tisdag 29 juli 2014

Kyrkans kris, ett drama i tre akter



Den lutherska kyrkan är i kris. En allvarlig sådan. Denna kris består inte i sviktande ekonomi, minskande medlemstal, dåliga präster och dito predikningar eller ens i kraftigt sjunkande gudstjänstsiffror. Dessa i och för sig allvarliga saker är endast symptom på det som är kyrkans verkliga kris, nämligen att hon har fjärmat sig från Guds ord och därmed tappat bort sin Herre. Den lutherska kyrkan vågar, vill och kan inte längre säga "Så säger Herren" - detta för att hon inte längre känner Honom och hans ord.

Om vi lite närmare vill syna denna kris och de följder den får kan vi se hur denna kyrkans kris avspeglar sig i dagens heta frågor, t.ex. i frågan om homosexualiteten.

1. Dagens kyrkan väljer bort lydnaden för att slippa lidandet.

En levande kristen kyrka har alltid och kommer alltid att gå mot strömmen. Det finns helt enkelt inget annat alternativ. Levande kristendom kommer alltid att hamna på kollisionskurs med olika strömmar i samhället - eller på bibelspråk: Guds rike och världen kan aldrig förenas. Detta att gå emot strömmen är tungt. Det innebär alltid ett offer. Den egna bekvämligheten, människornas gillande, platsen i denna världens fina rum - allt detta kan vi tvingas ge upp om vi vill gå i vår Herres fotspår och i lydnad för hans ord och vilja. Så fungerar det bara. "I världen får ni lida", säger Jesus, "men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh. 16:33)

Därför måste vi göra ett val. Det går inte att både vara väl ansedd bland denna världens potentater - att ha en aktad ställning och tillträde till denna världens fina rum - och samtidigt gå i Herrens fotspår. Hans fotspår leder nämligen "utanför lägret". (Hebr. 13:11ff) Där led han för världens synder, och dit - utanför lägret - leder också vår väg om vi väljer att lyda Guds ord och Herrens vilja. Utanför lägret finns smälek, där drabbas vi av hat från världens människor, vi blir baktalade och avsiktligt missförstådda. I förlängningen kanske också förföljda på olika sätt. Men där, utanför lägret, är vi i gott sällskap för där finns också den Herre vi tror på och följer.

Kyrkan har gjort sitt val. Hon har valt bort lydnaden för att slippa undan lidandet. Kyrkan har valt att stanna innanför lägrets portar. Hon har valt världens gillande och de fina rummen framom det lidande som följer på lydnaden mot Herren och hans vilja. Kyrkan har valt att lyssna till denna världens röst och följa ormens väg. "Skulle då Gud ha sagt?" (1Mos.3:1) Kyrkan har valt bort lydnaden mot Herren och mot Guds ord för att slippa lidandet, och detta är själva grundorsaken till kyrkans kris idag.

2. Dagens kyrka väljer bort tron och trofastheten för att uppnå trovärdighet

Ett av de viktigaste och främsta honnörsorden i dagens kyrkliga diskussion är ordet "trovärdighet". Som kristna bör vi vara trovärdiga. Med detta menar vi att det vi håller på med ska vara av sådan art att världen kan förstå det och, åtminstone delvis, hålla med om det. Med andra ord: Vi ska inte hålla på med saker och förkunna sådant som världen inte gillar och inte kan acceptera. Därmed ryker det mesta talet om synd. Lagen avskaffas. Guds vilja, sådan vi har den i Guds ord, upphävs till förmån för sådana bud och lagar som världen har stiftat och hyllar.

Om vi ska vara trovärdiga i världens ögon kan vi helt enkelt inte sätta tro till allt Guds ord. Det största problemet här är ändå denne Jesus. Gud går ännu någorlunda bra, men när Jesus kommer in i bilden blir det problem. För att kunna räddas kvar i kyrkans liv och förkunnelse - ens på något plan - måste han därför genomgå en grundlig "makeover". Jesus går därför från att vara syndares frälsare till att vara en vis lärare. Han blir enbart en förebild, den som har visat vägen till ett gott liv, inte den som ger oss evigt liv - och som också säger vad som är förenligt med detta nya, eviga liv och vad som inte är det. De bibelord som inte passar in i detta, som inte stämmer överens med vår bild av "Lärarjesus", de hamnar i onåd. Denne Jesus, som enbart är en förebild, han kan givetvis inte heller göra några under. Åtminstone inte idag. Helande från homosexualitet finns helt enkelt inte alls på kartan. Om kyrkan börjar förkunna en tro på en sådan Jesus som kan gripa in och förvandla människor, ja då tappar hon trovärdigheten i världens ögon. Då blir vi kristna, och kyrkan, sedda som virrpannor och mindrevetande. Och det får verkligen inte ske, för då försvinner vår trovärdighet. Så därför offras tron på den Gud som finns och den Herre vi lär känna genom hela Guds ord. De passar helt enkelt inte in i den nya, trovärdiga bild kyrkan vill ge av sig själv.

