Lennox och evolutionens gränser

Jag ska ännu i ett par texter återkomma till John Lennox bok "Guds dödgrävare. Har vetenskapen begravt Gud?" Efter att inledningsvis ha berättat för läsaren vad vetenskapen är, vad den kan och inte kan göra, kommer så Lennox in på det verkligt intressanta, alltså evolutionen. Lennox visar varför vi bör skolja mellan mikro- och makroevolution, och konstaterar att ett stort problem för evolutionsfilosofin är att det naturliga urvalet inte är skapande. Lennox konstaterar att redan ordet "urval" borde väcka oss till insikt om vad detta handlar om. Det sker ett "urval" bland sådant som redan existerar. Det naturliga urvalet är helt enkelt ingen skapande process, utan det handlar om en utgallringsprocess i vilken information snarare försvinner än tillkommer. Ändå kan t.ex. en Richard Dawkins påstå att det naturliga urvalet förklarar varför allt levande existerar och ser ut som det gör. Behöver jag tillägga att Dawkins gör en ganska platt figur i Lennox något omilda behandling? Ja, så ett litet citat från sidorna 146-147:

En mycket framstående biolog vars forskning övertygade honom

om att det finns gränser för vad mutation och naturligt urval kan

åstadkomma och som följaktligen fick honom att förkasta neodarwi-

nismen var professor Pierre Grassé vid Parisuniversitetet Sorbonne.

Grassé var ordförande för franska vetenskapsakademin och huvud-

redaktör för det enastående 28-bandsverket Traité de Zoologie. Den

store rysk-amerikanske genetikern Theodosius Dobzhansky högakta-

de honom: ”Visst kan man ha en annan uppfattning än Grassé, dock

knappast ignorera honom ... hans kunskap om den levande världen är

encyklopedisk.” Han beskrev Grassés bok L’evolution du vivant

som ”ett frontalangrepp på all sorts darwinism. Bokens syfte är att

’avliva myten om utvecklingsläran som ett enkelt, genomlyst och

färdig förklarat fenomen’ samt att visa att evolution är ett mysterium

som vi inte vet – eller kanske ens kan veta – särskilt mycket om.”

I sin bok konstaterar Grassé att fruktflugor är och förblir fruktflugor,

trots att man odlat fram tusentals generationer och framkallat massor

av mutationer hos dem. Det verkar faktiskt vara så att variations-

möjligheterna i genpoolen rätt snabbt tar slut, ett fenomen som bru-

kar kallas genetisk homeostas. Det tycks finnas en gräns som selektiv

odling inte kan ta sig förbi, eftersom avkomman antingen blir steril

eller att de genetiska variationsmöjligheterna uttöms. Om det finns

gränser för hur stor variation som skickliga förädlare kan åstadkomma,

 då borde väl rimligtvis det naturliga urvalet kunna åstadkomma

 ännu mindre. Det är inte alls förvånande att Grassé framhöll att

mikroevolutionen inte tillnärmelsevis motsvarar de förväntningar

som ofta ställs på den.

Senare tiders forskning på E.coli-bakterien bekräftar denna bild.

Trots att man har odlat fram tusentals generationer E.coli-bakterier,

har man ändå inte lyckats observera några verkligt innovativa förändringar.

Den amerikanske biokemisten Michael Behe framhåller att man nu har

studerat mer än 30 000 generationer E.coli-bakterier, vilket motsvarar

ungefär en miljon människoår. Resultatet är att evolutionen

”huvudsakligen har gått bakåt. Även om några smärre detal-

jer i vissa system har förändrats under dessa trettio tusen generationer,

har bakterien gjort sig av med stora delar av sitt genetiska arv, däri-

bland förmågan att tillverka några av byggstenarna i RNA. Tydligen

sparar bakterien energi genom att göra sig av med sofistikerade men

kostsamma molekylära maskiner. Ingenting som ens kommer i närheten

av samma sofistikering har tillkommit. Den lärdom man kan

dra av E.coli-bakterien är att det är lättare för evolutionen att riva ner

än att bygga upp.”