Kyrkans kris, ett drama i tre akter

Den lutherska kyrkan är i kris. En allvarlig sådan. Denna kris består inte i sviktande ekonomi, minskande medlemstal, dåliga präster och dito predikningar eller ens i kraftigt sjunkande gudstjänstsiffror. Dessa i och för sig allvarliga saker är endast symptom på det som är kyrkans verkliga kris, nämligen att hon har fjärmat sig från Guds ord och därmed tappat bort sin Herre. Den lutherska kyrkan vågar, vill och kan inte längre säga "Så säger Herren" - detta för att hon inte längre känner Honom och hans ord.

Om vi lite närmare vill syna denna kris och de följder den får kan vi se hur denna kyrkans kris avspeglar sig i dagens heta frågor, t.ex. i frågan om homosexualiteten.

1. Dagens kyrkan väljer bort lydnaden för att slippa lidandet.

En levande kristen kyrka har alltid och kommer alltid att gå mot strömmen. Det finns helt enkelt inget annat alternativ. Levande kristendom kommer alltid att hamna på kollisionskurs med olika strömmar i samhället - eller på bibelspråk: Guds rike och världen kan aldrig förenas. Detta att gå emot strömmen är tungt. Det innebär alltid ett offer. Den egna bekvämligheten, människornas gillande, platsen i denna världens fina rum - allt detta kan vi tvingas ge upp om vi vill gå i vår Herres fotspår och i lydnad för hans ord och vilja. Så fungerar det bara. "I världen får ni lida", säger Jesus, "men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh. 16:33)

Därför måste vi göra ett val. Det går inte att både vara väl ansedd bland denna världens potentater - att ha en aktad ställning och tillträde till denna världens fina rum - och samtidigt gå i Herrens fotspår. Hans fotspår leder nämligen "utanför lägret". (Hebr. 13:11ff) Där led han för världens synder, och dit - utanför lägret - leder också vår väg om vi väljer att lyda Guds ord och Herrens vilja. Utanför lägret finns smälek, där drabbas vi av hat från världens människor, vi blir baktalade och avsiktligt missförstådda. I förlängningen kanske också förföljda på olika sätt. Men där, utanför lägret, är vi i gott sällskap för där finns också den Herre vi tror på och följer.

Kyrkan har gjort sitt val. Hon har valt bort lydnaden för att slippa undan lidandet. Kyrkan har valt att stanna innanför lägrets portar. Hon har valt världens gillande och de fina rummen framom det lidande som följer på lydnaden mot Herren och hans vilja. Kyrkan har valt att lyssna till denna världens röst och följa ormens väg. "Skulle då Gud ha sagt?" (1Mos.3:1) Kyrkan har valt bort lydnaden mot Herren och mot Guds ord för att slippa lidandet, och detta är själva grundorsaken till kyrkans kris idag.

2. Dagens kyrka väljer bort tron och trofastheten för att uppnå trovärdighet

Ett av de viktigaste och främsta honnörsorden i dagens kyrkliga diskussion är ordet "trovärdighet". Som kristna bör vi vara trovärdiga. Med detta menar vi att det vi håller på med ska vara av sådan art att världen kan förstå det och, åtminstone delvis, hålla med om det. Med andra ord: Vi ska inte hålla på med saker och förkunna sådant som världen inte gillar och inte kan acceptera. Därmed ryker det mesta talet om synd. Lagen avskaffas. Guds vilja, sådan vi har den i Guds ord, upphävs till förmån för sådana bud och lagar som världen har stiftat och hyllar.

