Om den demografiska vintern

Det har redan en längre tid fötts allt för få barn i de flesta länderna på vår jord. Undantaget främst Afrika. Det har fötts för få barn för att våra samhällen på längre sikt ska kunna överleva och förnya sig själva. För att ett samhälle på detta sätt ska förnya sig självt behöver det födas 2,1 barn per familj. Allt under detta gör att samhället förr eller senare kommer att kollapsa. I den förra texten inledde jag med den ekonomiska depressionen år 2008. Den höll nästan på att knäcka världsekonomin, men efter att ha balanserat på slak lina under några månader började situationen reda upp sig – även om vi ännu, tio år efteråt, känner av följderna. Denna kris var bara en första, liten, krusning på vattenytan jämfört med vad som väntar. Det vi har framför oss brukar allmänt kallas för en "demografisk vinter".

När vi ser på befolkningspyramiderna – eller det som borde vara pyramider – ser vi att dessa i de allra flesta av jordens länder är fullständigt deformerade. I stället för att vara pyramider är de pelare. Med, i vissa fall, smalare baser än det som finns ovanför basen. Detta innebär, i klartext, att befolkningen håller på att åldras och att de som ska sörja för denna åldrande befolkning i framtiden är allt för få. Det finns flera orsaker till att det har blivit på detta sätt, men en av de viktigaste är att vi har bringats att tro på lögnen att vi gör en god gärning om vi inte föder barn. Eller åtminstone inte så många barn. Vi är redan för många människor på den här planeten, så därför ska vi inte "skaffa" barn. Och resultatet kommer att bli förödande. Först och främst för vår omhuldade välfärd, men på sikt för mycket av det vi förknippar med ett ordnat samhälle. Ingen har ännu genomlevt en demografisk vinter och allt vad en sådan för med sig och innebär, men helt klart är att det inte kommer att bli angenämt. Men det finns helt enkelt inga alternativ. Vi måste gå igenom den. Det finns nämligen inga möjligheter att korrigera situationen. Till exempel år 2008 och 2009 föddes det rekordlite barn i USA (och på många andra håll). Dessa årskullar är vad de är och kommer så att förbli för 75 år framåt. Och vad värre är, minskningen har fortsatt efter det. Detta till och med så att vår vanligen mer eller mindre blinda mainstreammedia nu har börjat uppmärksamma detta problem.(Om än fokuset är väldigt tafatt.)

Det finns emellertid flera orsaker till att det har gått så här illa. Det handlar inte bara om lögnen om överbefolkningen. En mycket viktig orsak är att vi har tappat bort de fungerande, traditionella, mans- och kvinnorollerna. Feminismen och jämställdhetstänkandet som går ut på att kvinnor och män ska vara fullständigt jämställda också i arbetslivet har fått, och får, förödande konsekvenser för nativiteten. Åldern vid vilken en kvinna får sitt första barn är givetvis nära förknippad med det totala antalet barn som en familj har. Desto senare födelsedebut, desto mindre antal barn. Och i en situation där kvinnan först ska utbilda sig och göra karriär innan det kan bli aktuellt med några barn kommer förstföderskornas ålder att raka i höjden. Vilket den redan alltså har gjort.

Men det finns också andra, kanske mera tungt vägande, orsaker. Vi människor har blivit allt för bekväma. Det är besvärligt med barn! Vi vill förverkliga oss själva och vi har en massa saker vi vill göra först, innan vi bildar familj. Barn ses idag, allt mera allmänt, som något som hindrar oss. Som något besvärligt.

Jag fick en kommentar under en annan text som lydde så här: " Jag är en kristen kvinna som skulle längta efter att få höra undervisning om kvinnans och mannens roll i familjen och samhället. Men någon sådan undervisning har jag inte sett av, för skillnaderna mellan rollerna har vi avskaffat för längesedan."

Den här kommentaren sätter fokus på en mycket viktig sak, och även en mycket eldfängd sak, vilket den följande diskussionen visade. Jag svarade så här: "Ämnet i sig är ju ganska omfattande, men jag tror att, när det gäller kvinnans roll så borde vi komma bort ifrån att se på barnen som något som hindrar oss från att "förverkliga oss själva" och mest bara är ett besvär. Om vi ser barnen som den fina och härliga gåva de är, ja då tror jag faktiskt att vi är en bra bit på väg redan!"

Barnen är en gåva. Inte ett hinder. Äktenskapet är en god gärning, och barnen är som sagt en gåva. Som samhälle har vi tappat bort dessa två sanningar och ersatt den gudagivna uppgiften att föröka oss med ett självförverkligandets "evangelium". Vi anser idag att det är viktigare att hinna se och uppleva och göra en massa olika saker än att bilda familj och föda barn. Vi menar idag att den totala jämställdheten mellan könen i arbetslivet är en viktigare sak att sträva till än att bilda familj och föda barn. Lögnen om överbefolkningen har lett till att vi menar att det är bättre att ha bara ett eller, hellre än det, inga barn alls än att se till att samhället förnyar sig själv.

Jag är medveten om at det finns många som opponerar sig mot det jag skriver. Speciellt detta med jämställdheten. Menar jag alltså att kvinnan ska stanna hemma och föda barn och sköta om dessa barn halva livet? Är detta vad en kristen mans- och kvinnoroll går ut på? Nej, det menar jag inte. Eller åtminstone inte kategoriskt. Men det jag menar och försöker säga är att det INTE är något gott att välja bort barnen till förmån för arbetskarriären. Det är INTE något gott att outsorca barnens uppfostran till samhällsordnad heldagsvård. Barnen är det viktigaste vi har att bidra med till samhället – oerhört mycket viktigare än den arbetsinsats vi kan bidra med. Detta är en sanning som vi behöver upptäcka på nytt. Hur vi sedan ordnar det i olika familjer, rent praktiskt, är en annan sak. Men vi behöver också våga säga att det inte är någon slump att kvinnan faktiskt är den som är bäst rustad, rent fysiskt, att ta hand om ett litet barn under barnets första levnadsår.