Fantomen och "det goda hatet"

I den senaste texten skrev jag att jag aldrig tidigare har varit med i någon form av (fysisk) demonstration. Efter lördagen tror jag inte heller att jag kommer att göra det igen. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Huvudorsaken som jag angav för att inte ha gått med i någon demonstration var att jag inte har sett någon sak som så angelägen. Förrän i lördags, då. Jag skulle t.ex. aldrig kunna tänka mig att delta i någon motdemonstration mot Pride, även om jag menar att den regnbågsfascism som Pride står för är ett av de allra största hoten mot både yttrandefrihet och demokrati i dagens samhälle. Kanske det allra största.

Jag läste faktiskt lite Fantomen när jag var yngre, men nu är det länge sedan jag gjort det. Den svenska tidningen Expressen gav mig för några dagar sedan en orsak att inte ta upp fantomenläsandet igen – och en orsak till att inte gå med i någon motdemonstration mot Pride. Man kan nämligen bli nedslagen av Fantomen om man demonstrerar mot Pride. Hur surrealistiskt det än låter. I det senaste numret av den svenska Fantomen attackerar Fantomen nämligen en demonstration mot Pride i Polen och slår ner demonstranterna med hjälp av en Pride-flagga. "Det är lönlöst att försöka resonera med de oresonliga", konstaterar han. Vidare säger den store Fantomen att "Jag måste agera snabbt, innan blod flyter på gatorna!", varpå han går till attack och ser till att blod flyter på gatorna.

Jag visste inte att Fantomen var fascist. Men det är han alltså. Där fascism råder tillåts bara en åsikt, och de som har en annan åsikt ska förbereda sig på att bli nedtystade, eller i mera extrema fall, nedslagna. I preventivt syfte, givetvis. Där fascism råder resonerar man inte med sådana som har "fel" åsikt. Man tystar ner dem och i extrema fall så internerar man dem eller något ännu värre.

Sverige av idag, med sina "näthatsgranskare" och allt mera högljudda rop på förbud mot partier och rörelser som identifieras som "onda", är väldigt nära att glida över i en form av fascism. En regnbågsfärgad sådan. När ungdomar på det sätt som sker i det senaste numret av Fantomen, indoktrineras med dylika tankar är man ute på mycket tunn och farlig is. Vem är näst i tur? Bamse? Världens starkaste och snällaste björn skulle ju kunna kasta upp några polska demonstranter i trädtopparna. Det skulle ju vara festligt, eller hur? Bamse-tidningen riktar sig till en betydligt yngre läsekrets, och det är som bekant viktigt att inleda indoktrineringen i ett tidigt skede för att resultatet ska bli vad man avser. Så Bamse kan nog mycket väl vara näst i tur. Allt i det goda hatets namn!

Manifestation

Jag var idag på min första demonstration/manifestation/marsch någonsin. Under mina snart 46 år har jag inte funnit någon sak så angelägen att jag har ansett att jag har behövt låna mig själv till denna sak på det sättet. Men idag var jag, tillika med hela familjen, på en manifestation på Jakobstads torg till stöd för kristna konvertiter som Migri inte har begripit är i livsfara ifall de sänds tillbaka till de länder de har kommit ifrån. Detta är, menar jag, en så angelägen sak att man gott kan demonstrera för det. Och vi var inte ensamma som tyckte det.

Tillika känner jag mig lite smålurad. Dels har de som skrivit ihop det upprop som vi som var närvarande antogs stöda inte heller de (tillika med Migri) förstått att man inte kan bygga på och falla tillbaka på en så subjektiv sak som "genuin/äkta tro". En sådan sak kan de facto fejkas, och det är här Migri ser sin chans att ställa till problem för dessa nykristna. Som jag tidigare har hävdat är det inte heller detta som är frågan den dag dessa tvingas tillbaka till Pakistan, Irak eller Afghanistan. När de ställs inför mullorna är inte frågan: "Menade du allvar med din kristna tro?" Nej, frågan kommer utan vidare att lyda: "Tog du det kristna dopet?" Är svaret på den frågan ja så är saken avgjord utan att det behöver grävas i några nyanser eller kunskapsnivåer i deras nya tro.

Tyvärr tycks det vara så att det också finns många kristna i vårt land som inte begriper hur enormt stor sak det kristna dopet är. Dopet är porten till det kristna livet. Det är där Kristus med alla hans gåvor skänks oss. Det är dopet i vatten och den helige Ande (ja, det är samma dop!) som frälser oss och som sätter oss in i barnaskapet hos Gud. Det är i detta dop vi går från mörkret in i Guds eviga ljus. Det är där det eviga livet börjar. Helt tydligt finns det således många kristna som inte har förstått hur oerhört stor sak detta dop är. Men om du frågar en muslimsk mulla eller Imam så har de faktiskt bättre koll. Hur konstigt det än låter.

Jag förstår, om än jag inte accepterar det, att det finns dålig kunskap om dopet hos Migri. Men kristna som skriver ihop ett dylikt upprop borde veta bättre. Så jag känner mig som sagt lite smålurad. Dessutom inleddes uppropet med orden att vi "genom denna gemensamma manifestation yrkar på verkställighetsförbud för alla flyktingdeportationer tills efter nästa riksdagsval".

Detta kan jag inte stöda. De som har grund för sin asylsökan ska få stanna. Absolut. Hit hör sådana som flytt av religiösa skäl och sådana som tagit det kristna dopet i Finland. Oberoende av hur allvarlig deras omvändelse är eller hur mycket kunskap om den kristna tron de har. Men också sådana som t.ex. tvingats fly på grund av sin sexuella läggning och som på den grunden riskerar förföljelse och en dödsdom i sina hemländer. För att nu ta ett kontroversiellt exempel. Men det finns även sådana som saknar grund för att beviljas asyl. I dessa fall kan jag inte se att det behövs något verkställighetsförbud.

Jag var alltså på min första demonstration idag. Orsaken till att jag inte har varit på något sådant tidigare är också att jag varit rädd att min närvaro, hur ringa betydelse den har, kunde tolkas som stöd för något annat än det jag trodde mig närvara för att stöda. Så skedde faktiskt nu också. Men den sak jag/vi var där för att stöda är ändå så viktig att jag inte ångrar att jag var med. Men som sagt så känner jag mig nog lite smålurad. Tyvärr.    

Kristen tro

Den här bloggen är, som jag flera gånger har konstaterat, bland annat en plats där jag kan avreagera mig "semioffentligt" när jag, främst genom media, stöter på galenskaper i kyrka och samhälle. Eftersom det inte längre är någon större idé att skriva insändare till olika tidningar – konservativa, speciellt kristna, idéer tolereras idag allt sämre – skriver jag här i stället. Kommentarerna är en bonus, och många gånger har jag lärt mig en hel del när jag fått ta del av det som andra skriver i respons till mina texter. Vissa gånger gör dock kommentarerna mig bara bedrövad. Förvisso är det också en lärdom att få inse att det finns sådana som inte känner till det ämne de kommenterar, men speciellt när en kommentator avfärdar den kristna tron på basen av en fullständigt felaktig syn på vad denna tro handlar om är det väldigt ledsamt.  

