Vår Nebukadnessar?

En av gårdagens mera iögonenfallande nyheter var att Utrikespolitiska institutet i Finland publicerade en utredning i vilken det hävdas att Ryssland utgör en allt större risk för Finland. I utredningen konstateras att Ryssland i sin utrikespolitik använder sig av allt aggressivare metoder för att uppnå sina mål. Dessutom ses den ryska inrikespolitiken – som betecknas som svår att förutspå hur den kommer att utvecklas – som en riskfaktor. Institutet menar också att tendenserna att försöka påverka grannländernas politik samt användandet av landets militärmakt kan ses som risker.

Allt detta är givetvis sant. Det är alltid förknippat med en risk att vara granne med ett land som har stormaktsambitioner – speciellt om och när detta land leds av en buse.

Som finländare har vi oerhört mycket att vara tacksamma för. Vi lever i ett fritt land med stort välstånd. Som finländare åtnjuter vi ännu idag väldigt långt yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och mycket annat gott som vi mer eller mindre har kommit att hålla som en självklarhet. Vi får rösta i fria och allmänna val, och alla har möjlighet att påverka hur det egna livet gestaltar sig. Åtminstone i viss mån. Listan kunde i princip göras hur lång som helst. Så vi har mycket att vara tacksamma för och stolta över. Även om OS inte gick så bra.

Jag skrev att vi har kommit att hålla mycket av detta som en självklarhet. Eller kanske ännu rättare sagt, som en rättighet. Det är så här det ska vara, detta är något vi har rätt till. Men är det faktiskt så? Varför skulle vi ha förtjänat att ha det så här bra? När vi ser oss omkring i världen så inser vi att det finns många som har det så oerhört mycket värre än vi har det. Har de på något sätt förtjänat att ha det sämre än vi har det?

Nej. Det att vi har det så här bra är inte vår förtjänst. I själva verket är vår välgång inget annat än en gåva. En nåd. Som land och folk är och har vi varit välsignade. Jag menar att orsaken är fullständigt självklar. Vår lagstiftning, vår samhällsmoral, vårt sätt att bete oss mot varandra och mot andra – allt detta utgår ifrån de riktlinjer Gud har stakat ut i sitt ord. Som land och folk har vi långt gått på hans goda vägar, vägar som det finns löften om välsignelse på. Vår välgång, vårt välstånd och vår härliga frihet är en gåva av Herren. Inget annat. En välsignelse och en gåva. Se på vår flagga! Den talar om vilket sorts folk vi är. Vi är ett korsets folk, och i korsets efterföljd vilar välsignelsen.

Men säg den välgång som varar. När allt går väl – för individer såväl som för länder och folk – lurar alltid egenmakten bakom hörnet. Villfarelsen att börja tro att detta goda och välsignade är normalläget. Något vi har åstadkommit. Något vi har rätt till. Vi blir oss själva nog. Och så tappar vi bort sambandet mellan lyhördheten för Guds ord och vilja och välsignelsen. Så börjar vi lösgöra oss från det som är grunden för vår välgång. Vi tror oss veta bättre själva. Vi börjar stifta lagar som går tvärt emot Herrens goda vilja och hans goda ordningar. Och vad händer då? Guds ord ger oss besked.

Nu menar jag givetvis inte att Finland är att jämföra med Guds folk Israel. En sådan jämförelse kommer alltid att halta eftersom Israel under det gamla förbundets tid var Guds speciella egendomsfolk, och väl i viss mening ännu är det. (Gud ångrar aldrig sin utkorelse!) Men jag vågar nog hävda att vi kan dra vissa paralleller. När Israels folk vände sig bort från Gud blev följden tuktan. Gud tuktade folket för att mana det till omvändelse. Denna tuktan var många gånger hård, men den bottnade i en stor kärlek och i en vilja att folket skulle komma tillbaka till sin Herre och sin Gud. Om Gud skulle ha struntat i sitt folk skulle han inte ha sänt denna tuktan. Så blev tuktan, om än den var hård, ett bevis på Guds kärlek och omsorg om sitt folk. Det kanske mest kända redskapet för Guds tuktan var den babyloniske kungen Nebukadnessar. Efter att Jerusalem föll 586 f.Kr. fördes folket bort i en 70 år lång fångenskap som kom att vara oerhört jobbig och som innebar mycket lidande. Men resultatet blev att folket så småningom övergav sina onda vägar och återvände till Herren.

