verkligen inte skadligt”. Björkqvist avslutar sedan sin svada med orden ”Barn behöver inte skyddas från homosexuella, dock från inskränkta människor som vill ta ifrån dem deras rättigheter”.

Jag drabbas av en släng av helig vrede – eller åtminstone helig indignation – när jag läser texter som denna. Visst kan man ställa sig frågan, som Björkqvist också gör, om denna lag kommer att kunna missbrukas av myndigheterna. (Men det gäller ju för i princip alla lagar!) Och visst låter det bestickande att tala om ”medborgarnas rättigheter” i detta sammanhang. Men byt ut ordet ”homosexuella” mot ”homosexualitet” i det avslutande citatet så ser du bättre och tydligare vad denna nya ryska lag handlar om. Den handlar helt enkelt om att beskydda barnen från propaganda som kan vara skadlig för deras utveckling! Inte om att beskydda barnen från homosexuella människor.

Och hur vet denna Björkqvist att utlevd homosexualitet inte är någon synd? (Detta reagerar jag mest mot i hennes kolumn.) Jag skulle vara oerhört tacksam för en källhänvisning här! Vårt stora problem idag, vilket jag också har försökt visa i tidigare diskussioner i detta ämne, är att dagens människor, i sin brinnande nit att få svart till vitt och fel till rätt, skapar sig en egen gud (läs: avgud) som talar om för dem det de vill höra. Nämligen att det som Den Gud som finns har kallat för synd egentligen inte alls är någon synd. Att det som är emot naturen egentligen inte alls är emot naturen utan helt normalt och naturligt och att det som han har förbjudit oss att göra, eftersom vi skadar oss själva genom det, inte alls är skadligt för oss.   

Det är givetvis fritt fram för var och en att lura sig själv och andra med dessa lögner. Det är fritt fram att springa med huvudet i väggen – och att, hur bedrövligt detta än är, dra barnen med sig i sin villfarelse. Åtminstone här i väst. Men observera då att den som gör så också bör vara beredd på att få mothugg! Men detta accepteras i regel inte. ”Varför kan ni inte låta denna fråga vara?”, eller ”Lämna nu dessa stackars människor i fred!” brukar vi kunna få höra. Och det, märk väl, från de som själva lyfter fram denna fråga gång på gång. Nej. I toleransens namn ska allt accepteras – utom talet om att det som Den Gud om finns har kallat för synd och skadligt faktiskt är synd och skadligt för oss människor.

Jag drabbas av helig vrede när jag läser dylika texter. Eller åtminstone av helig indignation. Men, som sagt, det finns tydligen ingen gräns för hur långt den blindhet sträcker sig som vidlåder oss när det gäller denna fråga. När den blinde sedan menar sig vara så oerhört vidsynt blir det hela bara tragikomiskt.