De senaste dagarna har det droppat in framför allt två kommentarer som visar på en fullständigt förvrängd syn på vad kristen tro handlar om. Anonym 21/4 21:26 skrev "När man för sina barn till en församling eller annan sekt och barnen får höra om de helveteseldar de hamnar i för evighet för minsta förseelse så utsätter man dem för psykiskt tortyr av värsta slaget." Signaturen "Eflop" skrev att han är orolig för alla barn som har tvingats växa upp med "religiösa fantasier" och som "lever sina liv i ett grått tråkigt falsarium och i en ständig inre rädsla för vart man hamnar efter livet".

Min första reaktion på dessa kommentarer var att dessa två kommentatorer måste skämta. Det är förvisso fråga om ett mycket dåligt skämt i så fall, men ändå. Ingen kan ju vara så här fullständigt borta när det gäller att känna till vad den kristna tron handlar om. Eller är det faktiskt möjligt att det finns någon som är så här vilse i begreppen? Och vad beror en sådan sak i så fall på? Är vi så dåliga på att kommunicera vad den kristna tron handlar om att budskapet helt enkelt inte har gått fram? Är det orsaken? Eftersom det inte finns några andra indikationer på att detta skulle handla om ett skämt måste jag tyvärr anta att dessa personer menar allvar och att de faktiskt är så här okunniga. Nåväl, vi får således försöka åtgärda denna kunskapsbrist!

Utsagorna ovan är behäftade med flera grova felaktigheter, men det är speciellt en sak som skär i ögonen. Den kristna tron handlar inte om hot och om straff. Tvärtom. Den kristna tron handlar om befrielse från straff. Evangeliet säger oss att trots att vi är syndare och trots att vi begått, och begår, både större och mindre "förseelser" så tvingas vi inte själva stå för följderna av dessa. Evangeliet säger att Jesus Kristus har betalt vår skuld och sonat vad vi har brutit. Och inte bara det vi har gjort galet utan också det vi kommer att göra galet. Imperfekt, presens och futurum. Och detta helt utan våra egna motprestationer.

Därför behöver inte en kristen människa "leva...i en ständigt inre rädsla för vart man hamnar efter livet." Vi VET att vi kommer att få komma till himlen. I själva verket har det eviga livet redan börjat för en döpt och troende människa. Trots att vi fortfarande dras med vår skröplighet och våra tillkortakommanden. Döden innebär inte att det eviga livet börjar. Döden innebär bara att vi flyttar från tiden in i den evighet vi redan lever i, om än fördolt, här på jorden. Den kristna tron handlar om gemenskap, först och främst gemenskap med Frälsaren Herren Jesus Kristus. Han som är barnens, och även de vuxnas, bäste vän. Denna gemenskap får vi leva i redan här, och den kommer att fullbordas på andra sidan döden när vi får mötas ansikte mot ansikte. Här finns inget skrämmande. I denna kärlek som vi som kristna får leva i finns det inget rum för någon rädsla. Inte för vad som väntar i evigheten, och egentligen inte heller för vad som kan tänkas vänta oss här på jorden. Om än det förstås finns mycket som är skrämmande för oss här i den här världen.

Det "gråa, tråkiga falsariet" står världen för. Som på Jesus troende och som de himlaresenärer vi är, vi kristna, framstår alla färger som så mycket klarare och härligare redan här. För att sedan inte tala om hur de en dag kommer att synas oss där på andra sidan. De icke-troende vill gärna få oss att tro att vi som kristna lever i en trång och grå värld. Men i själva verket är det först när vi lever i gemenskap med Herren Jesus som vår värld kan vidga sig och alla färger syns i sin fulla potential. Som kristna befrias vi från de rädslor och de hämningar som binder oss när vi inte får ha det evighetsperspektiv som Jesus ger oss.

Det är världen som står för fantasierna. Tron att livet, världen och vi människor har skapat oss själva och att vi är ansvariga endast inför människan själv är bara en "from" förhoppning". Vi människor är så oerhört bra på att lura oss själva och därmed binda oss i och vid sådant som inte har någon betydelse och som bara handlar om mänskliga påhitt. "Du får inte..." "Rör inte..." "Gör inte det för då..."

Den kristna tron är något helt annat! Den handlar inte om förbud, pålagor och en massa måsten. Människor som sitter fast i världens band vill gärna få den till det. Vilket kommentarerna ovan visar. Men den kristna tron handlar om frihet. Om kärlek och om förlåtelse. Om att syndaren kan bli fri. Fri både från sin synd och från alla måsten som vi människor hittar på.

Jag citerade ovan två negativa kommentarer om den kristna tron. Jag vill sluta med att klistra in en del av Annikas kommentar från den 22/4. Den visar vad nåden är och hur den fungerar samtidigt som den sätter de bud och de Guds ordningar för Skapelsen som vi hittar i Bibeln i rätt sammanhang. Det här är både välskrivet och innehållsrikt. Smaka på det som sägs här och försök förstå det!

"Men vetskapen om att Han som skapare av allting, älskar oss mer än vad vi någonsin kan fatta, har skapat oss och hela världen med en viss ordning för vårt eget bästa, så gör att vi förtröstansfullt kan gå in i den ordningen. Det finns inte en uns av förtyck eller kärlekslöshet i den ordningen, trots att det ibland upplevs som att man måste förneka sig själv. Samtidigt, i den här kampen, så inser jag att jag behöver Jesus mer än allt. Jag kanske aldrig blir kvitt det som jag märker att strider mot Guds vilja. Det är ett kors som jag måste bära. Och den insikten gör att jag inser att jag behöver Jesus mer än allt. För Han har dött även för min ovilja att följa Honom och Hans ord. Men jag måste lära känna Honom för att inse detta. Och den kärlek jag då möter är utöver min fattningsförmåga. Men en dag ska jag förstå."

Om den demografiska vintern

Det har redan en längre tid fötts allt för få barn i de flesta länderna på vår jord. Undantaget främst Afrika. Det har fötts för få barn för att våra samhällen på längre sikt ska kunna överleva och förnya sig själva. För att ett samhälle på detta sätt ska förnya sig självt behöver det födas 2,1 barn per familj. Allt under detta gör att samhället förr eller senare kommer att kollapsa. I den förra texten inledde jag med den ekonomiska depressionen år 2008. Den höll nästan på att knäcka världsekonomin, men efter att ha balanserat på slak lina under några månader började situationen reda upp sig – även om vi ännu, tio år efteråt, känner av följderna. Denna kris var bara en första, liten, krusning på vattenytan jämfört med vad som väntar. Det vi har framför oss brukar allmänt kallas för en "demografisk vinter".

När vi ser på befolkningspyramiderna – eller det som borde vara pyramider – ser vi att dessa i de allra flesta av jordens länder är fullständigt deformerade. I stället för att vara pyramider är de pelare. Med, i vissa fall, smalare baser än det som finns ovanför basen. Detta innebär, i klartext, att befolkningen håller på att åldras och att de som ska sörja för denna åldrande befolkning i framtiden är allt för få. Det finns flera orsaker till att det har blivit på detta sätt, men en av de viktigaste är att vi har bringats att tro på lögnen att vi gör en god gärning om vi inte föder barn. Eller åtminstone inte så många barn. Vi är redan för många människor på den här planeten, så därför ska vi inte "skaffa" barn. Och resultatet kommer att bli förödande. Först och främst för vår omhuldade välfärd, men på sikt för mycket av det vi förknippar med ett ordnat samhälle. Ingen har ännu genomlevt en demografisk vinter och allt vad en sådan för med sig och innebär, men helt klart är att det inte kommer att bli angenämt. Men det finns helt enkelt inga alternativ. Vi måste gå igenom den. Det finns nämligen inga möjligheter att korrigera situationen. Till exempel år 2008 och 2009 föddes det rekordlite barn i USA (och på många andra håll). Dessa årskullar är vad de är och kommer så att förbli för 75 år framåt. Och vad värre är, minskningen har fortsatt efter det. Detta till och med så att vår vanligen mer eller mindre blinda mainstreammedia nu har börjat uppmärksamma detta problem.(Om än fokuset är väldigt tafatt.)