3. Dagens kyrka väljer bort tjänandet i utgivande kärlek och ersätter detta med acceptans av synden

Jag har sagt detta tidigare, men det tål att upprepas: En kyrka som fungerar som en kyrka ska fungera är en plats dit alla kan komma som kämpar med frestelser, synder och sitt eget kors. I en fungerande kyrka/församling ryms alla med som vet med sig att han/hon är en syndare och som vill få förlåtelse för och kraft och hjälp att kämpa mot synden i sitt liv. I en församling som är en församling värd namnet kan alla samlas och läsa, tro, lyda och leva ut Guds ord. En församling ska inte vara en manege där de perfekta visar upp sin bländande fasad, utan mera av en reparationsverkstad dit de får komma som har fått törnar i sitt liv och som tvingas kämpa med sin egen ofullkomlighet.

Så här är det tänkt, och så här borde det fungera. Problemet är bara det att det här är så oerhört jobbigt. Det är jobbigt att öppna sig på detta sätt inför andra människor, och det är jobbigt - framför allt för de anställda som ska ta emot all denna trasighet och gå mitt bland människor som farit illa och som mår dåligt av hur livet har behandlat dem - att ta itu med allt detta. Detta kräver överlåtenhet av alla inblandade. Till Herren och till varandra. Det kräver enormt med kärlek och kanske framför allt enormt mycket tid. Så i stället har vi valt att låta församlingen vara den manege dit vi kommer och visar upp vårt perfekta yttre. "Hur har du det nu då?" "Tack, bara bra!"

Och så har vi blivit bekväma. Både prästerna och vi vanliga församlingsbor. Det är lättast så här - att låtsas som att allt är bra. Att inte dra fram de obekväma sakerna. Att låtsas som att det kors vi har fått att bära inte är så tungt och svårt att vi inte riktigt vill klara av det själva. Att vår kamp mot synden är under kontroll. Så blir det, i förlängningen, också till att vi börjar skriva ner vår skuld. I stället för att kämpa - och få hjälp i vår kamp - börjar vi anse att det kanske inte är så farligt. Varför dra upp det mörka och svåra? Det går ju ändå någorlunda. Och så skriver vi alltså ner vår skuld. Vi börjar acceptera att vi inte klarar av att göra rätt och leva rätt. Helt enkelt för att det skulle bli för obekvämt och jobbigt att dra fram allt vårt elände i ljuset och begära hjälp. Den som har insett vad församlingen är till för och, mot förmodan, vågar berätta om sina problem och be om hjälp och stöd blir sedd på med oblida ögon. "Vem tror han att han är - kommer hit och förstör vår perfekta glansbild", och "O, så jobbigt!"

Kyrkan vill helt enkelt idag inte gå in i sin kallelse att vara stöd och hjälp för människor som kämpar. Det är för jobbigt, och det tar för mycket tid. I stället ser vi till att begrava de anställda i olika former av pappersexcersis - för något ska de ju göra!

Den grupp av människor som idag skulle vara mest i behov av hjälp och stöd av och i församlingen är de som kämpar med sin sexualitet. Speciellt då de homosexuella som erkänner Guds ord och vilja och som vill leva i renhet. Men i stället för att vara en tjänande kyrka där vi i kärlek tar oss an och själavårdar varandra har vi gjort kyrkan till en plats dit ingen kan komma med sina problem och svårigheter. Det blir helt enkelt för jobbigt. Så i stället väljer vi den lätta vägen och går in för att välsigna synden i stället för att uppmana människorna att kämpa mot den samma - och stöda dem i denna kamp. Detta ser människovänligt ut, alltså det att vi med ett sort leende på läpparna godkänner och välsignar det som Guds ord kallar för synd, men i själva verket är detta att svika människorna å det grövsta. Helt enkelt att lura dem. Men vi kommer lättast undan så. På alla sätt. Så menar vi åtminstone. Men för den som har läst upplösningen av Boken vet vi att vi i detta lurar också oss själva.