Om vi ska vara trovärdiga i världens ögon kan vi helt enkelt inte sätta tro till allt Guds ord. Det största problemet här är ändå denne Jesus. Gud går ännu någorlunda bra, men när Jesus kommer in i bilden blir det problem. För att kunna räddas kvar i kyrkans liv och förkunnelse - ens på något plan - måste han därför genomgå en grundlig "makeover". Jesus går därför från att vara syndares frälsare till att vara en vis lärare. Han blir enbart en förebild, den som har visat vägen till ett gott liv, inte den som ger oss evigt liv - och som också säger vad som är förenligt med detta nya, eviga liv och vad som inte är det. De bibelord som inte passar in i detta, som inte stämmer överens med vår bild av "Lärarjesus", de hamnar i onåd. Denne Jesus, som enbart är en förebild, han kan givetvis inte heller göra några under. Åtminstone inte idag. Helande från homosexualitet finns helt enkelt inte alls på kartan. Om kyrkan börjar förkunna en tro på en sådan Jesus som kan gripa in och förvandla människor, ja då tappar hon trovärdigheten i världens ögon. Då blir vi kristna, och kyrkan, sedda som virrpannor och mindrevetande. Och det får verkligen inte ske, för då försvinner vår trovärdighet. Så därför offras tron på den Gud som finns och den Herre vi lär känna genom hela Guds ord. De passar helt enkelt inte in i den nya, trovärdiga bild kyrkan vill ge av sig själv.

3. Dagens kyrka väljer bort tjänandet i utgivande kärlek och ersätter detta med acceptans av synden

Jag har sagt detta tidigare, men det tål att upprepas: En kyrka som fungerar som en kyrka ska fungera är en plats dit alla kan komma som kämpar med frestelser, synder och sitt eget kors. I en fungerande kyrka/församling ryms alla med som vet med sig att han/hon är en syndare och som vill få förlåtelse för och kraft och hjälp att kämpa mot synden i sitt liv. I en församling som är en församling värd namnet kan alla samlas och läsa, tro, lyda och leva ut Guds ord. En församling ska inte vara en manege där de perfekta visar upp sin bländande fasad, utan mera av en reparationsverkstad dit de får komma som har fått törnar i sitt liv och som tvingas kämpa med sin egen ofullkomlighet.

Så här är det tänkt, och så här borde det fungera. Problemet är bara det att det här är så oerhört jobbigt. Det är jobbigt att öppna sig på detta sätt inför andra människor, och det är jobbigt - framför allt för de anställda som ska ta emot all denna trasighet och gå mitt bland människor som farit illa och som mår dåligt av hur livet har behandlat dem - att ta itu med allt detta. Detta kräver överlåtenhet av alla inblandade. Till Herren och till varandra. Det kräver enormt med kärlek och kanske framför allt enormt mycket tid. Så i stället har vi valt att låta församlingen vara den manege dit vi kommer och visar upp vårt perfekta yttre. "Hur har du det nu då?" "Tack, bara bra!"

Och så har vi blivit bekväma. Både prästerna och vi vanliga församlingsbor. Det är lättast så här - att låtsas som att allt är bra. Att inte dra fram de obekväma sakerna. Att låtsas som att det kors vi har fått att bära inte är så tungt och svårt att vi inte riktigt vill klara av det själva. Att vår kamp mot synden är under kontroll. Så blir det, i förlängningen, också till att vi börjar skriva ner vår skuld. I stället för att kämpa - och få hjälp i vår kamp - börjar vi anse att det kanske inte är så farligt. Varför dra upp det mörka och svåra? Det går ju ändå någorlunda. Och så skriver vi alltså ner vår skuld. Vi börjar acceptera att vi inte klarar av att göra rätt och leva rätt. Helt enkelt för att det skulle bli för obekvämt och jobbigt att dra fram allt vårt elände i ljuset och begära hjälp. Den som har insett vad församlingen är till för och, mot förmodan, vågar berätta om sina problem och be om hjälp och stöd blir sedd på med oblida ögon. "Vem tror han att han är - kommer hit och förstör vår perfekta glansbild", och "O, så jobbigt!"

Kyrkan vill helt enkelt idag inte gå in i sin kallelse att vara stöd och hjälp för människor som kämpar. Det är för jobbigt, och det tar för mycket tid. I stället ser vi till att begrava de anställda i olika former av pappersexcersis - för något ska de ju göra!

