Valet och politikens trovärdighetskris

Det blir riksdagsval på söndag, om nu någon har missat det. Min gissning är att valdeltagandet kommer att bli det lägsta på länge. Röstningsprocenten kommer troligtvis att bli strax över 60. Knappast under, men om den skulle landa över 65 skulle åtminstone jag bli överraskad. Är det ett problem att över en tredjedel låter bli att rösta? Kanske inte i sig, även om vissa hävdar det också, men det visar åtminstone på ett problem. Ett stort problem. Då talar jag om politikens trovärdighetskris.

Denna kris, och orsakerna till den, kan spjälkas upp i många olika delar. Dels har vi en tradition av konsensuspolitik i Finland. Detta innebär att det finns, åtminstone på ytan, en anda av "samförstånd" mellan partierna. Detta så att alla kan tänka sig att regera med alla. Det innebär att ingen på förhand kan veta vem som kommer att sitta i regeringen. Det finns inte några klara alternativ före valet - och, kan man hävda, ingen logik i regeringsbildningen efter valet. I värsta fall kan resultatet bli en "regnbågsregering" med allt från vänstern till högern och det mesta däremellan. Det här innebär då också två andra saker. Dels att väljaren inte, när han avger sin röst, kan veta hurudant regeringsprogrammet kommer att bli. Alltså vilken politik landets regering kommer att driva under de följande fyra åren. Dels att partiernas valprogram före valen måste vara utformade så att de inte utesluter samarbete med något annat parti efter valet. Detta gör, naturligtvis, att dessa valprogram av nödtvång blir väldigt vaga och urvattnade. Partierna säger egentligen inget klart och tydligt vad de vill göra och vad de motsätter sig. Även om det givetvis finns skillnader dem emellan. Är detta förfarande trovärdigt? Nej, absolut inte.

För det andra finns det problem med trovärdigheten också rent konkret. För något val sedan lovade t.ex. Samlingspartiet att lönerna inom vårdsektorn skulle höjas ordentligt. Med detta löfte vann de valet, men när löften skulle infrias visade det sig att man inte var beredd att göra det man hade lovat. För någon dag sedan nåddes vi av nyheten att SDP, som i sitt valmanifest lovar att skapa mera arbetsplatser i Finland, tryckt sitt valmaterial i Estland. När man läser de grönas valprogram kan man se att de talar om samma saker som alla andra - alltså om att skapa arbetsplatser genom att göra det lättare för företagen samt att de vill arbeta för att besluten ska tas på så låg nivå som möjligt. Detta säger ett parti som under hela sin existens har motarbetat företagande. Och vad gäller nivån där besluten ska tas skulle man kunna testa deras program genom att försöka föreslå att Perhoborna själva ska få bestämma hur mycket varg de vill ha i skogarna i kommunen samt att Vöråborna själva skulle få bestämma skarvpolitiken i sin kommun. Hur skulle det gå? Ja, inte skulle de klara av att riktigt leva upp till det som de så fint talar om i sitt valprogram, det kan jag då lova!

Exempel som dessa, och sådana finns det massor av!, undergräver politikens och politikernas trovärdighet. Big time.

Dessutom finns det idag en alternativlöshet i finländsk politik. Visst. Alla talar så fint om att beslutsfattandet ska ske på en så låg nivå som möjligt. Alla talar om att ekonomin måste fås på fötter. Alla talar om arbetsplatser. Men när det gäller att åstadkomma detta finns det bara gradskillnader partierna emellan. (När det gäller ekonomin finns det kanske ändå lite mera än gradskillnader - vänstern talar om att låna mera, högern om att vi redan har lånat för mycket. Men ändå.) När det gäller hur dessa saker ska åstadkommas finns det inga alternativ. Det handlar om sammanslagningar och större enheter över hela partilinjen. (Som alltså flyttar beslutsfattandet längre från den vanlige medborgaren!) Ingen kan visa på några trovärdiga siffror som talar om att detta kommer att göra skötseln av det allmänna billigare, men det finns en stark tro bland politikerna och partierna om att detta kommer att bli resultatet. Ingen vågar tro att detta kommer att göra t.ex. vården bättre, men det talar man inte så mycket om. Det är säkrast så - åtminstone så här inför valet. Men var finns alternativet? Var finns partiet som verkligen vågar tala för - och sedan också arbeta för - att gå andra vägen? Att verkligen få ner beslutsfattandet på en lägre nivå och därmed låta människorna igen ta ansvar för sina egna angelägenheter i stället för att, som nu, "staten" ska göra allt och ta allt ansvar?

Vårt problem idag är inte i första hand det låga valdeltagandet. Det är bara ett symptom på det verkliga problemet, och detta problem stavas trovärdighetskris. Det handlar om alternativlöshet. Jag menar att vi borde få ett nytt parti. Det vi saknar är ett, typ, republikanskt parti i Finland. Ett seriöst sådant. Då skulle det finnas ett alternativ, och då skulle kanske de andra partierna tvingas formulera sig tydligare och positionera sig klarare inför valen. Jag säger inte att detta skulle lösa hela trovärdighetsproblemet, men det skulle kanske hjälpa till åtminstone lite. Och nej, jag kommer inte att arbeta för att grunda ett sådant parti. Jag har varken tiden eller energin för det. Men om någon kommer med ett seriöst initiativ så är jag nog med. Åtminstone med min röst.