19 kommentarer:

  1. Jag ser din frustration och desperation över hur samhället ser ut idag. Att homosexualitet, i och med att det är aktuellt i ditt område med Pride och allt, har varit i fokus på din blogg förstår jag. Men det är ett ämne som du ständigt återkommer till. Finns det verkligen ingen annan "synd" som man kan gräma sig över? Något som kastar större skugga över hur människorna lever sitt liv i förhållande till bibelns texter. Något större än en eller ett par procent av befolkningen som söker respekt och acceptans för sin kärlek? Förvriden syn på sexualitet i allmännhet t.ex. i och med all konsumtion av porr på nätet, rasism, alkohol, överkonsumtion. Vad som helst! Kan hända att jag tolkar detta fel, men i proportion till hur mycket tanke du ämnar homosexualitet gentemot större problem (ur ditt perspektiv), känns det mest som om du är homofob.
    Soliga hälsningar - Ra

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ra". Om du har läst ÖT det senaste halvåret (och de senaste veckorna i synnerhet) och har ens lite tummen på nerven i samhälle och kyrkan så inser du nog varför jag skriver om denna fråga i den omfattning jag gör. Det är i denna fråga positionerna håller på att flyttas just nu. Jag skriver nog (mera) om annat (sammantaget), men denna fråga är nog sden enskilda frågan som jag berör mest. Men, som sagt, förklaringen är mycket enkel.

      Observera då också att det inte är "synden" i sig som engagerar, utan debatten. Propagandan. Om du ids kolla ska du se att det inte är de homosexuella jag skriver om, och inte homosexualiteten som sådan heller, utan om de som bedriver denna propaganda. Om vad propagandan kommer att göra med vårt samhälle. Det är detta som är mitt intresse i denna sak. Igen, för tydlighetens skull, inte de homosexuella, inte homosexualiteten i sig, utan debatten i denna fråga. Och propagandan, samt vad den gör med människorna.

      Visst finns det också andra frågor som borde, och kunde engagera, precis som du säger. Men som sagt är det här striden rasar idag.

      Sedan undanber jag mig kletiga etiketter. Jag är INTE "homofob", men jag fruktar vad framflyttandet av positionerna i denna fråga kommer att göra med vårt samhälle.

      Radera
  2. När jag läser det här och andra liknande inlägg så tycker jag att det enda rätta utgående från hur man resonerar är att gå ut ur den Lutherska kyrkan och bilda ngt nytt. Man är nu med i ett sammanhang som har ett regelverk för hur man fattar beslut och man upplever att kyrkan steg för steg går åt fel håll genom beslut fattade inom kyrkan själv. Då är väl det ända riktiga att man tar konsekvenserna och går vidare. Gör man inte det så kan man ju snart få kritik för att man ändå inte vågade följa Gud utan man blev kvar där pengarna och tryggheten fanns. Bengt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt. Tack för din kommentar. Visst har vi mycket att fundera på här, och det är inga små frågor det handlar om. Min grundhållning har varit att jag vill vara med så lände som KO §1 står kvar, och kyrkan (på papperet) håller fast vid sina bekännelseskrifter. Så länge ger det oss en grund att stå på i försöken att få kyrkoledningen att ändra kurs. (Att de sedan inte kommer att göra det är ennan sak...) Men så länge inte det görs några förändringar i lärogrunden och ingen ksatar ut mig vill jag vara kvar och fungera som en liten obekväm sten i kyrkoledningens sko. Hur vi sedan ordnar det andliga livet är en annan sak - där får vi också ta oss en ordentlig funderare.

