Om vargen och räven

"He finns int na surrogat fö veti, men fö he mesta hjälper i ti va tyst". Marita Salmu skriver i en insändare i gårdagens ÖT om vargplågan och pälsdjursnäringen och blottar samtidigt både en avgrund av okunskap om både vargen och om pälsdjursfarmningen och även hennes bakomliggande agenda. Hennes avsikt är helt tydligt inte rävarnas säkerhet, trots att rubriken på insändaren antyder detta, utan avsikten är att använda vargplågan som medel för att omöjliggöra rävfarmning. Ordspråket som jag inledde med blir, översatt till standardsvenska, något i stil med "Det går inte att ersätta förståndet, men oftast hjälper det att hålla tyst". Marita Salmu kunde gott ta till sig visheten i detta ordstäv.

Hon menar, kort sagt, att rävburarna borde ha mindre golvmaskor för att rävarna skulle få vara säkra för vargen. Det hon inte inser, eller snarare bortser ifrån, är att maskorna i rävburarnas golv redan är så små att vargen inte får in sina käftar med mindre än att den gör åverkan på, alternativt helt bänder sönder, burgolvet. Vargkäftarna är så kraftiga att detta inte är något problem. Sedan drar vargen helt sonika ner rävens ben genom det av vargen tillverkade hålet i golvet och sliter benen av den då ännu levande räven. Maskorna i burgolvet är dessutom redan så små att de inte kan göras mindre med mindre än att det får stora sanitära problem för rävarna. I själva verket är tanken på ett tätare burgolv (läs: helt tätt burgolv) helt i linje med den våta dröm som näringens motståndare när om ett helt tätt jordgolv i rävburarna där räven kan "följa sin naturliga instinkt att gräva". Problemet är bara det att alltid när detta har testats så har det lett till stora lidanden för räven. Ett jordgolv fungerar helt enkelt inte. När räven gräver och bökar omkring i jorden drar den på sig olika parasiter som gör att den mår mycket dåligt – och pälsen blir därför också värdelös. En välmående räv är en absolut förutsättning för god pälskvalitet. Därför är djurhälsan faktiskt första prioritet för oss pälsdjursfarmare, både för djurets egen skull men också av ekonomiska orsaker. Tyvärr är detta ett faktum som näringens motståndare inte tycks klara av att greppa.

Det Marita Salmu inte heller förstår är att det stora hotet mot räven inte är en direkt vargattack. Redan det att en varg rör sig på, eller i närheten av en farm, gör att rävarna blir så förskräckta (rävens känsliga nos klarar av att känna varglukten på långt håll och identifierar denna med fara) att de kan göra spontan abort, eller om valparna redan är födda, riva ihjäl dem. Så i fall av en vargattack mot en rävfarm är det stora problemet inte de några individer som blir ihjälrivna, även om detta förstås är förknippat med oerhört stort lidande, utan det stora problemet är de förluster som de andra rävarnas rädsla leder till. Och här hjälper det verkligen inte med att förminska nätmaskorna i rävburarnas golv. Det enda som hjälper är att det inte finns några vargar på eller i närheten av rävfarmerna. Lösningen på problemet är således mycket enklare än den som Marita Salmu erbjuder.