Det är inte alls långsökt att tänka sig att vår Nebukadnessar idag finns i Kreml. Det skulle inte alls förvåna mig om Gud ännu en gång kommer att använda sig av "min tjänare Nebukadnessar" för att tukta ett avfallet folk. Putin är en stor buse, men jämförd med Nebukadnessar förbleknar han nog ordentligt.

Vi får be och hoppas att så inte sker, att vår Nebukadnessar kommer med belägringshärar och övervinner oss och våra gränser. Men om det skulle gå så långt behöver vi ställa oss frågan: Har vi förtjänat något bättre?

Om fakta, tolkningar och tankemonopol.

Det är oerhört intressant att se hur galet det kan bli när ett synsätt, i detta fall evolutionismen, kommer åt att dominera i media, skola och i samhället överlag. Evolutionismen har blivit en sådan självklarhet att den inte kan eller får ifrågasättas och den anses, trots att så inte alls är fallet, vara bevisad bortom allt tvivel. Detta till och med så att man nästan blir utskrattad om man dristar sig till att fråga efter dessa bevis.

Nå, givetvis förstår jag att de som tror på evolutionismen faktiskt menar att den som sådan verkligen är bevisad och sann bortom alla tvivel. Om inte förr så när man ser vad signaturen "Christian" skriver här på denna blogg så förstår man hur stark denna tro verkligen är. (Om inte annat så när man ser reaktionerna när denna tro ifrågasätts.) Som kristna beskylls vi ofta av kristendomskritikerna för att ha en "blind tro". Detta vanligen då av sådana kritiker som inte har brytt sig om att ta reda på hur stabil historisk och teologisk grund den kristna tron faktiskt står på. Däremot vågar jag påstå att allra största delen av de evolutionstroende har en blind tro. De har fått berättat för sig (de allra flesta i skolan) att det är så här det är, och så tror de på det. Detta är ju själva definitionen på en blind tro! Vad värre är tror de flesta också att vetenskapen entydigt talar för och stöder evolutionismen. Att vetenskapen så att säga är på evolutionismens sida. Inget kunde vara mera felaktigt, och just detta är, som jag uppfattar det, huvudbudskapet i den bok av John Lennox som jag har citerat i flera bloggtexter under sommaren. Läs gärna boken!

Det vi borde inse är att det finns fakta, och så finns det tolkningar av dessa fakta. Evolutionismen, liksom kreationismen och ID, rör sig på tolkningsplanet. Man tolkar de fakta som finns (arkeologiska och geologiska fynd mm) i enlighet med en på förhand bestämd tolkningsram, och dessa tolkningar kan sedan passa bättre eller sämre in i denna ram. En evolutionist tolkar således fakta i enlighet med evolutionsparadigmet, medan en kreationist tolkar dessa samma fakta enligt en från Bibeln härledd tolkningsram. Om alla skulle förstå att det är så här det fungerar så skulle många problem vara övervunna. Men tyvärr har de evolutionstroende (främst) kommit att blanda ihop dessa saker och menar att deras tolkningar av fakta är det samma som fakta. Det är då det blir galet, speciellt som dessa evolutionstroende har ett idag fullständigt dominerande tolkningsföreträde. Varför det är så var jag inne på i en tidigare text.

En anonym kommentator länkade för ett par dagar sedan till en oerhört intressant kolumn i tidningen "Seurakuntalainen" där Pekka Reinikainen skriver om Nobelpriset i kemi 2015. Reinikainen konstaterar att detta nobelpris fullständigt "nollar" nydarwinismen. I sista stycket säger Reinikainen något väldigt belysande när han konstaterar att varken nobelkommittén eller de forskare som fick priset inser vad deras upptäckt i själva verket innebär. De är helt enkelt så fastvuxna i sin tolkningsram att de inte förstår eller klarar av att se att de med sin upptäckt har kullkastat hela grunden för evolutionismen. Den som däremot står i den andra tolkningstraditionen ser detta tydligt. Läs gärna kolumnen! Ett annat exempel på hur galet det kan bli när den egna tolkningsramen utesluter den riktiga tolkningen av ett fynd är när paleontologer för en tid sedan hittade dinosaurieben med bevarade mjukdelar. Allt vi vet om fossilisering säger att mjukdelar inte kan bevaras i benmaterial i 60 miljoner år, men eftersom den evolutionistiska tolkningsramen placerar dinosaurierna så långt tillbaka i tiden måste dessa mjukdelar alltså ändå på något konstigt sätt ha bevarats under dessa årmiljoner. Den som inte sitter fast i denna evolutionistiska tolkningsram vet förstås bättre. Det är betecknande att en av forskarna, på frågan om detta inte bevisar att dinosaurierna ändå inte levde för så länge sedan som man hittills har trott, slog ifrån sig med båda händerna och konstaterade att detta fynd ingalunda ska förstås på det sättet. Det hela blev nästan komiskt.  

