Vår Nebukadnessar?

En av gårdagens mera iögonenfallande nyheter var att Utrikespolitiska institutet i Finland publicerade en utredning i vilken det hävdas att Ryssland utgör en allt större risk för Finland. I utredningen konstateras att Ryssland i sin utrikespolitik använder sig av allt aggressivare metoder för att uppnå sina mål. Dessutom ses den ryska inrikespolitiken – som betecknas som svår att förutspå hur den kommer att utvecklas – som en riskfaktor. Institutet menar också att tendenserna att försöka påverka grannländernas politik samt användandet av landets militärmakt kan ses som risker.

Allt detta är givetvis sant. Det är alltid förknippat med en risk att vara granne med ett land som har stormaktsambitioner – speciellt om och när detta land leds av en buse.

Som finländare har vi oerhört mycket att vara tacksamma för. Vi lever i ett fritt land med stort välstånd. Som finländare åtnjuter vi ännu idag väldigt långt yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och mycket annat gott som vi mer eller mindre har kommit att hålla som en självklarhet. Vi får rösta i fria och allmänna val, och alla har möjlighet att påverka hur det egna livet gestaltar sig. Åtminstone i viss mån. Listan kunde i princip göras hur lång som helst. Så vi har mycket att vara tacksamma för och stolta över. Även om OS inte gick så bra.

Jag skrev att vi har kommit att hålla mycket av detta som en självklarhet. Eller kanske ännu rättare sagt, som en rättighet. Det är så här det ska vara, detta är något vi har rätt till. Men är det faktiskt så? Varför skulle vi ha förtjänat att ha det så här bra? När vi ser oss omkring i världen så inser vi att det finns många som har det så oerhört mycket värre än vi har det. Har de på något sätt förtjänat att ha det sämre än vi har det?

Nej. Det att vi har det så här bra är inte vår förtjänst. I själva verket är vår välgång inget annat än en gåva. En nåd. Som land och folk är och har vi varit välsignade. Jag menar att orsaken är fullständigt självklar. Vår lagstiftning, vår samhällsmoral, vårt sätt att bete oss mot varandra och mot andra – allt detta utgår ifrån de riktlinjer Gud har stakat ut i sitt ord. Som land och folk har vi långt gått på hans goda vägar, vägar som det finns löften om välsignelse på. Vår välgång, vårt välstånd och vår härliga frihet är en gåva av Herren. Inget annat. En välsignelse och en gåva. Se på vår flagga! Den talar om vilket sorts folk vi är. Vi är ett korsets folk, och i korsets efterföljd vilar välsignelsen.

Men säg den välgång som varar. När allt går väl – för individer såväl som för länder och folk – lurar alltid egenmakten bakom hörnet. Villfarelsen att börja tro att detta goda och välsignade är normalläget. Något vi har åstadkommit. Något vi har rätt till. Vi blir oss själva nog. Och så tappar vi bort sambandet mellan lyhördheten för Guds ord och vilja och välsignelsen. Så börjar vi lösgöra oss från det som är grunden för vår välgång. Vi tror oss veta bättre själva. Vi börjar stifta lagar som går tvärt emot Herrens goda vilja och hans goda ordningar. Och vad händer då? Guds ord ger oss besked.

Nu menar jag givetvis inte att Finland är att jämföra med Guds folk Israel. En sådan jämförelse kommer alltid att halta eftersom Israel under det gamla förbundets tid var Guds speciella egendomsfolk, och väl i viss mening ännu är det. (Gud ångrar aldrig sin utkorelse!) Men jag vågar nog hävda att vi kan dra vissa paralleller. När Israels folk vände sig bort från Gud blev följden tuktan. Gud tuktade folket för att mana det till omvändelse. Denna tuktan var många gånger hård, men den bottnade i en stor kärlek och i en vilja att folket skulle komma tillbaka till sin Herre och sin Gud. Om Gud skulle ha struntat i sitt folk skulle han inte ha sänt denna tuktan. Så blev tuktan, om än den var hård, ett bevis på Guds kärlek och omsorg om sitt folk. Det kanske mest kända redskapet för Guds tuktan var den babyloniske kungen Nebukadnessar. Efter att Jerusalem föll 586 f.Kr. fördes folket bort i en 70 år lång fångenskap som kom att vara oerhört jobbig och som innebar mycket lidande. Men resultatet blev att folket så småningom övergav sina onda vägar och återvände till Herren.

Det är inte alls långsökt att tänka sig att vår Nebukadnessar idag finns i Kreml. Det skulle inte alls förvåna mig om Gud ännu en gång kommer att använda sig av "min tjänare Nebukadnessar" för att tukta ett avfallet folk. Putin är en stor buse, men jämförd med Nebukadnessar förbleknar han nog ordentligt.

Vi får be och hoppas att så inte sker, att vår Nebukadnessar kommer med belägringshärar och övervinner oss och våra gränser. Men om det skulle gå så långt behöver vi ställa oss frågan: Har vi förtjänat något bättre?