Den grupp av människor som idag skulle vara mest i behov av hjälp och stöd av och i församlingen är de som kämpar med sin sexualitet. Speciellt då de homosexuella som erkänner Guds ord och vilja och som vill leva i renhet. Men i stället för att vara en tjänande kyrka där vi i kärlek tar oss an och själavårdar varandra har vi gjort kyrkan till en plats dit ingen kan komma med sina problem och svårigheter. Det blir helt enkelt för jobbigt. Så i stället väljer vi den lätta vägen och går in för att välsigna synden i stället för att uppmana människorna att kämpa mot den samma - och stöda dem i denna kamp. Detta ser människovänligt ut, alltså det att vi med ett sort leende på läpparna godkänner och välsignar det som Guds ord kallar för synd, men i själva verket är detta att svika människorna å det grövsta. Helt enkelt att lura dem. Men vi kommer lättast undan så. På alla sätt. Så menar vi åtminstone. Men för den som har läst upplösningen av Boken vet vi att vi i detta lurar också oss själva.

Bönesvar!

Av allt att döma förlöpte Jakobs Pride-dagar lugnt och utan intermezzon. Jag tror inte att alla förstår hur oerhört tacksamt detta är. ÖT:s rapportering från Pride-festen (och den oerhörda mängd gratisreklam man gjorde för dagarna under flera månaders tid) kunde lätt ha provocerat fram något som alla parter, utom ÖT, kunde ha lidit stor skada av. Och ja, ÖT är en part i detta, det har redaktionen med all önskvärd tydlighet visat genom sina milt sagt klara ställningstaganden.

Här hos oss (och på många andra håll) har det varit ett angeläget böneämne före och under Priden att inget otrevligt skulle hända, och rent fysiskt kan man säga att vi faktiskt fick bönesvar. Den skada som Priden har åstadkommit för staden Jakobstad och för människorna som deltog är av sådan art att den inte syns och kan hänföras direkt till Priden, men likväl finns den och kommer att märkas av i framtiden. I vilken omfattning, och på vilket sätt, är det i detta skede svårt att uttala sig om, men om inte annat så åtminstone i form av en ökad polarisering och ett minskat anseende för vissa aktörer. (Och, misstänker jag starkt, i lägre prenumerationssiffror och annonsintäkter för ÖT.)

Av rädsla för att de provokationer som har förekommit skulle leda till något otrevligt uppmanade jag (och andra) sådana som inte omfattar det Pride står för att protestera genom att helt enkelt bli borta. Med facit i hand kan jag konstatera att vi var många, många som faktiskt blev borta. Uppgifterna om hur många som faktiskt deltog i paraden varierar kraftigt beroende på vem man lyssnar på. ÖT - som ju gärna vill få hela evenemanget att se ut som en stor succé efter allt arbete och alla spaltmetrar man offrat för sakens skull - talar om uppemot 2500 deltagare. En god vän som åsåg paraden på avstånd talar om drygt 500 deltagare, och Hbl talar om "hundratals". Det undandrar sig givetvis min bedömning vad som är den riktiga siffran,  men nog förefaller ÖT:s siffra innehålla en hel del luft. Räknandet torde vara gjort med regnbågsfärgade glasögon, helt enkelt. Men sanningen är uppenbarligen ett litet offer på Pridepropagandans altare!

Oberoende av vilken som är den riktiga siffran kan jag ändå, med stor tillfredställelse, konstatera att vi andra, alltså vi som stannade hemma,  var mångdubbelt fler. När man dessutom betänker att det i Pridetåget fanns en stor skara "prideturister" - alltså sådana som har lite, eller inget, att göra med Jakobstadsnejden annars men som kommit till staden enbart för detta evenemang - undrar jag hur många härifrån som överhuvudtaget gick med i denna parad. 200? Eller kanske ännu färre? (Hur stor procent av dessa jobbar på ÖT:s redaktion? Om siffran de facto blir så här låg blir procenten inte så alldeles liten...) Nå, jag var som sagt inte på plats så jag kan inte göra någon korrekt bedömning här. Men talet om den stora succén som Prideparaden var klingar nog lite falskt i mina öron...     

Pride-gudstjänst?

