Räddaren i nöden?

Ledaren i dagens ÖT är milt sagt lite märklig. Först får vi läsa en god analys av den finländska ekonomin som utmynnar i ett konstaterande att statens upplåning fortsätter att öka samt att en eventuell ljusning i ekonomin beror av att världsekonomin växer. Tom Johansson konstaterar, helt riktigt, att det "inte finns några enkla och säkra lösningar på våra problem" och att "vi är beroende av ökad export". Detta eftersom vår ekonomiska tillväxt inte kan bygga på ökad inhemsk konsumtion. Sedan gör Johansson en förtjänstfull jämförelse med Sverige och konstaterar att en av skillnaderna länderna emellan är att Sverige (som det går bra för just nu) har möjligheten att bedriva valutapolitik. När den svenska kronan hålls svag får den svenska exportindustrin stora fördelar, och importprodukternas pris trissas upp, vilket också gynnar den svenska industrin. Eftersom vi i Finland är fast med och i Euron kan vi inte använda oss av någon valutapolitik, utan måste tillgripa andra metoder. Och det är nu ledaren blir märklig.

I stället för att komma in på dessa "andra metoder" börjar Johansson tala om kultur. Som exempel på finländsk kultur som rönt intresse utomlands nämner han filmen om den karlebybördige boxaren Olli Mäki. Denna del av ledaren mynnar ut i ett konstaterande: "Kulturen är en viktig del av samhället. Satsningar på den är inte bortkastade".

Nu kan jag inte förstå detta annat än på så vis att Johansson, på allvar, menar att eftersom den finländska industrin kvävs av vår bindning till Euron så är det i stället kulturen som ska rädda vår ekonomi. Nå, givetvis är inte (alla) satsningar på kulturen bortkastade. Kulturen skapar också arbetsplatser, om än dessa är ytterst få sett till den stora helheten, men den största vinningen när det gäller kultursatsningar handlar inte om ekonomi (åtminstone inte direkt) utan om livskvalitet. God kultur är viktig, och den behöver säkert också få ett visst samhälleligt stöd, men att hoppas på kulturen som räddare i nöden när det gäller vår ekonomiska situation är nog att hoppas på alldeles för mycket. Marginellt är ordet jag tror att jag söker här. Kulturens direkta ekonomiska betydelse är marginell och kan aldrig bli annat än just marginell. Om Johannson verkligen menar det han tycks mena här är han tyvärr lika mycket ute och seglar som den unga kvinna ÖT skrev om för en tid sedan som startat ett företag och tänkte sig att hon skulle livnära sig på att brodera obscena tavlor.

Nu ska ingen missförstå mig. Jag gillar det som sägs i ledaren. Analyserna är goda, och allt som skrevs var riktigt fram till dess ledarskribenten kom in på de "andra metoderna". I stället borde han, enligt mig, ha dragit den enda riktiga slutsatsen av sina analyser och konstaterat att om den finländska ekonomin ska kunna hävda sig borde vi vidta åtgärder för att komma i samma fördelaktiga situation som Sverige befinner sig i. Euron var ett dödfött företag från första början. Ju snabbare vi skulle inse det, desto snabbare skulle vi kunna komma ur eurosamarbetet och komma undan de för vår ekonomi förkvävande följderna av den katastrof som Euron innebär. Visst. Euron har nog sina fördelar, men när vi så här tydligt, som det framställs i ÖT:s ledare, ser de överväldigande negativa följderna borde alla inse vad vi behöver göra. Så snabbt som möjligt. Med detta inte sagt att detta skulle vara någon enkel lösning, men som jag ser det är det den enda lösning som kunde ha en realistisk chans att lyckas.