Det finns emellertid flera orsaker till att det har gått så här illa. Det handlar inte bara om lögnen om överbefolkningen. En mycket viktig orsak är att vi har tappat bort de fungerande, traditionella, mans- och kvinnorollerna. Feminismen och jämställdhetstänkandet som går ut på att kvinnor och män ska vara fullständigt jämställda också i arbetslivet har fått, och får, förödande konsekvenser för nativiteten. Åldern vid vilken en kvinna får sitt första barn är givetvis nära förknippad med det totala antalet barn som en familj har. Desto senare födelsedebut, desto mindre antal barn. Och i en situation där kvinnan först ska utbilda sig och göra karriär innan det kan bli aktuellt med några barn kommer förstföderskornas ålder att raka i höjden. Vilket den redan alltså har gjort.

Men det finns också andra, kanske mera tungt vägande, orsaker. Vi människor har blivit allt för bekväma. Det är besvärligt med barn! Vi vill förverkliga oss själva och vi har en massa saker vi vill göra först, innan vi bildar familj. Barn ses idag, allt mera allmänt, som något som hindrar oss. Som något besvärligt.

Jag fick en kommentar under en annan text som lydde så här: " Jag är en kristen kvinna som skulle längta efter att få höra undervisning om kvinnans och mannens roll i familjen och samhället. Men någon sådan undervisning har jag inte sett av, för skillnaderna mellan rollerna har vi avskaffat för längesedan."

Den här kommentaren sätter fokus på en mycket viktig sak, och även en mycket eldfängd sak, vilket den följande diskussionen visade. Jag svarade så här: "Ämnet i sig är ju ganska omfattande, men jag tror att, när det gäller kvinnans roll så borde vi komma bort ifrån att se på barnen som något som hindrar oss från att "förverkliga oss själva" och mest bara är ett besvär. Om vi ser barnen som den fina och härliga gåva de är, ja då tror jag faktiskt att vi är en bra bit på väg redan!"

Barnen är en gåva. Inte ett hinder. Äktenskapet är en god gärning, och barnen är som sagt en gåva. Som samhälle har vi tappat bort dessa två sanningar och ersatt den gudagivna uppgiften att föröka oss med ett självförverkligandets "evangelium". Vi anser idag att det är viktigare att hinna se och uppleva och göra en massa olika saker än att bilda familj och föda barn. Vi menar idag att den totala jämställdheten mellan könen i arbetslivet är en viktigare sak att sträva till än att bilda familj och föda barn. Lögnen om överbefolkningen har lett till att vi menar att det är bättre att ha bara ett eller, hellre än det, inga barn alls än att se till att samhället förnyar sig själv.

Jag är medveten om at det finns många som opponerar sig mot det jag skriver. Speciellt detta med jämställdheten. Menar jag alltså att kvinnan ska stanna hemma och föda barn och sköta om dessa barn halva livet? Är detta vad en kristen mans- och kvinnoroll går ut på? Nej, det menar jag inte. Eller åtminstone inte kategoriskt. Men det jag menar och försöker säga är att det INTE är något gott att välja bort barnen till förmån för arbetskarriären. Det är INTE något gott att outsorca barnens uppfostran till samhällsordnad heldagsvård. Barnen är det viktigaste vi har att bidra med till samhället – oerhört mycket viktigare än den arbetsinsats vi kan bidra med. Detta är en sanning som vi behöver upptäcka på nytt. Hur vi sedan ordnar det i olika familjer, rent praktiskt, är en annan sak. Men vi behöver också våga säga att det inte är någon slump att kvinnan faktiskt är den som är bäst rustad, rent fysiskt, att ta hand om ett litet barn under barnets första levnadsår.

Moderna myter 3: Jorden är överbefolkad

Natten till den 15. September 2008 gick investeringsbanken Lehman Brothers i USA omkull. Denna konkurs innebar att den globala finanskrisen gick in i ett helt nytt skede, och under första halvan av oktober var världsekonomin i allvarlig gungning. Efteråt har det avslöjats att situationen i själva verket var mycket allvarligare än någon egentligen visste om och att en total härdsmälta vid ett tillfälle var ytterst nära. Början till vändningen var de enorma krispaket ("bailout"-paket) som USA, Storbritannien och sedan också de övriga EU-länderna presenterade för att garantera att bankväsendet inte kollapsade.

Denna världsomspännande ekonomiska depression fick sin början i USA med den så kallade "Subprime-krisen" som orsakades av att bostadspriserna sjönk drastiskt med den följden att bankernas utlåning inte längre täcktes av de bostäders pris som lånen var givna för. Detta var början på en dominoeffekt inom hela ekonomin som ledde fram till att bolåneinstituen Fanny Mae och Freddie Mac  övertogs av den amerikansk staten och även till att en del banker gick omkull, den största av dem nämnda Lehman Brothers. Orsaken till den ekonomiska krisen 2008 var alltså att den amerikanska bolånemarknaden mer eller mindre kraschade. Orsaken till denna krasch var, menar man, att bankerna hade lånat ut pengar allt för frikostigt och med för dåliga säkerheter. Läs: fastigheterna som lånen gavs för (och som fungerade som säkerhet) förväntades fortsätta stiga i värde, vilket de alltså inte gjorde, och det var detta som satte igång dominoeffekten.

Men det går faktiskt att gå ännu djupare och ännu längre i denna analys. Frågan är ju faktiskt fullt följdriktig: Varför fortsatte inte fastigheternas värde att stiga? Varför började priserna mitt i allt sjunka år 2007? Svaret är egentligen mycket enkelt, och det handlar om utbud och efterfrågan. Och ytterst om demografi. Har du tittat på en demografipyramid för USA? Det finns några mycket intressanta drag i USA:s demografi (och i hela västvärldens demografi) som ger svar på den aktuella frågan och som öppnar för mycket allvarliga framtidsutsikter. Om du klickar på länken så ser du att de skedde något i USA åren efter kriget. Plötsligt breddas pyramiden. Det som hände var att det föddes väldigt många barn år 1945 och 1946. Man talar allmänt om "babyboomers". Dessa "babyboomers" började gå i pension efter medlet av 00-talet. Hur beter sig vanligen ett par som går i pension? Barnen har flyttat ut och arbetslivet kräver inte längre att man befinner sig på boningsorten hela året. Jo, många väljer att sälja sitt hus och flytta till en mindre bostad. Det här går vanligen bra eftersom det finns par som bildar familj och som behöver större hus för sin växande familj. Men se igen på befolkningspyramiden i länken! Sjuttiotalisterna som borde vara intresserade av att köpa dessa hus, var finns de? För det första finns det en klar och tydlig "midja" på pyramiden just under 70-talet. Sjuttiotalisterna är helt enkelt för få! Och vidare: Se på vad som händer när sjuttiotalisterna får egna barn. (Eller borde få egna barn.) Pyramiden blir ännu smalare!