ÖT kom inte i regnbågens alla färger idag, men likväl som en fullfjädrad regnbågstidning - vilket den varit redan en längre tid. Jag har inte räknat, men jag har en känsla av att dagens ÖT har åtminstone lika många artiklar om Jeppis Pride som om Jakobs Dagar. Jag har, liksom uppenbarligen många, många andra "fyllna" av detta Pridetjatande på det "torg" som ÖT ju de facto är för oss som bor här i Jakobstadstrakten. Men förhoppningsvis kan paraden idag genomföras utan störningsmoment så att ÖT sedan, så småningom, kan släppa detta ämne.

Jag har tidigare deklarerat att var och en må leva som de själva vill. Det är inte min sak ifall två kvinnor, eller två män, vill leva tillsammans som om de vore man och kvinna. De som anser att detta onormala är normalt har också all rätt i världen att gå sina parader och hålla sina Pride-festligheter. MEN. När detta onormala - som det ju faktiskt är - anses vara normalt och det förväntas att alla ska bejaka detta och böja sig för den propaganda som tutas ut i alla kanaler i denna sak, då kommer en gräns emot. Åtminstone för mig. När så även kyrkan - och i förlängning Skaparen själv - ska tvingas acceptera och böja sig för dagens nya sanningar och trossatser på detta område, då har man gått för långt.

Det går inte att både äta kakan och ha den kvar. Vill två kvinnor eller två män leva tillsammans som om vore de man och kvinna så får de givetvis göra detta. Men då ska de också ha klart för sig att de gör detta i uppror mot Guds klart uttalade vilja. Vi kan inte och får inte kalla det för rätt som Gud i sitt ord kallar för fel. Inte kalla det för rättfärdighet som Gud kallar för synd.

Olika Pride-tillställningar har vanligtvis i sitt program också någon form av gudstjänst. Jeppis Pride var här inget undantag och ÖT har, givetvis, en liten artikel också om denna gudstjänst. Det sägs inte mycket om vad predikan handlade om, och inte heller om vilka moment som ingick i gudstjänsten, men av de gudstjänstbesökare som får komma till tals i artikeln får vi veta att gudstjänsten handlade om att "ta ställning" och att "alla ska acceptera minoriteterna". Skaparen av allt att döma också inkluderad.

Jag hoppas verkligen att predikanten och liturgen sade annat också än att "alla får vara tillsammans, precis sådana som vi är" och att "vi ska göra skillnad genom att inte göra skillnad på människor". Frestelsen är garanterat stor i ett dylikt sammanhang att förtiga det Guds ord säger om synd och nåd och om utlevd homosexualitet överlag. Nu kanske någon tänker att "varför måste man dra upp en sådan sak i alla sammanhang och i synnerhet här", men faktum är att om man håller en gudstjänst uttryckligen för regnbågsfolk och regnbågssinnade människor utan att säga vad Guds ord säger om utlevd homosexualitet - då kommer man att ge sken av att Gud har ändrat uppfattning och numera anser att detta är rätt och riktigt. Vilket det alltså inte är. Och gör man inte detta mycket klart, ja, då förleder man de människor man leder i gudstjänst.

Alla får givetvis inrätta sina liv som de vill. Men om människan väljer att leva i konflikt med Guds ord och vilja, då väljer människan samtidigt bort ett liv i Guds välbehag. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar. Ve den kristne - och framför allt den präst - som låter människorna tro något annat!  

Om Israel och medias selektiva blindhet

Det är intressant hur nyhetsförmedlingen fungerar. Ibland är det att inget sägs och hörs i media lika intressant och belysande som när det blir mycket oljud. I torsdags ordnades en demonstration för Israels rätt att försvara sig och sitt land mot palestinsk terrorverksamhet utanför riksdagshuset i Helsingfors. I demonstrationen deltog ca 500 personer, och allt gick till den delen lugnt till. Samtidigt ordnades en motdemonstration i närheten, och stundtals blev meningsutbytet mellan de två grupperna relativt häftigt.

Jag hade hört om den aktuella demnstrationen på förhand - p.g.a. avståndet kunde jag givetvis inte delta - och tänkte att jag ska kolla upp vad svenskspråkig media rapporterar om denna demonstration. Resultatet av denna "miniundersökning" blev precis det väntade. Ingenting. Noll. När en motsvarande demonstration för palestinierna och mot Israel hölls för en tid sedan på samma plats var däremot nog media med på noterna.