Nåväl, evolutionismens dominans begränsar sig inte bara till det allmänna medvetandet (som skapas främst i media och i skolan), utan denna dominans kommer också till synes när det ska fördelas forskningsanslag. Se där orsaken till att ID och kreationismen inte alltid har hunnit finna svar på alla de frågor som de evolutionstroende ställer. (Om kreationsimen skulle få endast en bråkdel av de (skatte)medel som evolutionsforskningen får skulle t.ex. frågan om klara gränser mellan de olika skapade slagen snart vara besvarad. Misstänker jag starkt.) Ojämlikheten här är slående. Givetvis ger detta påstående upphov till samma slags kritik som den (vad jag vet) hittills enda läroboken i ID, "Of Pandas and People", har utsatts för. "Ökänt opålitlig" var orden som användes här på bloggen. Med bakgrund i det tidigare sagda är detta förstås inte så konstigt, men det skulle ändå vara viktigt att förstå vad denna kritik handlar om och bottnar i, nämligen just denna samma sammanblandning av fakta och tolkningar som evolutionisterna så gärna ägnar sig åt. De egna tolkningarna anses vederhäftiga, medan den andra sidans tolkningar – som ju av nödvändighet blir annorlunda – då blir just "ökänt opålitliga". Behovet att skydda tron på de egna tolkningarna och även i fortsättningen säkerställa tolkningsföreträdet gör att ingen kritik kan vara för hård och inga metoder för smutsiga.

Det är som sagt oerhört intressant att se hur galet det kan bli när ett tolkningssysten (evolutionismen) kommer åt att dominera i media, skola och i samhället överlag. Intressant, men också ytterst beklämmande.   

Farlig väg

Jag blev för någon dag sedan uppmärksammad på ett inte alldeles färskt lagförslag i Danmark. Detta lagförslag har kommit till för att myndigheterna ska kunna ingripa mot sådana som "i religionens namn undergräver vårt samhälle", som den danske statsministern uttryckte saken. Det handlar givetvis om islam och imamer som uppmanat sina åhörare att slå barn och som predikar budskap om att kvinnor bör underordna sig männen. "Då är man över gränsen, det ska vi inte tolerera", var statsministerns budskap.

Det här kan ju låta bra, men som jag tidigare har konstaterat så är förbudsvägen den lates väg. Lagförslaget har också mött en del kritik - speciellt från de olika religionernas representanter. Biskopen i Roskilde har konstaterat att "vanvettiga åsikter motverkas bäst med dialog och respekt för yttrandefriheten. Religion blir bara farlig om man låser in den och förbjuder den". Visa ord, speciellt i den första meningen!

Sedan finns det en annan, och mycket allvarligare, invändning mot lagförslaget. Detta handlar givetvis om att en lag som denna skulle kunna drabba också annat än islam och imamer som predikar "odemokratiska budskap". Förbudslagar kan, som bekant och i nitiska ämbetsinnehavares händer, komma att missbrukas. Eller som en representant för den judiska tankesmedjan "Justitia" säger: "En sådan lag kan komma att slå mycket bredare än man har för avsikt. Det skulle hota den danska demokratimodellen om man börjande förbjuda människor att torgföra odemokratiska åsikter."

Lagar handlar nämligen alltid om tolkningar. Idag anses en åsikt vara "odemokratisk". I morgon kan det vara något helt annat. 