Det finns för få sjuttiotalister, och de som finns fick få barn varför dessa familjer inte behöver så stora hus. Resultatet av detta blir, helt naturligt, att det uppstår ett överutbud av stora och dyra, ytterst högt värderade, hus. Vad händer när utbudet överstiger efterfrågan? Jo, då avtar prisuppgången och byts i en nedåtgående spiral. Med ovannämnda extremt allvarliga följder.

Demografi är egentligen en ganska enkel vetenskap. Det handlar kort och gott om matematik, om siffror. Det behöver födas 2,1 barn per familj för att ett samhälle ska "ersätta sig själv". I USA och i stora delar av västvärlden (ja, i själva verket i stora delar av världen) ligger födelsetalet långt under detta. Detta innebär att befolkningsmängden minskar och att befolkningen blir allt äldre. I förlängningen innebär detta att allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt flera pensionärer och åldringar. I Tyskland, Italien, Spanien och Portugal, till exempel, ligger nativiteten på under 1,4. Det varierar lite på vem man frågar, men det finns inga exempel på att samhällen med en nativitet på under 1,9 någonsin har överlevt på lång sikt, och vanligen menar man att ifall nativiteten går under 1,3 är utvecklingen inte längre möjlig att vända.

Men det här är ju inget problem. Vi är ju ändå för mycket människor på vår jord. Eller? Fel! Detta med överbefolkningen är i själva verket inget annat än en modern myt. Den kanske mest omhuldade av dem alla. Det stora problemet är att vi har fått höra denna lögn så länge och från så många håll att vi har börjat tro på den. Och, vad värre är, vi har börjat bete oss som om denna lögn är sann. Långa tider var det bara enskilda radikaler som talade om överbefolkningen och behovet av att minska på befolkningstrycket (så som Pentti Linkola), men idag kan man stöta på denna åsikt överallt i t.ex. kommentarfält på nätet. Ofta kombinerad med den fullständigt förödande inställningen att "Jag kommer inte att skaffa några barn. Vi är ändå för många människor på den här planeten."

Men det här är som sagt en lögn. I själva verket är vi inte för många människor på vår jord. På många håll håller vi, tvärt om, på att bli för få. Detta delvis som en följd av lögnen att vår jord är överbefolkad. Det finns flera andra orsaker också, men dessa får jag återkomma till i följande texter. Men slutresultatet kommer att bli förödande. När befolkningen fortsätter att minska, och framför allt att åldras, kommer vi att råka in i kriser som riskerar att få 2008-års ekonomiska depression att framstå som en "walk in the park". Då talar vi om en "demografisk vinter".  

Torsdagsdepressionen på en lördag

Den här texten är inte tänkt som en recension, även om den säkert kommer att påminna starkt om det. Den här texten är en avreagering som, förhoppningsvis, förhindrar att jag skriver en arg insändare. Jag läste nämligen denna veckas nummer av Kyrkpressen...

Tidningen innehåller två mycket bra artiklar, båda skrivna av Johan Sandberg, och en fenomenal ledare skriven av Rolf af Hällström. Och så en massa skräp. Bland annat en artikel om skriftskolan och sexuella minoriteter samt en hel sida om kvinnliga präster och kyrkoledningens tafatta försök att motivera varför det är så fel att anse att det är fel med kvinnliga präster och även låta detta synas i ens praktiska handlande.

Jag blir så fullständigt frustrerad. Har ingen av dessa som uttalar sig läst vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf? Maria Björkgren-Vikström svarar på frågan om det finns församlingar där de unga på skriftskollägret kan få höra att homosexualitet är synd att "det är inte omöjligt...I skriftskolan jobbar 3000 personer, där kan finnas människor som tänker att homosexualitet är synd och sedan säger det högt. Samtidigt är det viktigt att se den stora bilden och majoritetsåsikten."

Som sagt så blir jag så oerhört frustrerad. Björkgren-Vikström får in så väldigt många fel i bara denna enda mening. Och så glömmer hon alltså bort vår kyrkoordnings första paragraf. Hur var det nu igen den löd? "Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter (icke) uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt vad som är majoritetens åsikt. Eller åtminstone vad Maria Björkgren-Vikström hoppas är majoritetens åsikt." Eller hur det nu var.

Kari Mäkinen får också uttala sig om ämbetsfrågans nuläge i vår kyrka. Intressant nog uttrycker han sig på följande sätt: "Vår kyrka har bara en syn på ämbetet." Intressant var alltså ordet. Jag hade bestämt den uppfattningen att den gamla ämbetssynen fortfarande inte ansågs vara någon villolära. Åtminstone finns det ett klart uttalande (från biskopsmötet?) som säger detta. Men nu har alltså detta ändrats? Jag skulle gärna veta var, när och av vem. Sedan får vi också veta att kyrkans enhet handlar om att alla omfattar den nya synen på ämbetet där alltså könet inte längre är någon faktor. Inget om tro på Kristus, inget om bekännelsen. Men nog om en gemensam syn på ämbetet som inte "diskriminerar" någon. Det är alltså numera grunden för vår kyrkas enhet. Och denna enhet är det viktigt att varje medlem i kyrkan är med och bygger, alltså enligt Kari Mäkinen.

Är någon överraskad om jag säger att jag INTE delar denna enhet och inte vill vara del av en sådan enhet? Däremot vill jag vara med och bygga en ÄKTA enhet som bygger på Guds ord och på vår kyrkas bekännelse. Det är på grund av förhoppningen att en sådan enhet ännu är möjlig i vår kyrka som jag ännu står kvar som medlem. Men någon sådan grund ska alltså tydligen inte enheten längre ha. Åtminstone inte i Kari Mäkinens tappning.

Jag blir som sagt så oerhört frustrerad. Det börjar, vågar jag hävda, vara dags att sluta leka kyrka och gå in för att igen vara kyrka. Eller så kan vi lika gärna lägga ner hela eländet.

Men det fanns som sagt bra saker i veckans nummer också. Eller inte bra saker. Verkligen inte bra saker, men viktiga och allvarliga saker som vi absolut behöver få läsa om. Läs gärna Rolf af Hällströms ledare om eutanasi. Eller egentligen om palliativ vård. Den är mycket läsvärd. Jag noterar också att det INTE är KP:s chefredaktör som har skrivit den. Jag vet inte riktigt varför det är viktigt att notera, men jag antar att det har en viss betydelse. Johan Sandberg skriver om Patros Gill och hans familj och om den förföljelse som Migri och de finländska myndigheterna bedriver mot dem. Min reaktion på det jag läser är att hur oerhört svårt kan det vara för dessa människor (i Migri) att förstå att det här är blodigt allvar? I Pakistan innebär en dödsdom verkligen en dödsdom. Och till det är vi alltså beredda att sända tillbaka denne modige man och hans familj.

När jag läste denna veckas KP måste jag säga att jag skäms. Ja, det är faktiskt det som ligger överst. Inte frustrationen, trots allt. Utan skammen. Jag skäms över att vara medlem i en kyrka som bugar för världen och trampar Guds ord och hans heliga vilja under fötterna. Och jag skäms över att vara finländare när vi behandlar människor på det sätt som Patros Gill och hans familj blir behandlade.    