Det här visar, med all önskvärd tydlighet, var medias sympatier i denna kris ligger. Samt varför medias rapportering om krisen är så oerhört vinklad.

Situationen i mellanöstern är ju givetvis bedrövlig, och även om mina sympatier helt klart är på Israels sida kan jag inte påstå att jag på något sätt skulle gilla det som sker just nu. Tvärtom. Det är fruktansvärt att Israel ska se sig tvingat att ta till så här drastiska åtgärder, och man bör nog kanske fråga sig om alla åtgärder som utförs är berättigade. Men likväl HAR Israel rätt att försvara sig, och jag menar nog att media i väst bra mycket mera kunde fokusera på Hamas´ terroristaktioner än vad nu sker. Dessa är ju ändå, odiskutabelt, orsaken till dagens synnerligen tillspetsade situation. Kom ihåg att en demokrati aldrig startar ett krig. Detta gäller också i mellanöstern! Dessutom borde man mera ingående syna Hamas´ taktik att använda sig av mänskliga sköldar för att ytterligare kunna misskreditera Israel. När de civila offren visas upp berättar man ju givetvis inte hur många av dem som har dödats för att de befann sig i närheten av (läs: kommenderats till) möjliga Israeliska militära mål. Uppgifterna att Hamas använder skolor och sjukhus som förvaringsplatser för sina missiler är synnerligen störande.

Media (på svenska) rapporterade som sagt inget alls om torsdagens demonstration. Men det finns, tack och lov, alternativ nyhetsförmedling. (Jag hade ju hört om demonstrationen och det till och med redan på förhand!) Problemet är bara att hitta och få del av dessa alternativa nyheter.   

Varför inte Pride?

Det har knappast undgått någon enda att det är Jeppis Pride i Jakobstad nu under dagarna två. Jag har vid ett flertal tillfällen fått frågan varför jag inte gillar detta evenemang och även varför jag inte själv deltar och går med och stöder det s.k. "regnbågsfolket". Pride, som ju betyder stolthet, handlar (enligt arrangörerna) om kärlek, allas lika värde och om att visa att man är stolt över vad man är samt (för oss heterosexuella) om att manifestera stöd för sexuella minoriteter. I dessa tider är givetvis också kraven på förändringar i äktenskapslagstiftningen på tapeten. Man vill, säger man, ha och manifestera stöd för en "jämlik äktenskapslagstiftning" och för att alla ska vara lika inför lagen.

Så varför kan jag inte stöda detta? Jag ska försöka förklara varför.  

Pride handlar i grund och botten inte om jämlikhet, allas lika värde och kärlek, utan om krav på samhällelig acceptans. Pride handlar om att visa stöd för och kräva att alla ska erkänna att det som Skaparen kallar för onaturligt och synd i själva verket är hur naturligt som helst och på alla sätt rätt och riktigt. (Och - när man tar med det kyrkliga i sammanhanget - om att tvinga också Skaparen att acceptera detta!) I denna mening, och speciellt när det gäller Skaparen, kommer Pride inte att handla om stolthet utan om högmod.  För att använda en bild från Bibeln: Leret går till rätta med krukmakaren och tillrättavisar honom för vad han har sagt och låtit vara evigt gällande. När man vidare talar om krav på "jämställdhet inför lagen" och en "jämlik äktenskapslagstiftning" våldför man sig på språket, menar jag. För i själva verket är vi alla redan lika inför lagen - alla har samma rättigheter att ingå äktenskap och att gifta sig med en person av motsatt kön. För det är vad äktenskapet är - ett förbund mellan en man och en kvinna. Den som vill gå utanför detta kräver de facto inte jämlikhet och jämställdhet utan specialrättigheter. Här gör man våld på och leker med språket för att slå dunster i ögonen på lagstiftare och allmänhet.