När filosofi blir vetenskap

Dottern, som börjat på femte klass, kom hem med en historiebok. Hennes första. Jag bläddrade lite i den, och döm om min förvåning när jag hittade ett kapitel som hade rubriken "håriga förfäder". Eller så inte. Nå, hur som helst, i detta kapitel basunerades, helt ogenerat och fullständigt reflexionslöst, ut att människan har utvecklats från aporna och att våra förfäder således var håriga. Det samma påstås, givetvis, också i de böcker eleverna läser i en del andra ämnen, speciellt förstås då i biologi. Evolutionen betraktas som en självklar sanning som inte behöver, kan eller ens får ifrågasättas.

Det är intressant att det kan bli på detta sätt. Det som började som en alternativ filosofisk förklaring på livets uppkomst och framväxt har i dag blivit rumsren vetenskap som inte behöver förklaras och ledas i bevis. Det bara är så här det har gått till. Och detta ska alla läsa om och lära sig. Eller om man vill vara lite elak: Denna hjärntvätt ska alla gå igenom. Behöver jag säga att dottern fick en genomgång av en alternativ förklaring här hemma?

De flesta av oss tror att evolutionismen (som jag föredrar att kalla den för att framhäva de filosofiska dragen) började med Charles Darwins böcker och hans "upptäckter" när han studerade mikroevolutionen hos finkar på Galapagos. Så är det ändå inte. Redan långt före Darwin fanns det tankar om att livet hade utvecklats – i motsats till att det hade skapats. Detta sätt att betrakta livet byggde inte på några vetenskapliga fynd utan var ren och skär filosofi. Denna filosofi hade vuxit fram ur ett behov att förklara livets ursprung och uppkomst utan en Skapare. Människan ville lösgöra sig från den bundenhet som existensen av en Skapare ansågs innebära, och då behövdes en alternativ förklaring.

Filosofin kom således före vetenskapen. När Charles Darwin trädde in på scenen fanns det alltså en beställning att kläda den redan existerande filosofin i vetenskapliga kläder, och här kom Darwins "upptäckter" väl till pass. Darwin anammade den filosofi som hade börjat gripa omkring sig och gav den vetenskaplig vederhäftighet genom att tolka de fynd han gjorde på Galapagos i enlighet med denna filosofi. Således blev den redan existerande filosofin i Darwins tolkningar vetenskap. Och resten är historia. En oerhört dyster och mörk sådan, men dock. Men som Lenin konstaterade, ska man ljuga ska man göra det stort. Då går människorna på det.

Det är ändå förbluffande hur detta bedrägeri ändå har kunnat svepa över världen och lura så gott som alla. Detta speciellt som det inte finns några arkeologiska/paleontologiska  bevis för att denna utveckling verkligen har ägt rum. Darwin beklagade på sin tid den totala frånvaron av övergångsfossil, men konstaterade att dessa nog kommer att hittas när åren går och utgrävningar hinner göras. Problemet är att trots att åren har gått och utgrävningar har gjorts fortfarande inga sådana övergångsfossil har kunnat frambringas. I normala fall skulle detta förstås ha inneburit dödsstöten för hela evolutionsteorin, men eftersom evolutionismen har blivit en sanning som inte kan ifrågasättas och detta således inte får ske har inte ens den totala frånvaron av bevis kunnat rubba denna allt förklarande filosofi. Evolutionismen har blivit så viktig att den helt enkelt inte får vara felaktig. Så kan det gå när filosofin blir vetenskap, och denna "vetenskap" i sin tur får drag av filosofi.

John Lennox och de förtvivlade paleontologerna

Jag lovade för en tid sedan att klistra in ännu ett sista citat från John Lennox bok "Guds dödgrävare, har vetenskapen begravt Gud?". Detta citat (nedan) är hämtat från sidorna 151-153 och är oerhört avslöjande: Det finns inga övergångsformer bland alla de fossil man har hittat! Den enda slutsatsen som de förtvivlade paleontologerna kan komma till är att evolutionen måste ha pågått någon annanstans eftersom det aldrig går att finna några övergångsformer bland de fossil som hittas just där de håller på att gräva. Problemet är bara det att detta tycks gälla överallt och på alla ställen det grävs och har grävts. För den som inte är blint evolutionstroende blir slutsatsen självklar, men den blint troende kan givetvis inte hålla med.  

