John Lennox och de förtvivlade paleontologerna

Jag lovade för en tid sedan att klistra in ännu ett sista citat från John Lennox bok "Guds dödgrävare, har vetenskapen begravt Gud?". Detta citat (nedan) är hämtat från sidorna 151-153 och är oerhört avslöjande: Det finns inga övergångsformer bland alla de fossil man har hittat! Den enda slutsatsen som de förtvivlade paleontologerna kan komma till är att evolutionen måste ha pågått någon annanstans eftersom det aldrig går att finna några övergångsformer bland de fossil som hittas just där de håller på att gräva. Problemet är bara det att detta tycks gälla överallt och på alla ställen det grävs och har grävts. För den som inte är blint evolutionstroende blir slutsatsen självklar, men den blint troende kan givetvis inte hålla med.  

Uppfattningen att mikroevolutionen bara har en begränsad räckvidd bekräftas av Paul Wesson och andra som säger att fossilmaterialet inte rymmer några otvetydiga exempel på makroevolution. Detta kommer kanske som en överraskning för många, eftersom det är en allmänt utbredd uppfattning att ett av de starkaste bevisen för utvecklingsläran kommer från fossilmaterialet. Ändå stämmer inte detta synsätt med allt som står i den vetenskapliga litteraturen. En del av Darwins starkaste motståndare i början var faktiskt paleontologer. Darwin förklarade själv orsaken till detta: det handlade om att det saknades övergångsformer i fossilmaterialet, vilket man borde kunna förvänta sig utifrån hans teori. Så här skriver han i Om arternas uppkomst: ”Men samtidigt måste ju antalet mellanliggande varieteter, som existerat på vår jord, vara helt enormt. Varför är då inte varenda geologisk formation full av sådana intermediära länkar? De geologiska vittnes börden visar förvisso inte upp någon sådan fingraderad organisk kedja; och detta är kanske den allvarligaste invändning som alls kan riktas mot min teori.”

Den brittiske zoologen Mark Ridley kommenterar situationen så här: ”Det fossilmaterial som visar på evolutionära förändringar inom enskilda utvecklingsgrenar är synnerligen magert. Om evolutionsteorin stämmer, uppstår arter genom förändringar av närbesläktade arter – detta borde då gå att spåra i fossilmaterialet. Men faktum är att det är ytterst sällsynt. Darwin kunde år 1859 inte ange ett enda exempel.” Vad har då 150 års intensivt arbete efter Darwin gett för resultat? Den amerikanske paleontologen David Raup vid det naturhistoriska Chicago Field Museum, som rymmer en av världens största fossilsamlingar, har sagt: ”Nu har det gått 120 år efter Darwin, och kunskapen om fossilmaterialet har ökat ofantligt. Vi har numera en kvarts miljon fossilarter, men läget har ändå inte ändrat sig nämnvärt. Evolutionsteorins vittnesbörd är fortfarande förvånansvärt ryckigt, och vi har ironiskt nog ännu färre exempel på evolutionära övergångsformer än vad vi hade på Darwins tid.”

Stephen Jay Gould säger: ”Att det fortfarande finns så ytterst få övergångsformer i fossilmaterialet är paleontologins stora yrkeshemlighet.” Hans paleontologkollega Niles Eldredge vid Amerikanska naturhistoriska museet tillägger: ”När vi väl stöter på någon utvecklingsmässig nymodighet, dyker den bara upp helt plötsligt och ofta utan några säkra belägg för att fossilerna har utvecklats på platsen och inte någon annanstans. Evolutionen kan ju inte hela tiden pågå någon annanstans. Men det är just så som fossilmaterialet framstår för många förtvivlade paleontologer som vill lära sig något om evolutionen.” Faktum är att Eldredge i detta sammanhang gör ett häpnadsväckande medgivande. ”Vi paleontologer har sagt att historien om livet stödjer teorin om adaptiva, stegvisa förändringar, fastän vi hela tiden varit medvetna om att den inte gör det.” Men varför i all världen då? Vad har medlemmar av ett akademiskt samfund för anledning att förtiga sanningen – såvida det inte handlar om fakta som stöder en världsåskådning som man redan på förhand bestämt att man inte kan acceptera? Vad visar då fossilmaterialet? Så här skriver Gould: ”De flesta fossila arter uppvisar två egenskaper som inte passar ihop med gradualismen:  

1. Stillastående. De flesta arter uppvisar inga riktade förändringar under sin tid på jorden. När de försvinner ser de ut ungefär som de gjorde när de först uppträdde i den fossila historien; de morfologiska förändringarna är vanligen begränsade och oriktade. 

2. Plötsligt uppträdande. En art framträder inte i ett visst lokalt område genom en gradvis omvandling av föregångaren; den uppträder plötsligt och i den färdiga modellen.”