Pride handlar också om att låta alla förstå att det är fel att "hålla tillbaka" och att alla borde komma ut "ur skåpet" och vara stolta över och av hela sitt hjärta leva ut sin sexualitet. I denna mening blir Pride en stor förförelsekampanj som strävar till att förleda och förföra människor som kämpar med sin sexualitet och med sin personlighet och sin självbild. I denna mening blir Pride-arrangemanget egentligen oerhört farligt. Unga människor, som ännu inte har hittat sin plats i livet och som står mitt i sin personlighetsutveckling, bringas att tro att de - i tillägg till allt annat som de har att upptäcka och lära sig - också måste ta reda på "vad" de är. Könet blir i denna mening inte något biologiskt betingat utan något som sitter i huvudet. För att en människa ser ut som en man behöver detta ingalunda innebära att han är det. Eller vice versa. Den unga människan ska söka sig fram, pröva på och ta reda på. Den osäkerhet alla uppväxande människor känner kommer så att exploateras och användas för att förleda honom eller henne bort från det som var tänkt och som i alla tider för de allra flesta har uppfattats som naturligt - alltså att sexualiteten är tänkt för en man och en kvinna i ett livslångt förhållande. Med fullständigt förödande konsekvenser, bör tilläggas. En av Pride-folkets omhuldade "sanningar" är nämligen att homosexualiteten är medfödd. Därför kan ju givetvis ingen bli något annat än vad han/hon är oberoende av hur man prövar på och testar olika saker. Det essentiella här blir att ta reda på vad man är. Den som går med i Pride-tåget stöder med sin närvaro också denna lärosats. Jag skriver "lärosats" emedan detta inte är någon vetenskapligt bevisad sanning utan endast en dyrt omhuldad lärosats och ett mantra som blir sant - inte för att det är sant utan för att det har upprepats tillräckligt många gånger.

Detta kan jag, som bibeltroende kristen och som en människa som bryr mig om och sätter människans bästa i första rummet, givetvis inte stöda.

Det jag däremot stöder av hela mitt hjärta - och som också allt mitt engagemang i denna fråga handlar om - är talet om allas lika värde. Alla är vi lika värdefulla oberoende av hudfärg, nationalitet, kön, sexuell läggning osv. Gud älskar alla människor, även människor som är och har blivit trasiga på det sexuella området. De facto gäller denna trasighet för alla människor i tiden efter syndafallet. Sexualiteten är bland det finaste och känsligaste en människa har, och därför är den bland det första som går sönder när Skaparens spegelbild i oss, hans skapade verk, brister. Vi är bara trasiga på olika sätt, och alla har vi att förhålla oss till och kämpa med denna vår trasighet. Inte så att vi ska stå upp och försvara vår trasighet och hävda att vi är stolta över den, utan så att vi bekänner den inför Skaparen, ber om förlåtelse för hur vi har missbrukat den och ber om kraft och en ren vilja att leva ut den så som det från början var tänkt. Här är det oerhört viktigt att framhålla detta med Guds nåd: Nåden finns och räcker till - också för den som har felat på sexualitetens område. Oberoende av om det sedan gäller otuktssynder (synd före äktenskapet), äktenskapsbrott eller homosexualitet. Guds nåd och förlåtelse finns och räcker till för alla som bekänner sina felsteg som synd och vill överge dem.

Jag kan alltså inte tänka mig att ställa mig i bredd med människor som säger sig vara stolta över sin trasiga sexualitet och som kräver att Gud och människor accepterar alla avarter av mänsklig sexualitet som rätta, riktiga och naturliga. Det jag däremot gärna skulle göra - och som jag försöker göra med alla texter jag skriver i detta ämne (säkerligen med varierande framgång) - är att ställa mig i bredd med och stöda alla de homosexuella människor som Pride-evenemanget helst skulle se att inte alls existerade. Alltså de som accepterar Guds ord som evigt gällande sanning och som därför insett att utlevd homosexualitet innebär ett uppror och brott mot Skaparens goda vilja och som därför har valt att leva i celibat - eller med en person av motsatt kön. (För sådana finns också.) Dessa människor, som idag bär på sitt tunga kors ensamma och så gott som helt utan stöd från den kyrka som, i enlighet med sin heliga kallelse, borde stöda dem helhjärtat, och som det "stolta" hbt-folket ser ner på och föraktar - dessa människor vill jag stöda. Jag skulle, med glädje, gå med i en parad tillsammans med dessa människor och därmed visa mitt helhjärtade stöd för dem i deras kamp. Det är bara det att någon sådan tillställning inte kommer att arrangeras, och någon sådan parad inte kommer att ordnas. Om den ändå skulle ordnas skulle media och den förledda allmänheten inte, som nu, falla på knä och helt reservationslöst uttrycka sitt stöd, utan kraftigt ta avstånd från den och fördöma den. Detta arrangemang skulle därmed bli ytterligare en börda för dessa redan prövade människor, och det är därför ingen sådan parad någonsin kommer att ordnas.