Uppfattningen att mikroevolutionen bara har en begränsad räckvidd bekräftas av Paul Wesson och andra som säger att fossilmaterialet inte rymmer några otvetydiga exempel på makroevolution. Detta kommer kanske som en överraskning för många, eftersom det är en allmänt utbredd uppfattning att ett av de starkaste bevisen för utvecklingsläran kommer från fossilmaterialet. Ändå stämmer inte detta synsätt med allt som står i den vetenskapliga litteraturen. En del av Darwins starkaste motståndare i början var faktiskt paleontologer. Darwin förklarade själv orsaken till detta: det handlade om att det saknades övergångsformer i fossilmaterialet, vilket man borde kunna förvänta sig utifrån hans teori. Så här skriver han i Om arternas uppkomst: ”Men samtidigt måste ju antalet mellanliggande varieteter, som existerat på vår jord, vara helt enormt. Varför är då inte varenda geologisk formation full av sådana intermediära länkar? De geologiska vittnes börden visar förvisso inte upp någon sådan fingraderad organisk kedja; och detta är kanske den allvarligaste invändning som alls kan riktas mot min teori.”

Den brittiske zoologen Mark Ridley kommenterar situationen så här: ”Det fossilmaterial som visar på evolutionära förändringar inom enskilda utvecklingsgrenar är synnerligen magert. Om evolutionsteorin stämmer, uppstår arter genom förändringar av närbesläktade arter – detta borde då gå att spåra i fossilmaterialet. Men faktum är att det är ytterst sällsynt. Darwin kunde år 1859 inte ange ett enda exempel.” Vad har då 150 års intensivt arbete efter Darwin gett för resultat? Den amerikanske paleontologen David Raup vid det naturhistoriska Chicago Field Museum, som rymmer en av världens största fossilsamlingar, har sagt: ”Nu har det gått 120 år efter Darwin, och kunskapen om fossilmaterialet har ökat ofantligt. Vi har numera en kvarts miljon fossilarter, men läget har ändå inte ändrat sig nämnvärt. Evolutionsteorins vittnesbörd är fortfarande förvånansvärt ryckigt, och vi har ironiskt nog ännu färre exempel på evolutionära övergångsformer än vad vi hade på Darwins tid.”

Stephen Jay Gould säger: ”Att det fortfarande finns så ytterst få övergångsformer i fossilmaterialet är paleontologins stora yrkeshemlighet.” Hans paleontologkollega Niles Eldredge vid Amerikanska naturhistoriska museet tillägger: ”När vi väl stöter på någon utvecklingsmässig nymodighet, dyker den bara upp helt plötsligt och ofta utan några säkra belägg för att fossilerna har utvecklats på platsen och inte någon annanstans. Evolutionen kan ju inte hela tiden pågå någon annanstans. Men det är just så som fossilmaterialet framstår för många förtvivlade paleontologer som vill lära sig något om evolutionen.” Faktum är att Eldredge i detta sammanhang gör ett häpnadsväckande medgivande. ”Vi paleontologer har sagt att historien om livet stödjer teorin om adaptiva, stegvisa förändringar, fastän vi hela tiden varit medvetna om att den inte gör det.” Men varför i all världen då? Vad har medlemmar av ett akademiskt samfund för anledning att förtiga sanningen – såvida det inte handlar om fakta som stöder en världsåskådning som man redan på förhand bestämt att man inte kan acceptera? Vad visar då fossilmaterialet? Så här skriver Gould: ”De flesta fossila arter uppvisar två egenskaper som inte passar ihop med gradualismen:  

1. Stillastående. De flesta arter uppvisar inga riktade förändringar under sin tid på jorden. När de försvinner ser de ut ungefär som de gjorde när de först uppträdde i den fossila historien; de morfologiska förändringarna är vanligen begränsade och oriktade. 

2. Plötsligt uppträdande. En art framträder inte i ett visst lokalt område genom en gradvis omvandling av föregångaren; den uppträder plötsligt och i den färdiga modellen.”

Civil olydnad?