Mera moderna myter

I den förra texten lyfte jag fram ämbetsfrågan som exempel på hur illa det går när vi som kristna låter världen diktera vad som är rätt och sant. Ämbetsfrågan är emellertid bara en följd av kollapsen i den grundläggande frågan om manligt och kvinnligt och om de olika uppgifter som Skaparen tänkt för oss som män och som kvinnor. Jag har varit inne på detta tidigare, så jag ska inte säga desto mera om detta här och nu. Jag nöjer mig med att konstatera att en av de grundläggande lögnerna i dagens samhälle är att könen är utbytbara och att en kvinna kan göra allt som en man kan göra och vice versa. Detta är inget annat än en modern myt.

Jag hade planerat att under våren presentera en bloggserie om dessa moderna myter, men hittills har jag bara hunnit med två stycken. Myten om att vi lever i en demokrati och just denna myt att könen är utbytbara. Följande moderna myt jag kommer att lyfta fram är den kanske mest omhuldade moderna myten under de senaste decennierna och den myt/lögn som redan nu fått och får mycket negativa följder för hela västvärlden, nämligen den myt som säger att det finns för många människor på jorden.  Är det t.ex. någon som kommer ihåg vad som hände år 2008? För tio år sedan. Det var då världsekonomin stod bara några timmar från en total härdsmälta. Denna ekonomiska depression, som vi ännu lider följderna av, orsakades inte av att bolånemarknaden i USA kraschade, vilket de flesta tror. Denna bolånekrasch var förvisso den utlösande faktorn, men orsakerna till bolånekraschen går mycket djupare. Det finns faktiskt beröringspunkter mellan frågan om manligt och kvinnligt och de uppgifter Skaparen tänkt för oss och denna ekonomiska kris. Tycker du att det låter konstigt och långsökt? I själva verket är det inte alls konstigt och långsökt. Men detta ska jag som sagt återkomma till i nästa text om de moderna myterna.

Gisslan hos världen

Varför låter vi som kristna världen diktera för oss vad som är rätt och sant? Detta sker i fråga efter fråga, och detta är i grunden orsaken till all kristen splittring. Som kristna, och som kristen kyrka, borde det vara en självklarhet att det är Gud och hans ord vi lyssnar till. Detta är något som till och med finns inskrivet i vår kyrkas kyrkoordning. Den första paragrafen i nämnda kyrkoordning avslutas med orden: "Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord."

Tyvärr har praktiken blivit en annan. I stället för att lyssna till och rätta oss efter Guds ord har vi i stället börjat lyssna till och låta världen berätta för oss vad som är sanning och vad som gäller. Orsaken till varför vi gör på detta sätt är självklar, men den kan beskrivas på olika sätt. Vill man vara positiv kan man säga att vi inte vill alienera dagens människa från kyrkan. Vill vi vara elaka (eller realistiska) så handlar det om att vi inte vill eller vågar vara det jordens salt vi är kallade att vara. Dels kan det handla om feghet, dels om att vi kyrkans präster och arbetare inte längre tror på det budskap de är satta att sprida och det Guds ord som ligger till grund för detta budskap.

Men hur som helst blir resultatet gräl, söndring och direkt splittring. Oberoende av om det är en minoritet eller en majoritet som låter världen diktera kyrkans budskap och förhållningssätt gäller detta. Dessutom har det visat sig att alltid när en kyrka börjar tolererar falsk lära och obiblisk praxis så kommer denna falska lära att så småningom ta över och i förlängningen utmanövrera den rätta läran och den bibliska praxisen. Heresin blir norm och ortodoxin blir olaglig, om vi talar kyrkiska.

Detta syns allt för tydligt i synen på kvinnan och prästämbetet. Först öppnades prästämbetet för kvinnan – med försäkringen om att båda synerna skulle kunna samsas i vår kyrka. Det skrevs och fogades till och med en kläm till beslutet som skulle säkerställa detta. Denna kläm har sedermera fallit bort. Var och när detta beslut att klämmen inte längre ska gälla togs blir åtminstone inte jag klok på. Mig veterligen har inget sådant beslut tagits, men likväl har klämmen avskaffats. Tågordningen var dessutom den att klämmen först tolkades om så att den i stället för att säkerställa att också sådana som ansåg att den nya ordningen inte var korrekt kunde bli prästvigda kom att innebära ett krav på samarbete trots olika åsikter i ämbetsfrågan. Detta innebar så att ett prästvigningsstopp infördes för alla som meddelade att de inte kunde tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster. Liksom också ett befordringsstopp för redan prästvigda som inte kunde tänka sig att skriva på ett papper som garanterade att de samarbetar med alla prästkollegor oberoende av kön (och lära). Vill man vara elak kunde man säga att den prövning av prästkandidater som tidigare fanns numera har begränsat sig till en och endast en fråga: Är du beredd att samarbeta fullt ut med alla präster oberoende av kön? Läran är således oviktig numera i vår kyrka, det enda som har betydelse än beredskapen att samarbeta. Det är så världen vill ha det, och således är det så det har blivit.

Nu tycks dessutom tiden vara mogen att gå vidare, eller så tycker åtminstone de mest radikala. Ann-Mari Audas-Willman satte denna vecka ner foten riktigt bestämt och krävde att det måste bli ett slut på toleransen gentemot ÅSIKTEN att kvinnan inte kan fungera som präst i vår kyrka. Detta i samband med att den nye Korsnäs-kyrkoherden tillträdde sin tjänst och i en intervju gav uttryck för sin syn på saken som går ut på att han, trots att han är beredd att samarbeta med kvinnliga präster fullt ut, menar att det inte finns något stöd i Bibeln för att kvinnan kan fungera som präst.

När vi låter världen säga vad som är rätt går det så här. Vår kyrka blir gisslan hos världen och världens antikristliga åsikter och strömningar och hos kyrkliga ledare som mer än gärna springer världens ärenden.

Frågan tål att upprepas: Varför låter vi som kristna världen diktera för oss vad som är rätt och sant? Om och när vi gör så leder det bara till splittring, elände och ytterst till att Evangeliet tystnar.  

Mycket farlig väg!

Inför det svenska riksdagsvalet i höst höjs det, från den mer eller mindre extrema vänstern, krav på att vissa organisationer och partier borde förbjudas. I demokratins namn och för att försvara demokratin, givetvis. SorayaPost (FI) skriver att "Dessa organisationer är inte acceptabla i ett demokratiskt samhälle, i ett demokratiskt samhälle ska alla ha rätt att få delta och känna sig trygga. Därför bör Sverige följa Finlands exempel och förbjuda organisationer som sprider hat och förespråkar fascism, nazism och rasism."

Post blandar i sin text ihop olika saker och organisationer och drar etablerade partier över samma kam som våldsbejakande nazistorganisationer. Dessutom är hon grovt felinformerad. Finland har inte förbjudit några sådana organisationer som hon nämner. Det fanns en ansats (i en tingsrätt) att ge Nordiska motståndsrörelsen ett tillfälligt verksamhetsförbud, men detta försök körde på grund i hovrätten som förkastade tingsrättens beslut.

