Civil olydnad?

I en nyhet i Österbottens Tidning berättas att polisen i Österbotten nu för första gången utreder ett så kallat "Grovt miljöbrott". Brottet i fråga, som kan ge mellan fyra månader och fyra år fängelse, handlar om att någon har förstört 325 skarvbon i två olika skarvkolonier i Vasa skärgård. För en tid sedan nåddes vi av nyheten att polisens redan knappa resurser kommer att skäras ner ytterligare, vilket kommer att leda till att olika brott kommer att förbli outredda och polisens närvaro kommer att minska ytterligare. Nå, brott som detta trycks det ändå finnas resurser att utreda.

Behöver jag säga att jag anser att det är fel att begå brott? Det är det. Men i vissa sammanhang och vissa gånger finns det fog för att ägna sig åt civil olydnad. Skarvfrågan hör definitivt till denna kategori. Jag har tidigare talat för att kommunfullmäktige i de berörda kommunerna borde ta upp skarvfrågan på agendan och besluta att utrota, eller åtminstone kraftigt minska på, skarvstammen. Detta skulle vara ett beslut i god demokratisk ordning och som sådant inget någon kan klaga på. Givetvis skulle NTM-centralen inte acceptera ett sådant beslut, men då skulle vi kanske få det prövat, en gång för alla, när och hur beslutsrätten i lokala frågor har överförts till i detta fall NTM-centralen. Samt vem som har gjort det. Jag tvivlar nämligen på att det finns något sådant beslut – åtminstone på lokal nivå. (Givetvis kan man hitta var och när de centrala myndigheterna har tagit sig denna makt, men makt tas inte i en demokrati, den ges.) Nå, tyvärr misstänker jag att det inte finns sådan kurage i någon av de berörda fullmäktigesamlingarna, så detta torde inte ske. Tyvärr. Men jag blir gärna överbevisad om att ha fel här!

I kommentarfältet under artikeln i ÖT påstods att detta brott skulle handla om civil olydnad. Det är fel. När det handlar om civil olydnad erkänner/meddelar den som gjort brottet om brottet och så tar personen i fråga det straff som lagen stipulerar. Om gärningsmannen gömmer sig/handlar i lönndom är det kort och gott fråga om ett brott. Så alltså i detta fall. Sedan är det en annan sak att det är fråga om ifall tiden inte börjar vara mogen för civil olydnad i skarvfrågan. Våra politiker tycks inte få något annat till stånd än ojanden och vojanden, och de lokala fullmäktigeförsamlingarna tycks sakna mod att göra något överhuvudtaget. Så, när österbottningarna går från tanke till handling, hur kommer detta att göras? Låt oss, bara för att tänja våra mentala muskler, ta oss friheten att tänka lite på detta. Ett tankeexperiment, helt enkelt. Så. Vi tänker oss alltså en holme med en hypotetisk skarvkoloni med, låt oss säga, 50 bon. Ett bo är värderat till 235 euro, varför skadeståndet för förstörandet av denna koloni skulle uppgå till 11750 euro. Ett antal personer tar på sig att verkställa utrotningen, varpå 100 personer, eller varför inte 1000 personer, var för sig, meddelar myndigheterna att de är ansvariga för förstörelsen/varit med och hjälpt till vid förstörelsen  av ett skarvägg på den ifrågavarande holmen. (Jag antar att det inte skulle vara allt för svårt att få fram dessa 100 namn...) Alternativt så att några personer enas om att ta på sig skulden för förstörelsen av ett skarvbo.

Så, vad händer? Myndigheterna kan givetvis väcka 100 åtal (eller 1000) och driva dessa brottsmål. Bötesbeloppet torde, efter avslutad domstolsbehandling, uppgå till mellan hundra och hundrafemtio euro per person. (Eller mindre än så ifall antalet sammansvurna är högre än 100.) Men mera troligt kapitulerar myndigheterna inför det absurda i att väcka 100+ åtal och tvingas låta det hela bero. Eller så försöker de få fram vem som planerat aktionen och klämma åt denna person medan de som utfört gärningen får löpa. Även detta kan givetvis lösas genom att alla de 100+ tar på sig också denna skuld. Också i det fallet torde myndigheterna inse att de inte kan vinna och så kapitulera.

Märk nu mycket väl att detta inte är någon uppmaning till civil olydnad. Jag uppmanar ingen, men jag konstaterar bara att det troligtvis är så här detta kommer att gå till sedan när tillräckligt många inser att det är tid att göra något. För österbottningarna har en vana att ta till civil olydnad när det behövs.