      Radera
  3. Sant igen Kristian. Som jag ser det så är det också en djup teologisk kris som härstammar ända från de lärosäten där teologer utbildas.
    Svar till er anonyma: Vad är det för vits att sitta och moralisera över olika synder? Den största synden enligt Bibeln är otron. Att vi inte tror på den Son som Gud sände för att återlösa mänskligheten. Däremot är inte hoppet förlorat, utan så länge det heter idag ,så kan vi faktiskt vända oss till Gud. Vi kan be att han visar sig för oss. Han kan gripa in i våra liv, genom att ge oss förlåtelse och upprättelse redan här i livet och sedan i evigheten. Det har han gjort i mitt eget liv.
    Svar till den andre anonyme. Det spelar ingen roll om vi hör till lutherska kyrkan eller inte, tycker jag. Det viktigaste är att våra namn är skrivna i livets bok o att vi bekänner Jesus Kristus som vår personlige frälsare och Gud. Då tillhör vi den världsvida kyrkan. Det finns många ofullkomliga kyrkor på jorden o knappast någon som har hela sanningen.
    Därför hoppas jag att du som läser Kristians blogg av nyfikenhet också blir nyfiken på Jesus. Ty så älskade ju Gud världen (=alla människor, med alla sina synder) att han utgav sin enfödde Son , så att var och en som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
    Fortsatt glada dagar även efter Jakobsdagarna önskar Benita N.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Benita. Teologutbildningen är, med förllov sagt, en varböld som förpestar hela kyrkan - och har gjort det en längre tid. Jag vet, för jag har gått igenom den och sett vad den ger och leder till. Där finns visserligen en hel del guldkorn, men överlag är den nog bra mycket mera till förfång än till välsignelse.

      Allt gott!

      Radera
    2. Jo säkert är Teologutbildningen en varböld, för du av alla människor vet säkert ut hela historien utspelade sig för 2000år sen..

      Radera
    3. Anonym 22:43. Nu förstår jag inte vad du menar. Använd gärna lite flera ord när du kommenterar så alla klarar av att följa dina tankebanor!

      Radera
  4. Tack, Kristian, för raka ord än en gång! Bara en kommentar till frågan om teologutbildning och kyrka - kan förstås inte hålla mig! Ska vi gå till ett bord där man blandar gift i maten?
    Benita har också skrivit tänkvärda ord. Det är viktigt att vi minns att endast tillhörigheten till den "osynliga" kyrkan, och att ingen jordisk sammanslutning är fullkomlig. Men vi har både rätt och skyldighet som kristna att se till att vi har församlingar där vi kan lita på att det som förkunnas verkligen är Guds ord, och inte uppblandat med gift. Och 1 Kor 1:10 är starkt förpliktande - det är en skarp dom över dagens folkkyrka. Tänk också på Upp 18:4.

    SvaraRadera
  5. Det blev slarvigt, skulle vara: "Det är viktigt att vi minns att endast tillhörigheten till den "osynliga" kyrkan är en frälsande gemenskap, och att ingen jordisk sammanslutning är fullkomlig."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ola. Ja, det är en viktig sak att minnas. Det finns, också lutherska, teologer som menar att man kastar bort fräslningen om/när man skriver ut sig ur kyrkoorganisationen.

      Vad gäller teologistudier i Åbo eller Helsingfors så är det inget jag uppmanar någon till idag. Snarare då tvärtom. Som sagt finns det guldkorn att hittas där också, och nog är det ett faktum att ifall jag inte skulle ha den utbildningen bakom mig skulle jag helt enkelt inte våga leverera den kyrkokritik jag gör idag. Visserligen kan man få denna erfarenhet på annat sätt också, men det är kanske en längre process. Men talet om giftet är sant, och allt för många har dött andligt av detta gift.

      Radera
  6. Jag förstår vad du skriver och ser din infallsvinkel på problemet. Men jag tror att den moderna människan håller på och tappar förtroendet för kyrkan och religiösa institutioner. Kyrkan försöker anpassa sig men det fungerar inte bra. Samhället utvecklas och vi har en relativt bra faktabaserad undervisning i skolorna och med den omvärldbevakning vi har idag inser fler människor att vi har problem med kristendom och religion. Religionen stämmer inte överens med fakta, sunt förnuft och den etablerade vetenskapen.

    Fler och fler människor inser att det är sagor, och vi orkar inte gå i kyrkan och höra hur syndiga vi är för att ormen talade och lurade Eva.....

    Traditionerna med dop, bröllop och begravningar kan vi tycka är bra, men för övrigt behöver den moderna människan inte kyrkan längre.

    Så gott som varje dag får vi höra om skandaler i de olika religiösa kretsarna. Mer och mer associeras kristna och religiösa som intoleranta, ignorerande av vetenskapliga fakta, motståndare mot jämlikhet mm. och det passar inte in i moderna samhället längre, och kyrkan tappar greppet om människorna.

