Tidningen innehåller två mycket bra artiklar, båda skrivna
av Johan Sandberg, och en fenomenal ledare skriven av Rolf af Hällström. Och så
en massa skräp. Bland annat en artikel om skriftskolan och sexuella minoriteter
samt en hel sida om kvinnliga präster och kyrkoledningens tafatta försök att
motivera varför det är så fel att anse att det är fel med kvinnliga präster och
även låta detta synas i ens praktiska handlande.
Jag blir så fullständigt frustrerad. Har ingen av dessa som
uttalar sig läst vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf? Maria
Björkgren-Vikström svarar på frågan om det finns församlingar där de unga på
skriftskollägret kan få höra att homosexualitet är synd att "det är inte
omöjligt...I skriftskolan jobbar 3000 personer, där kan finnas människor som
tänker att homosexualitet är synd och sedan säger det högt. Samtidigt är det
viktigt att se den stora bilden och majoritetsåsikten."
Som sagt så blir jag så oerhört frustrerad.
Björkgren-Vikström får in så väldigt många fel i bara denna enda mening. Och så
glömmer hon alltså bort vår kyrkoordnings första paragraf. Hur var det nu igen
den löd? "Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter
(icke) uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas
enligt vad som är majoritetens åsikt. Eller åtminstone vad Maria
Björkgren-Vikström hoppas är majoritetens åsikt." Eller hur det nu var.
Kari Mäkinen får också uttala sig om ämbetsfrågans nuläge i
vår kyrka. Intressant nog uttrycker han sig på följande sätt: "Vår kyrka
har bara en syn på ämbetet." Intressant var alltså ordet. Jag hade bestämt
den uppfattningen att den gamla ämbetssynen fortfarande inte ansågs vara någon
villolära. Åtminstone finns det ett klart uttalande (från biskopsmötet?) som
säger detta. Men nu har alltså detta ändrats? Jag skulle gärna veta var, när
och av vem. Sedan får vi också veta att kyrkans enhet handlar om att alla omfattar
den nya synen på ämbetet där alltså könet inte längre är någon faktor. Inget om
tro på Kristus, inget om bekännelsen. Men nog om en gemensam syn på ämbetet som
inte "diskriminerar" någon. Det är alltså numera grunden för vår kyrkas enhet.
Och denna enhet är det viktigt att varje medlem i kyrkan är med och bygger, alltså
enligt Kari Mäkinen.
Är någon överraskad om jag säger att jag INTE delar denna
enhet och inte vill vara del av en sådan enhet? Däremot vill jag vara med och
bygga en ÄKTA enhet som bygger på Guds ord och på vår kyrkas bekännelse. Det är
på grund av förhoppningen att en sådan enhet ännu är möjlig i vår kyrka som jag
ännu står kvar som medlem. Men någon sådan grund ska alltså tydligen inte
enheten längre ha. Åtminstone inte i Kari Mäkinens tappning.
Jag blir som sagt så oerhört frustrerad. Det börjar, vågar
jag hävda, vara dags att sluta leka kyrka och gå in för att igen vara kyrka.
Eller så kan vi lika gärna lägga ner hela eländet.
Men det fanns som sagt bra saker i veckans nummer också. Eller
inte bra saker. Verkligen inte bra saker, men viktiga och allvarliga saker som
vi absolut behöver få läsa om. Läs gärna Rolf af Hällströms ledare om eutanasi.
Eller egentligen om palliativ vård. Den är mycket läsvärd. Jag noterar också
att det INTE är KP:s chefredaktör som har skrivit den. Jag vet inte riktigt
varför det är viktigt att notera, men jag antar att det har en viss betydelse. Johan
Sandberg skriver om Patros Gill och hans familj och om den förföljelse som
Migri och de finländska myndigheterna bedriver mot dem. Min reaktion på det jag
läser är att hur oerhört svårt kan det vara för dessa människor (i Migri) att
förstå att det här är blodigt allvar? I Pakistan innebär en dödsdom verkligen
en dödsdom. Och till det är vi alltså beredda att sända tillbaka denne modige
man och hans familj.
När jag läste denna veckas KP måste jag säga att jag skäms.
Ja, det är faktiskt det som ligger överst. Inte frustrationen, trots allt. Utan
skammen. Jag skäms över att vara medlem i en kyrka som bugar för världen och
trampar Guds ord och hans heliga vilja under fötterna. Och jag skäms över att
vara finländare när vi behandlar människor på det sätt som Patros Gill och hans
familj blir behandlade.
Diskussioner och debatter förs i olika teologiska frågor, i medier av olika slag. Genomgående är att människor, som hänvisar till Guds ord i de aktuella frågorna, så blir stämplade som bakåtsträvare, kvinnoförtryckare etc. Man menar att kyrkan måste förnya sig. Annars tappar man medlemmar. Vi människor vet ju ändå bäst, eller hur?
SvaraRaderaEn sak som glöms bort eller göms undan i debatterna är att vi alla är trasiga pga synden. Därför kan vi inte lita på vårt eget omdöme och tyckande. Den som vill följa Jesus ska se vad Han säger till oss i sitt ord, i bibeln. Många gånger säger Han sådant som upprör vårt inre, som går stick i stäv med vår egen vilja. Men vetskapen om att Han som skapare av allting, älskar oss mer än vad vi någonsin kan fatta, har skapat oss och hela världen med en viss ordning för vårt eget bästa, så gör att vi förtröstansfullt kan gå in i den ordningen. Det finns inte en uns av förtyck eller kärlekslöshet i den ordningen, trots att det ibland upplevs som att man måste förneka sig själv.
Samtidigt, i den här kampen, så inser jag att jag behöver Jesus mer än allt. Jag kanske aldrig blir kvitt det som jag märker att strider mot Guds vilja. Det är ett kors som jag måste bära. Och den insikten gör att jag inser att jag behöver Jesus mer än allt. För Han har dött även för min ovilja att följa Honom och Hans ord. Men jag måste lära känna Honom för att inse detta. Och den kärlek jag då möter är utöver min fattningsförmåga. Men en dag ska jag förstå.
Tack för den kommentaren, Annika. Speciellt det du skriver i det sista stycket är något som vi alla kan och borde tänka på!
Radera