Om bloggande

Jag brukar säga att bloggen för mig är något av en "säkerhetsventil" där jag får ge utlopp för mina funderingar och reaktioner på sådant jag läser, ser och hör. Jag har ett öppet kommentarfält där det går att kommentera helt anonymt. Med fördel kunde de som kommenterar anonymt ändå gärna använda sig av någon form av pseudonym så vi som läser diskussionerna kan veta vilka kommentarer som hör ihop. Kommentarerna är för det mesta intressant läsning, och diskussionerna som förts här har många gånger fått mig att tänka till lite extra. Huvudet hålls i skick av att debattera, helt enkelt. Jag ska inte säga att det aldrig har hänt att en diskussion/kommentar har fått mig att ändra uppfattning, men vanligt är det inte. Emellertid är en god diskussion såtillvida värdefull att argumenten vässas och de vassaste kanterna många gånger slipas ner en aning. Åtminstone för mitt vidkommande.

Påfallande ofta är kommentarerna negativa till det jag skriver. Om detta beror på att en majoritet av de som läser här är av annan åsikt än jag, eller om det helt enkelt är så att bara de som är av annan åsikt kommenterar vet jag förstås inte. Det skulle vara intressant om blogger skulle tillhandahålla en liknande funktion som t.ex. ÖT och VBl har att man kan klicka "tumme upp" eller "tumme ner" till de olika inläggen och kommentarerna. Det skulle, förmodar jag, ge en mera representativ bild av vilka åsikter mina läsare har.

Ofta har jag blivit beskylld för att driva en enda fråga och att min blogg har blivit en "ensaksblogg". Detta stämmer, tyvärr, åtminstone till en del. Jag brukar försvara mig med att jag skriver om det som ligger "Nära mitt hjärta" och att jag REagerar när jag ser, hör och läser något som stör mig. Denna fråga stör mig, det torde därmed stå envar klart. Inte för att jag på något sätt skulle ha något mot de homosexuella, utan närmast för att jag genomskådar den propagandakampanj som pågår och har pågått en längre tid och som syftar till att förföra en hel generation. Jag stör mig också, enormt, på att media lånar sin röst - till synes helt okritiskt - till denna propagandakampanj. Att sedan också kyrkan med sitt svek mot såväl Gud, hans ord och framför allt mot de homosexuella deltar i denna kampanj är det kanske värsta av allt. Jag menar att det idag behövs röster som vill, vågar och kan gå emot strömmen, och här ställer jag gärna upp om jag kan hjälpa till. Jag in billar mig inte att jag kan göra någon större skillnad, men det är ju ett faktum att när mörkret blir allt kompaktare behövs det inte ett så alldeles stort ljus för att kunna göra en åtminstone liten skillnad.

Jag brukar också säga att bloggen är något av en predikstol för mig. Kyrkan ansåg sig inte behöva mig och andra som likt mig vill håll oss till Gus ord och till en klassisk förståelse av den kristna tron. En person gör ingen stor skillnad, så kyrkan kan förvisso klara sig utan mig, men vi är idag redan ganska många som har blivit utgallrade. Detta samtidigt som prästkandidater som inte borde få bli prästvigda likafullt blir det. Kyrkan till stor skada. Men, som det heter, "som man bäddar får man ligga". Förvisso får jag en del predikokallelser - på söndag får jag t.ex. medverka i ett möte i Pensala - men faktum är nog att idag når jag en bra mycket större "församling" på bloggen än jag någonsin har nått på något möte. För dig som inte har tillgång till statistiken kan jag berätta att det en lugn dag rör sig runt 200 läsare här, medan det en riktigt livlig dag kan röra sig om uppemot, och vissa gånger t.o.m. över, 500 läsare. Jag misstänker att det är ganska mycket för att vara en svenskspråkig, kyrklig, blogg i Finland. Men vad vet nu jag...

Jag gillar att skriva, och jag har för mig att jag också är någorlunda snabb vid tangentbordet. Detta är också ett absolut krav, för med tre barn (varav två är under skolåldern) i huset och ett medelstort (antar jag att det är idag) företag att sköta om är tyvärr tiden en bristvara. Jag försöker besvara alla kommentarer som har ens lite substans i sig, men det lyckas tyvärr inte alltid. Men på detta sätt blir bloggen också så att säga "självreglerande" i.o.m. att jag inte hinner skriva nya texter de gånger den tid (i regel en haltimme per dag) jag har till mitt förfogande går åt till att besvara kommentarer. För det mesta har jag ett par uppslag till nya bloggtexter i huvudet - för närvarande tror jag det är två eller tre texter som väntar på att få materialiseras på skärmen - men innan dessa tar konkret form kan det mycket väl ha hunnit komma nya saker som tarvar belysning och som får förtur.

Detta blev nu en lite annorlunda text mot vad jag vanligen brukar skriva. Men allt har sin orsak, och detta likaså. Som fri skribent får jag skriva om det som rör sig i mitt huvud, och just idag var det detta. I morgon, eller någon gång under de närmaste dagarna, har jag på känn att jag kommer att ta fasta på en kommentar jag fick här för en tid sedan och som har stannat kvar i mina tankar. Eller så blir det något annat.