    När nån säger sig vara kristen så undrar man hurudan kristen är hen? Är hen anti-LBGT, anti-abort, anti-jämlik, anti-andra religioner, eller anti- nåt annat som hen uppfattar som kränkande eller hotfullt. Många religiösa uppfattas även som skenheliga. Inte alla. Även Ku Klux Klan hävdar att dom är en kristen organisation, hur kan det befrämja kristendomen?

    http://www.huffingtonpost.com/2014/03/21/virginia-kkk-fliers_n_5008647.html

    Mänskligheten måste gå vidare, kyrkan och religionen har bromsat den samhälleliga utvecklingen allt för länge redan. För ett par hundra år sedan gick det bra att skrämma folk med helvetet, men den tiden är lyckligtvis över (undantag finns ju förstås ännu)

    I stället för att bränna energi på att fördöma 5% av mänskligheten, borde vi se till att alla unga människor i världen skulle få en proper, faktabaserad utbildning.

    Eflop

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eflop. Du har satt på din gamla skiva igen, ser jag... Några korta kommentarer dock: "Kyrkan försöker anpassa sig men det fungerar inte bra."

      Där är vi faktiskt överens. Om det att det inte fungerar bra, vill säga. Lösningen är, menar jag, att INTE försöka anpassa sig, utan att köra sitt eget race. Att försvara tron (apologi) i stället för att försöka göra den sådan att den passar ihop med världens synsätt. Det går inte att få blinda att se genom att omforma vår tro, utan i stället behöver de blinda få sin syn tillbaka. Något som kan ske bara i mötet med Herren Jesus.

      "Religionen stämmer inte överens med fakta, sunt förnuft och den etablerade vetenskapen."

      Här vågar jag vara av helt annan åsikt. Det du borde skriva är: "MIN UPPFATTNING av den kristna tron stämmer inte överens..." Se, vetenskapen står inte i motsatsförhållande till tron/teismen. Motsatsförhållandet finns i stället mellan ATEISM och TEISM. Och då är vi inne på hur vi tolkar och förstår de vetenskapliga rönen.

      Radera
  7. Det känns inte helt osannolikt att kyrkan snart kommer att nå någon sorts brytpunkt, där "folkkyrkan" kommer att fortsätta utvecklas parallellt med samhället, ta fasta främst på bibelns kärleksbudskap, inte läsa "det finstilta" så noga, och bli ännu mer vad den för de flesta redan är i dag; främst en tradition och en trygghet att ha någon sorts protokoll att hålla sig till vid livets stora händelser som dop, bröllop och begravning. Från detta kommer säkert att brytas ut en eller flera grupper "elitkristna" (i brist på ett bättre uttryck! :D) som i sin tur strävar tilll att behålla kristendomen som den har varit.

    Som icke-religiös lägger jag ingen värdering i varkendera, men det är intressant att spekulera och följa även sett från utsidan. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. JA. Frågan är om vi inte redan nu är där. Åtminstone på vissa håll.

      Radera
  8. Förstår inte varför toleransen, acceptansen och till mötesgåendet bara krävs av den ena "parten" i denna diskussion, nämligen av dom "bibeltrogna" kristna. Kyrkorna runtom i landet har varit "deras plats" i århundraden, var finns toleransen, acceptansen, och tillmötesgåendet hos pride stödjarna här? Det känns lite som om dom anser sig ha rätten att tränga ut kristna ur deras eget hem, genom att själva tränga in sig där, i ett hus,där husets regelbok "bibeln" motsätter sig en sådan handling. Det är naivt att tro, att bibeltrogna kristna skall sitta tysta och lugnt acceptera något som klart och tydligt går tvärtemot vad bibeln lär och alltid har lärt. Inte sitter vi väl heller stillatigande och ser på om någon invaderar vårt privata hem, och deklarerar att de tänker flytta in oavsett vad vi anser om saken?
    Däremot, har bibeltroende kristna ingen som helst rättighet att lägga sig i vilka juridiska eller andra rättigheter homosexuella, transsexuella eller någon annan minoritet har, för där styr inte bibeln utan Finlands lag. Tyvärr känns det som om det finns alldeles för få som Kristian här, som verkligen orkar och kan kämpa för att bibehålla kyrkan som den har varit och skall vara för att jag skall våga tro att kyrkan i fortsättningen kommer predika ett kristet budskap. Förtroendet för prästerna och deras predikan har försvunnit, och ersatts med misstro. Nuförtiden känns det som om jag inte kan gå på en gudstjänst och lita på att där predikas ett sant kristet budskap för mig, utan att jag analyserar och försöker lista ut om de smyger med något som inte hör dit, och som inte går hand i hand med bibelns budskap. Man känner sig uppgiven helt enkelt. Fortsätt kämpa du kristian.