I en nyhet i Österbottens Tidning berättas att polisen i Österbotten nu för första gången utreder ett så kallat "Grovt miljöbrott". Brottet i fråga, som kan ge mellan fyra månader och fyra år fängelse, handlar om att någon har förstört 325 skarvbon i två olika skarvkolonier i Vasa skärgård. För en tid sedan nåddes vi av nyheten att polisens redan knappa resurser kommer att skäras ner ytterligare, vilket kommer att leda till att olika brott kommer att förbli outredda och polisens närvaro kommer att minska ytterligare. Nå, brott som detta trycks det ändå finnas resurser att utreda.

Behöver jag säga att jag anser att det är fel att begå brott? Det är det. Men i vissa sammanhang och vissa gånger finns det fog för att ägna sig åt civil olydnad. Skarvfrågan hör definitivt till denna kategori. Jag har tidigare talat för att kommunfullmäktige i de berörda kommunerna borde ta upp skarvfrågan på agendan och besluta att utrota, eller åtminstone kraftigt minska på, skarvstammen. Detta skulle vara ett beslut i god demokratisk ordning och som sådant inget någon kan klaga på. Givetvis skulle NTM-centralen inte acceptera ett sådant beslut, men då skulle vi kanske få det prövat, en gång för alla, när och hur beslutsrätten i lokala frågor har överförts till i detta fall NTM-centralen. Samt vem som har gjort det. Jag tvivlar nämligen på att det finns något sådant beslut – åtminstone på lokal nivå. (Givetvis kan man hitta var och när de centrala myndigheterna har tagit sig denna makt, men makt tas inte i en demokrati, den ges.) Nå, tyvärr misstänker jag att det inte finns sådan kurage i någon av de berörda fullmäktigesamlingarna, så detta torde inte ske. Tyvärr. Men jag blir gärna överbevisad om att ha fel här!

I kommentarfältet under artikeln i ÖT påstods att detta brott skulle handla om civil olydnad. Det är fel. När det handlar om civil olydnad erkänner/meddelar den som gjort brottet om brottet och så tar personen i fråga det straff som lagen stipulerar. Om gärningsmannen gömmer sig/handlar i lönndom är det kort och gott fråga om ett brott. Så alltså i detta fall. Sedan är det en annan sak att det är fråga om ifall tiden inte börjar vara mogen för civil olydnad i skarvfrågan. Våra politiker tycks inte få något annat till stånd än ojanden och vojanden, och de lokala fullmäktigeförsamlingarna tycks sakna mod att göra något överhuvudtaget. Så, när österbottningarna går från tanke till handling, hur kommer detta att göras? Låt oss, bara för att tänja våra mentala muskler, ta oss friheten att tänka lite på detta. Ett tankeexperiment, helt enkelt. Så. Vi tänker oss alltså en holme med en hypotetisk skarvkoloni med, låt oss säga, 50 bon. Ett bo är värderat till 235 euro, varför skadeståndet för förstörandet av denna koloni skulle uppgå till 11750 euro. Ett antal personer tar på sig att verkställa utrotningen, varpå 100 personer, eller varför inte 1000 personer, var för sig, meddelar myndigheterna att de är ansvariga för förstörelsen/varit med och hjälpt till vid förstörelsen  av ett skarvägg på den ifrågavarande holmen. (Jag antar att det inte skulle vara allt för svårt att få fram dessa 100 namn...) Alternativt så att några personer enas om att ta på sig skulden för förstörelsen av ett skarvbo.

Så, vad händer? Myndigheterna kan givetvis väcka 100 åtal (eller 1000) och driva dessa brottsmål. Bötesbeloppet torde, efter avslutad domstolsbehandling, uppgå till mellan hundra och hundrafemtio euro per person. (Eller mindre än så ifall antalet sammansvurna är högre än 100.) Men mera troligt kapitulerar myndigheterna inför det absurda i att väcka 100+ åtal och tvingas låta det hela bero. Eller så försöker de få fram vem som planerat aktionen och klämma åt denna person medan de som utfört gärningen får löpa. Även detta kan givetvis lösas genom att alla de 100+ tar på sig också denna skuld. Också i det fallet torde myndigheterna inse att de inte kan vinna och så kapitulera.

Märk nu mycket väl att detta inte är någon uppmaning till civil olydnad. Jag uppmanar ingen, men jag konstaterar bara att det troligtvis är så här detta kommer att gå till sedan när tillräckligt många inser att det är tid att göra något. För österbottningarna har en vana att ta till civil olydnad när det behövs.