Soraya Post vill förbjuda t.ex. Sverigedemokraterna. För att inte tala om det nya partiet Alternativ för Sverige. Behöver jag säga att detta skulle vara en oerhört farlig väg att gå? Förbud mot organisationer/partier gör inte att de åsikter som dessa organisationer/partier driver försvinner. Likaså försvinner inte heller de problem i samhället som ger dessa partier luft under vingarna. Tvärtom ger ett förbud ännu mera bränsle åt dessa krafter och bevisar, åtminstone enligt anhängarna, att de egna organisationerna har rätt när de, många gånger, talar om konspirationer i statsapparaten i aviskt att sopa problemen under mattan.

Åsikter kan inte förbjudas. De kommer att finnas ändå, men om man försöker kommer de bara att dra sig undan till ännu mörkare och ännu mera sunkiga miljöer. Där de radikaliseras ytterligare, och till sist leder detta till någon form av öppen konflikt. Nej, (felaktiga) åsikter ska i stället lyftas fram, bemötas och avväpnas genom att man presenterar fakta. Detta är givetvis en mycket arbetsdrygare väg att gå, men det är den enda fungerande vägen. Om man inte är för lat för att göra jobbet, vill säga.

Dessutom är förbudsvägen alltid en väg utan slut. Idag kan det vara Nordiska Motståndsrörelsen och Alternativ för Sverige. Efter det hamnar Sverigedemokraterna på samma lista. Efter det kanske det "homofobiska" partiet Kristdemokraterna. Sedan kanske Moderaterna, med motiveringen att de är längst till höger av alla tillåtna partier. Sedan...

Jag ogillar nazismen. Avskyr är kanske till och med ett bättre ord. Och kommunismen. Men det är inte rätt väg att förbjuda allt som vi ogillar och kanhända till och med avskyr. Och detta absolut inte i demokratins namn. Pläderar man för något sådant har man överhuvudtaget inte alls förstått vad demokrati handlar om.

Om Björn Vikström och om kyrkans enhet

Pedersöre församling har haft biskopsvisitation i helgen. Alltid när det blir visitation och en biskop som Björn Vikström kommer och tränger sig på en församling aktualiseras frågan om kyrkans enhet. Jag fick frågan om Björn Vikström är ett hot mot vår kyrkas enhet. Jag tänkte svara ja, men så kom jag på andra tankar. För i själva verket är han inget hot. Han är så mycket mera än ett hot. Jag skulle vilja säga att han är ett hån mot kyrkans enhet. Detta med bakgrund i vad biskopsämbetet alltid har setts som i kyrkan: Ett enhetens ämbete men också ett överseendeämbete för att se till att kyrkan hålls i en rätt tro och en ren lära. 

Vikström har vid flera tillfällen betonat en enhet som börjar vid nattvardsbordet. Detta är en fullständigt förödande hållning. Enheten måste ALLTID komma först och manifesteras vid det gemensamma nattvardsbordet. Inte tvärt om som Vikström hävdar. I hans modell blir sanningen sekundär, ja rent av oviktig, och så får det alltså inte vara. När Jesus talar om enheten är det nämligen alltid i samband med att han talar om sanningen och om lydnaden mot Guds bud och ord. Det är därför som den kristna enheten inte kan börja med gemensamt nattvardsfirande med villolärare. Gör vi så hånar vi den kristna enheten och i förlängningen den Herre som talar om enheten mellan kristna i termer av sanning och lydnad.

Men Vikström går mycket längre än så. Han hävdar att "vi kan inte söka enhet på bekostnad av att vissa människor känner sig djupt diskriminerade i kyrkan" och "vi kan inte leva med öppen diskriminering och delade nattvardsbord".

Det är givetvis de homosexuella Vikström här talar om. Utlevd homosexualitet bör alltså, enligt Vikström, accepteras i kyrkan. Detta är, enligt Vikström, viktigare än kyrkans enhet. Alltså att vi kallar det för rätt som Guds ord kallar en dubbel synd (både mot naturen och mot Guds vilja). Allt annat är alltså diskriminering och får människor att "känna sig djupt diskriminerade".

Newsflash! När kyrkan predikar lagen kommer synden alltid att pekas ut. Syndaren har då två vägar att välja mellan, antingen att omvända sig och tro Guds förlåtelse eller att inte göra det. Den som inte omvänder sig kommer säkert att uppleva sig "diskriminerad" – och så har det garanterat alltid varit. För tydlighetens skulle behöver jag säga att kyrkan ALDRIG har att erbjuda acceptans av synden. Det kyrkan har att erbjuda är förlåtelse, upprättelse och kraft att kämpa mot synden. Också här går Björn Vikström alltså på, för den kristna kyrkan, fullständigt främmande vägar.

Vi kan inte bygga kyrkans enhet på den grunden att vi slutar förkunna lagen. Men det är vad Björn Vikström alltså vill och detta är vad han ställer upp som villkor och krav för kyrkans enhet. Att vi struntar i Guds ords sanning och tystar lagens förkunnelse, och att vi på den grunden samlas till gemensamt nattvardsfirande.

Nej. Detta ställer vi inte upp på. En kristen kyrkas enhet kan inte byggas på en sådan grund. Om vi försöker hotar vi inte den kristna enheten utan vi hånar den. Något som alltså Björn Vikström gör. Trots att han får det att låta både ödmjukt och kärleksfullt. Men vi behöver inse att det inte är någondera.

Nästa år blir det visitation i Esse och Purmo församlingar. Jag hoppas verkligen att detta inte sker utan att det förs en grundläggande diskussion om kyrkans enhet och om grunderna för denna enhet. Och en diskussion om vi verkligen ska upplåta predikstolarna i våra församlingar till en som förhåller sig på detta sätt till de kristnas och kyrkans enhet och till grunden för denna enhet.

"Österbotten är en skamfläck"?

Jag läste igår en nyhet på Iltalehti som gjorde att jag blev både arg och väldigt illa till mods. Artikeln handlade om en sydösterbottnisk jordbrukare som hade misskött sina djur på ett mycket flagrant sätt med det resultatet att flera får hade plågats ihjäl. Misskötseln hade, av vad jag har förstått, dessutom pågått en längre tid. Alltid när något dylikt händer och uppdagas är det givetvis en tragedi.

Men det var inte det som gjorde att jag blev arg. Inte i första hand, åtminstone. I artikelns rubrik talas det om en "djurskyddsrådgivare" som blivit chockad av det skedda och som uttalar sig om att "Österbotten är en skamfläck". Uttryckligen då i djurskyddshänseende. När man läser rubriken får man intrycket att denna "djurskyddsrådgivare" representerar en myndighet. Så också när man läser inledningen av artikeln. Senare visar det sig emellertid att denna person är en frivillig "rådgivare" som representerar Finlands djurskyddsförening – en synnerligen tvivelaktig förening, alltså. Att Iltalehti låter sina läsare förstå att denna "djurskyddsrådgivare" på något sätt skulle ha en officiell position är inget mindre än att lura läsarna. Men det kan ju hända att i Iltalehtis värld, och speciellt i den aktuella journalistens värld, är denna förening och dessa "rådgivare" seriösa aktörer. Något de alltså verkligen inte är. Några rättigheter att åka runt på gårdarna och besiktiga djurhållningen har de heller inte, även om det tydligen ligger i både Iltalehtis och dessa aktörers intresse att framställa saken på det sättet.