    SvaraRadera
  9. Anonym 23:24. Tack för din kommentar! Detta handlar om inget mindre än en ockupation av kyrkoorganisationen. En ockupation som inleds med och möjliggörs av att man struntar i kyrkoordningens första paragraf. Så länge den står kvar har vi engrund för våra krav på att det nya ska väck/inte släppas in, och så länge denna paragraf står kvar menar jag att det finns åtminstone någon form av möjlighet att bli kvar som åtminstone formell medlem i kyrkan. Men det stora problemet är alltså att man struntar i denna paragraf - eller kanske rättare sagt: Struntar i Guds ord.

    Jag lider också av det nästan tvångsmässiga analyserringsbehovet. Tack och lov finns det några präster jag ännu har förtroende för där jag kan släppa detta analyserande, men de blir hela tiden färre. Så jag kan nog utan omsvep säga att jag också känner mig uppgiven, ja. Jag brukar säga att jag är kongregationalist, alltså att jag hör till Esse församling och inte till FELK, och det har (hittills) gjort att jag någorlunda har kunnat leva med situationen.

    Sedan skriver du att "Däremot, har bibeltroende kristna ingen som helst rättighet att lägga sig i vilka juridiska eller andra rättigheter homosexuella, transsexuella eller någon annan minoritet har, för där styr inte bibeln utan Finlands lag." Detta är givetvis sant till den del som gäller lagboken. Men då ska vi komma ihåg att lagarna stiftas av folket (om än på repressentativ grund), och som kristna är vi också en del av folket. Givetvis vill vi inte - och kan vi inte - kringskära några människors mänskliga rättigheter, men i diskussionen om t.ex. äktenskapet menar jag nog att vi har mycket att tillföra.

    Allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, lagarna stiftas av folket, däremot är inte 100% av det folket kristna. Tror att det är viktigt att skilja på kyrkan och samhälle just för att kunna bibehålla en så bibeltrogen kristendom som möjligt. Jag anser att min egen tolerans sträcker sig till att jag inte kan styra över vilka juridiska rättigheter de homosexuella har. Till exempel kan jag inte sätta mig emot att homosexuellas partnerskap blir till ett slags äktenskap ( dock ett annat ordval) med samma juridiska rättigheter som ett äktenskap mellan man och kvinna. Dock kan ju detta sk.partnerskap aldrig någonsin välsignas i kyrkan av en präst. Kyrkan med bibeln och dess budskap kan inte styra dagens samhälle helt enkelt för att alla inte bekänner sig som kristna,men ändå ska leva sida vid sida med oss i samma samhälle.

      Radera
    2. Anonym 18:52. Nå, nog ser vi ganska långt lika på dessa saker. Men jag menar ändå att vi ska använda de kanaler vi har för att försöka arbeta för att de värderingar detta land har byggts på också i fortsättningaen ska vara med när lagar stiftas. Det innebär att vi ska och bör engagera oss i politiken och även synas och höras där dessa frågor debatteras. För om vi ser på situationen i Sverige (som många gånger har varit en "föregångare") så kommer samhällets förändringar snart nog också krypande in i kyrkan. Därför är det bäst att försöka möta oönskade förändringar så tidigt som möjligt och så långt från kyrkans väggar som möjligt - alltså ute i samhället. För jag vågar nog lova att så snart vi har en könsneutral äktenskapslagstiftning kommer de kyrklig diskussionen att komma igång på allvar om denna sak, och inom några år kommer ett beslut sedan också att tas i kyrkan att vi går in för att viga homosexuella. Rent mänskligt sett, alltså.

      Dessutom har vi en situation där en majoritet av befolkningne faktikst hör till kyrkan - alltså sociologiskt sett är kristna, och då menar jag att vi mycket väl kan argumentera utifrån kristna grundsanningar. Helt enkelt för att man kan förvänta sig att en människa som hör till en kristen kyrka även i sitt samhälleliga engagemang borde luta sig mot dessa grundsanningar. Om inte annat så kan vi kanske få människorna att få upp ögonen för den inkonsekvens de står för.

      Radera