Detta är varför jag inte går med i Pride-folkets fest. Orsaken är inte, som vissa hävdar, att jag på något sätt skulle "hata" de homosexuella. Verkligen inte. Gud älskar alla människor, och då har inte jag - eller någon annan heller för den delen - rätt att hata. Min kärlek till de på detta område förledda är inte sådan den borde vara, det är säkert sant, men detta får jag bekänna som en synd och be om förlåtelse för. Samt be om en ny och större kärlek. Till syndaren, märk väl, inte till synden. För detta är en viktig distinktion som vi borde stava på i just denna fråga. Alltså skillnaden på att VARA och att GÖRA. Den är nämligen nyckeln till förståelse och fungerande relationer. I båda riktningarna.  

Ukraina

Igår konstaterade Internationella rödakorskommittén att krisen i Ukraina ska klassas som fullt krig. De har säkert rätt. Det är dock synnerligen oklart vem som krigar och om vad. Ukrainas beväpnade styrkor är en part, det står väl helt klart, och på andra sidan står åtminstone något som i media brukar kallas för Separatiststyrkorna i östra Ukraina. Men slutar det där? Vilken är Rysslands roll, och vad gör väst egentligen?

Jag skrev för en tid sedan (på finska) om krisen i Ukraina. Där konstaterade jag att media tvångsmatar oss med förklaringar till den uppkomna situationen som inte håller streck. Ryssland, och Vladimir Putin, utmålas som den som ligger bakom och är skyldig till det som har hänt.  Jag citerade den tyske socialdemokratiske ledaren och vicekanslern Sigmar Gabriel som konstaterade att det inte var vist av väst att låta påskina att Ukraina måste välja mellan öst och väst. Det var detta val som gjorde att krisen uppstod i första hand, och här är nog, vågar jag påstå, Obama, USA och EU minst lika skyldiga som Putin och Ryssland. Det går helt enkelt inte att tvinga ett så splittrat land som Ukraina att välja antingen eller! Då blir det bristningar - vilket det har blivit, och då finns det risk att det i värsta fall blir inbördeskrig - vilket det nu alltså har blivit.

Det går givetvis inte att lösa denna kris genom att peka finger. Inte mot Ryssland, och inte mot väst. Men ett frö till lösning av situationen skulle kanske ligga i om väst (och västmedia) skulle klara av att inse att det inte är Ryssland (och Putin) som ensam är skyldig till att det blev som det blev. Men tyvärr är media - igen en gång - dåligt påläst och inte alls intresserad av att se båda sidorna av saken. Och så är det ju bra mycket mera braskande att få ha en stor, stygg vag som står och lurpassar i bakgrunden än ett land och en ledare som kanske gör precis det man säger sig göra: Alltså försöker skydda ryska medborgare.

När man surfar på nätet blir man nu som då drabbad av olika annonser. På Yle:s text-TV snurrar en annons som (ännu) basunerar ut att det är Finlands tur efter Krim. Jag vet inte vem som ligger bakom annonsen i fråga, och vad man menar sig vinna med att betala för dylik rappakalja, men jag vill hävda att det är snudd på brottsligt att sprida falska uppgifter på detta sätt och genom dessa falska uppgifter försöka skrämma upp oss och skapa ryss-skräck.

Putin och Ryssland är farliga bara om vi tvingar dem att vara det. Men det är faktiskt vad som just nu håller på att ske.