Det som ändå gjorde mig mest arg var det att denna självutnämnda "djurskyddsrådgivare" vågar påstå att "Österbotten är en skamfläck". Så är det naturligtvis inte – inte i allmänhet och inte heller i djurskyddshänseende – men det ligger givetvis i dessa aktivisters intresse att framställa saken så för alla de som läser dylika artiklar och som inte har någon egen kunskap i ämnet.

Detta enskilda fall är förstås djupt tragiskt. Det är det alltid när djur far illa. Som djurvän blir jag väldigt illa till mods när jag ser bilderna i artikeln. Och det är förstås avsikten med artikeln. Att alla som läser den ska bli illa till mods. Och att utpeka de skyldiga. I detta fall djurhållare i allmänhet i Österbotten och även det allmännas övervakning av djurhälsan. Och med dessa bilder lyckas det, förstås. Detta förfaringssätt gör att jag blir arg.

Men här finns faktiskt en skamfläck. Men den handlar inte om Österbotten, den handlar inte om djurhållare överlag och den handlar inte om övervakningen av djurens välbefinnande. Nej, den stora skamfläcken som här exponeras är hur vi som land behandlar dem som producerar den mat vi äter. Lantbrukarna har idag blivit mer eller mindre livegna. Lantbruksinkomsten har, år efter år främst genom politiska beslut, skurits ner så till den grad att många jordbrukare idag inte klarar av att få ekonomin att gå ihop. Och observera att detta har skett genom politiska beslut. Vi uppskattar inte de människor som jobbar för att vi ska ha mat på våra bord. Det är DETTA som är den stora skamfläcken i detta sammanhang. Denna situation, med allt sämre ekonomi och med de, ja jag vågar kalla det förföljelser, från myndigheternas, och kanske framför allt från medias, sida som lantbrukarna idag utsätts för har lett till att den psykiska hälsan lider. Inte för alla, men här och där. Och det leder i sin tur till liknande fall som detta som Iltalehti nu slog upp. Om det är psykisk ohälsa som ligger bakom här vet jag givetvis inte, men det är troligt att så är fallet.

Men denna oerhörda skamfläck skriver media inget om. Nej, i stället hängs de hårt pressade djurhållarna ut som om de vore de mest bestialiska människor som finns. Givetvis utan att nämna ett enda ord om den hårt pressade situation som dagens jordbrukare lever i och om vad som har orsakat denna. Förföljelsen mot de som producerar vår mat fortsätter med andra ord och tar ständigt nya former.

Detta är en skamfläck utan dess like i dagens Finland.

Fekenews

Senaste vecka drabbades det finländska mediefältet av en verkligt falsk nyhet. Flera finskspråkiga nyhetssajter basunerade ut att en finländsk man för första gången någonsin har fött ett barn. (De finlandssvenska medierna ska ha en viss heder av att de inte svalde denna nyhetsgroda som sådan! Med undantag då, förstås, av svenska Yle.) Det handlade om en kvinna som genomgått ett juridiskt byte av kön och som fått hormonbehandling men som avbröt denna för att kunna bli gravid.

Under texten om hatbudskap var det några kommentatorer som hävdade att det inte existerar någon förvirring på detta område, men detta fall visar nog tyvärr på motsatsen. Förvirringen tycks till och med vara väldigt omfattande! Ett fullständigt obestridligt faktum är att en människa som har äggstockar och livmoder och som kan föda barn INTE är någon man.  Således är hela denna nyhet inget annat än värsta sortens fakenews. Att myndigheterna har blivit så förvirrade att de kan tänka sig att kalla en kvinna för man ändrar nämligen inte på detta faktum. Men det visar, med all önskvärd tydlighet, att förvirringen är utbredd och stor.

Det har på grund av detta fall efterlysts en bred diskussion om skillnaderna mellan biologiskt och juridiskt kön och hur dessa skulle kunna befästas. Märk väl att det man vill befästa här är inget annat än denna förvirring. Jag vill i stället efterlysa sunt förnuft och verklig hjälp åt de stackars människor som drabbats av denna förvirring för egen del. Om en människa fått för sig att hon är en katt behandlar man det verkliga problemet. Alltså huvudet. Man börjar inte skära i henne och få det yttre att överensstämma med den egna, inre och falska, självbilden. Det samma borde ju i all logiks namn gälla också om en kvinna fått för sig att hon är en man. Eller vice versa. Allt annat avslöjar bara hur sjukt vårt samhälle har blivit - vilket denna falska nyhet med all önskvärd tydlighet visar. Men tyvärr kommer denna epidemi att sprida sig ytterligare när vi inte förstår att behandla den på rätt sätt.

Om vargen och räven

"He finns int na surrogat fö veti, men fö he mesta hjälper i ti va tyst". Marita Salmu skriver i en insändare i gårdagens ÖT om vargplågan och pälsdjursnäringen och blottar samtidigt både en avgrund av okunskap om både vargen och om pälsdjursfarmningen och även hennes bakomliggande agenda. Hennes avsikt är helt tydligt inte rävarnas säkerhet, trots att rubriken på insändaren antyder detta, utan avsikten är att använda vargplågan som medel för att omöjliggöra rävfarmning. Ordspråket som jag inledde med blir, översatt till standardsvenska, något i stil med "Det går inte att ersätta förståndet, men oftast hjälper det att hålla tyst". Marita Salmu kunde gott ta till sig visheten i detta ordstäv.

Hon menar, kort sagt, att rävburarna borde ha mindre golvmaskor för att rävarna skulle få vara säkra för vargen. Det hon inte inser, eller snarare bortser ifrån, är att maskorna i rävburarnas golv redan är så små att vargen inte får in sina käftar med mindre än att den gör åverkan på, alternativt helt bänder sönder, burgolvet. Vargkäftarna är så kraftiga att detta inte är något problem. Sedan drar vargen helt sonika ner rävens ben genom det av vargen tillverkade hålet i golvet och sliter benen av den då ännu levande räven. Maskorna i burgolvet är dessutom redan så små att de inte kan göras mindre med mindre än att det får stora sanitära problem för rävarna. I själva verket är tanken på ett tätare burgolv (läs: helt tätt burgolv) helt i linje med den våta dröm som näringens motståndare när om ett helt tätt jordgolv i rävburarna där räven kan "följa sin naturliga instinkt att gräva". Problemet är bara det att alltid när detta har testats så har det lett till stora lidanden för räven. Ett jordgolv fungerar helt enkelt inte. När räven gräver och bökar omkring i jorden drar den på sig olika parasiter som gör att den mår mycket dåligt – och pälsen blir därför också värdelös. En välmående räv är en absolut förutsättning för god pälskvalitet. Därför är djurhälsan faktiskt första prioritet för oss pälsdjursfarmare, både för djurets egen skull men också av ekonomiska orsaker. Tyvärr är detta ett faktum som näringens motståndare inte tycks klara av att greppa.

Det Marita Salmu inte heller förstår är att det stora hotet mot räven inte är en direkt vargattack. Redan det att en varg rör sig på, eller i närheten av en farm, gör att rävarna blir så förskräckta (rävens känsliga nos klarar av att känna varglukten på långt håll och identifierar denna med fara) att de kan göra spontan abort, eller om valparna redan är födda, riva ihjäl dem. Så i fall av en vargattack mot en rävfarm är det stora problemet inte de några individer som blir ihjälrivna, även om detta förstås är förknippat med oerhört stort lidande, utan det stora problemet är de förluster som de andra rävarnas rädsla leder till. Och här hjälper det verkligen inte med att förminska nätmaskorna i rävburarnas golv. Det enda som hjälper är att det inte finns några vargar på eller i närheten av rävfarmerna. Lösningen på problemet är således mycket enklare än den som Marita Salmu erbjuder.  

Påskdagsbetraktelse

Idag firar den världsvida kristna kyrkan Kristi uppståndelse från de döda. Detta faktum, att döden inte klarade av att behålla Jesus utan att han uppstod på den tredje dagen efter sin död, är den utan jämförelse viktigaste händelsen i hela världshistorien. Ja, du läste rätt. Det är här hela historien vänder. På den första kristna påsksöndagens morgon, troligen den 5. april år 33, då vände historien. Fram till denna stund hade döden varit en hård och absolut härskare över allt mänskligt liv. Efter denna morgons händelser var den inte längre det. Jubla högt, du värld! Livet har vunnit! Kristus har besegrat döden!

Hela den kristna kyrkan, ja hela kristendomen, bygger på detta faktum. Att Kristus verkligen har uppstått från de döda. Utan uppståndelsen skulle allt vara förgäves. Alla kyrkor, alla präster, alla gudstjänster, alla predikningar, allt. Kyrkan bygger hela sitt existensberättigande på denna enda händelse: Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Denna proklamation att Kristus har uppstått är en stor utmaning för den köttsliga människan. Ja, för hela den gudsfrånvända världen. Jesu uppståndelse inte bara vänder historien, den utmanar allt som denna gudsfrånvända värld håller för att vara möjligt. Men likväl är detta något som kyrkan alltid har proklamerat. Utan att darra på rösten, utan att göra några som helst kompromisser eller avsteg. Och då blir det givetvis en konflikt. Världen står där med skepticism, ja än mera, med förnekelse och hån. Allt medan kyrkan denna dag jublar och fortsätter med sin proklamation: Kristus är uppstånden! Och däremellan dessa två står största delen av mänskligheten och undrar vad som är sant och vad som inte är det.

Så hur är det? Har Kristus verkligen uppstått? Finns det något sätt att verkligen få reda på hur det ligger till med den saken?

Nu kan vi förstås svara som så att Bibeln säger det. Och eftersom Bibeln säger det, ja då är det så. Punkt. Och visst räcker det för oss som lever i trons gemenskap med den uppståndne. Bibeln säger att det är så, och vi vet att det stämmer. Men för alla de som inte lever i denna trons gemenskap med den uppståndne, för dem som, likt lärjungen Tomas, inte kan tro på någon annans ord utan behöver få se, höra och känna själva? För det är ju så, och så var det också på den här tiden då det hände, att vi människor gärna är skeptiska till sådant som inte sker i normala fall. Som till exempel att någon som var död inte längre är det. När vi läser evangelierna så ser vi att till och med lärjungarna var skeptiska. Inte bara Tomas. Vid flera tillfällen står det att dessa som levt flera år tillsammans med honom inte kände igen honom. Maria trodde att det var trädgårdsmästaren. Emausvandrarna, som troligtvis var Jesu jordiska kusiner, kände inte heller igen honom. Det var så självklart för dem att den som dött och blivit begraven helt enkelt inte kunde vara i liv att de inte ens kände igen honom när de mötte honom.

Så det är helt naturligt att vara skeptisk inför en sådan här sak. Men, som sagt, finns det något sätt att få reda på hur det ligger till med det som Bibeln påstår?

Faktiskt så finns det. Vi kan gå till de historiska källorna som finns bevarade, vid sidan av Bibeln, och jämföra dessa med det bibliska vittnesbördet och så kan vi dra en del slutsatser. Vad ger oss då dessa andra källor? De romerska och de judiska källorna ger oss faktiskt en del intressanta upplysningar. Vi får veta att Jesu lärjungar, eller de som låg bakom korsfästelsen, hade rövat bort den döda kroppen ur graven. Så finns också, genom historien, spekulationer om att Jesus inte var död utan att efter en stund kvicknade till och tog sig ur graven för egen maskin.

Det här låter ju inte som några belägg för en uppståndelse, kan vi ju tycka. Men märker du vad som sägs här? Utan att det sägs klart ut? Här bekräftas en mycket viktig sak, nämligen att den grav i vilken Jesus begravdes på långfredagen var tom på påsksöndagens morgon. Om så inte hade varit fallet skulle det inte ha behövts några förklaringar. När de kristna tron började sprida sig, vidskepelsen som den romerske historieskrivaren Tacitus kallade den, skulle det ha räckt med att visa upp graven med Jesu kropp i för att ta död på den unga kristendomen en gång för alla. Men några sådana ansatser gjordes aldrig. Ingen kunde visa upp Jesu döda kropp, varken romarna eller judarna. Helt enkelt för att graven var tom, vilket också dessa förklaringar visar.

Så det kan vi alltså, utifrån de källor vi har, slå fast med 100% säkerhet. Jesu grav var tom. Det är i sig ännu inget bevis för att han uppstått, men det är en förutsättning. Man kan nämligen inte ha någon uppståndelse utan en tom grav. Så är det bara.

Sedan finns det givetvis olika försök att förklara den tomma graven. Två av dessa nämndes redan ovan. Problemet är bara det att inga av dessa förklaringar håller. Det finns helt enkelt allt för många svagheter i dem. Den troligaste förklaringen till den tomma graven är faktiskt den att Jesus, som var död, uppstod på den tredje dagen efter sin död. Det som också talar för denna förklaring är de många vittnen som såg, pratade med och rörde vid Jesus efter hans uppståndelse. När Paulus talar om uppståndelsen i 1Kor. 15 ger han en lång lista på vittnen som sett Jesus efter hans uppståndelse. Avsikten är tydlig, speciellt som han skriver att några av dessa drygt 500 människorna har dött men att de flesta ännu lever 19,5 år efter själva händelsen: Om någon tvivlar är det bara att fråga någon av dessa ögonvittnen! De kan berätta hur det är. De kan berätta att uppståndelsen är ett faktum. Dessutom, om det skulle ha varit fråga om en lögn, kan så här många människor inte bevara en sådan hemlighet. Om Jesu uppståndelse skulle vara en lögn skulle sanningen ha kommit ut. Det är helt ofrånkomligt.

Så vilken blir slutsatsen? Den blir att Jesu grav var tom, och orsaken var, med till visshet gränsande sannolikhet, att han hade uppstått från de döda. Som den förste. Det betyder i så fall att det han sagt om alla oss som tror på och är döpta till honom också gäller. Den som lever och tror på mig ska leva om han än dör.

Så döden ÄR verkligen besegrad. Graven, döden och dödsriket är besegrade. Dödsrikets portar är sprängda på vid gavel. Från insidan. Jesus har besegrat döden. Mänsklighetens hittills olösliga och oöverstigliga problem, alltså döden och det att vi alla en dag kommer att dö, är löst. Döden kommer inte att få sista ordet. Det fick den inte när det gäller Jesus, och det får den inte heller när det gäller dig och mig.

Detta är påskdagens stora och härliga budskap. Till dig och till mig.

Kristus är uppstånden!