fredag 27 april 2018

Kristen tro

Den här bloggen är, som jag flera gånger har konstaterat, bland annat en plats där jag kan avreagera mig "semioffentligt" när jag, främst genom media, stöter på galenskaper i kyrka och samhälle. Eftersom det inte längre är någon större idé att skriva insändare till olika tidningar – konservativa, speciellt kristna, idéer tolereras idag allt sämre – skriver jag här i stället. Kommentarerna är en bonus, och många gånger har jag lärt mig en hel del när jag fått ta del av det som andra skriver i respons till mina texter. Vissa gånger gör dock kommentarerna mig bara bedrövad. Förvisso är det också en lärdom att få inse att det finns sådana som inte känner till det ämne de kommenterar, men speciellt när en kommentator avfärdar den kristna tron på basen av en fullständigt felaktig syn på vad denna tro handlar om är det väldigt ledsamt.  

De senaste dagarna har det droppat in framför allt två kommentarer som visar på en fullständigt förvrängd syn på vad kristen tro handlar om. Anonym 21/4 21:26 skrev "När man för sina barn till en församling eller annan sekt och barnen får höra om de helveteseldar de hamnar i för evighet för minsta förseelse så utsätter man dem för psykiskt tortyr av värsta slaget." Signaturen "Eflop" skrev att han är orolig för alla barn som har tvingats växa upp med "religiösa fantasier" och som "lever sina liv i ett grått tråkigt falsarium och i en ständig inre rädsla för vart man hamnar efter livet".

Min första reaktion på dessa kommentarer var att dessa två kommentatorer måste skämta. Det är förvisso fråga om ett mycket dåligt skämt i så fall, men ändå. Ingen kan ju vara så här fullständigt borta när det gäller att känna till vad den kristna tron handlar om. Eller är det faktiskt möjligt att det finns någon som är så här vilse i begreppen? Och vad beror en sådan sak i så fall på? Är vi så dåliga på att kommunicera vad den kristna tron handlar om att budskapet helt enkelt inte har gått fram? Är det orsaken? Eftersom det inte finns några andra indikationer på att detta skulle handla om ett skämt måste jag tyvärr anta att dessa personer menar allvar och att de faktiskt är så här okunniga. Nåväl, vi får således försöka åtgärda denna kunskapsbrist!

Utsagorna ovan är behäftade med flera grova felaktigheter, men det är speciellt en sak som skär i ögonen. Den kristna tron handlar inte om hot och om straff. Tvärtom. Den kristna tron handlar om befrielse från straff. Evangeliet säger oss att trots att vi är syndare och trots att vi begått, och begår, både större och mindre "förseelser" så tvingas vi inte själva stå för följderna av dessa. Evangeliet säger att Jesus Kristus har betalt vår skuld och sonat vad vi har brutit. Och inte bara det vi har gjort galet utan också det vi kommer att göra galet. Imperfekt, presens och futurum. Och detta helt utan våra egna motprestationer.

Därför behöver inte en kristen människa "leva...i en ständigt inre rädsla för vart man hamnar efter livet." Vi VET att vi kommer att få komma till himlen. I själva verket har det eviga livet redan börjat för en döpt och troende människa. Trots att vi fortfarande dras med vår skröplighet och våra tillkortakommanden. Döden innebär inte att det eviga livet börjar. Döden innebär bara att vi flyttar från tiden in i den evighet vi redan lever i, om än fördolt, här på jorden. Den kristna tron handlar om gemenskap, först och främst gemenskap med Frälsaren Herren Jesus Kristus. Han som är barnens, och även de vuxnas, bäste vän. Denna gemenskap får vi leva i redan här, och den kommer att fullbordas på andra sidan döden när vi får mötas ansikte mot ansikte. Här finns inget skrämmande. I denna kärlek som vi som kristna får leva i finns det inget rum för någon rädsla. Inte för vad som väntar i evigheten, och egentligen inte heller för vad som kan tänkas vänta oss här på jorden. Om än det förstås finns mycket som är skrämmande för oss här i den här världen.

Det "gråa, tråkiga falsariet" står världen för. Som på Jesus troende och som de himlaresenärer vi är, vi kristna, framstår alla färger som så mycket klarare och härligare redan här. För att sedan inte tala om hur de en dag kommer att synas oss där på andra sidan. De icke-troende vill gärna få oss att tro att vi som kristna lever i en trång och grå värld. Men i själva verket är det först när vi lever i gemenskap med Herren Jesus som vår värld kan vidga sig och alla färger syns i sin fulla potential. Som kristna befrias vi från de rädslor och de hämningar som binder oss när vi inte får ha det evighetsperspektiv som Jesus ger oss.

Det är världen som står för fantasierna. Tron att livet, världen och vi människor har skapat oss själva och att vi är ansvariga endast inför människan själv är bara en "from" förhoppning". Vi människor är så oerhört bra på att lura oss själva och därmed binda oss i och vid sådant som inte har någon betydelse och som bara handlar om mänskliga påhitt. "Du får inte..." "Rör inte..." "Gör inte det för då..."

Den kristna tron är något helt annat! Den handlar inte om förbud, pålagor och en massa måsten. Människor som sitter fast i världens band vill gärna få den till det. Vilket kommentarerna ovan visar. Men den kristna tron handlar om frihet. Om kärlek och om förlåtelse. Om att syndaren kan bli fri. Fri både från sin synd och från alla måsten som vi människor hittar på.

Jag citerade ovan två negativa kommentarer om den kristna tron. Jag vill sluta med att klistra in en del av Annikas kommentar från den 22/4. Den visar vad nåden är och hur den fungerar samtidigt som den sätter de bud och de Guds ordningar för Skapelsen som vi hittar i Bibeln i rätt sammanhang. Det här är både välskrivet och innehållsrikt. Smaka på det som sägs här och försök förstå det!

"Men vetskapen om att Han som skapare av allting, älskar oss mer än vad vi någonsin kan fatta, har skapat oss och hela världen med en viss ordning för vårt eget bästa, så gör att vi förtröstansfullt kan gå in i den ordningen. Det finns inte en uns av förtyck eller kärlekslöshet i den ordningen, trots att det ibland upplevs som att man måste förneka sig själv. Samtidigt, i den här kampen, så inser jag att jag behöver Jesus mer än allt. Jag kanske aldrig blir kvitt det som jag märker att strider mot Guds vilja. Det är ett kors som jag måste bära. Och den insikten gör att jag inser att jag behöver Jesus mer än allt. För Han har dött även för min ovilja att följa Honom och Hans ord. Men jag måste lära känna Honom för att inse detta. Och den kärlek jag då möter är utöver min fattningsförmåga. Men en dag ska jag förstå."


4 kommentarer:

  1. Du väljer att leva i din egen bubbla. T.o.m den troende författaren och psykologen Tommy Hellsten jämför en strikt religiös uppväxt med andlig våldtäkt. Ett övergrepp. Det betyder inte att alla troende är dåliga för sina barn, men när religionen börjar styra precis allt i ett liv så är det skäl att ifrågasätta.

    Jag har själv gått åratal i terapi pga min egna religiösa uppväxt, så det är inget du kan försöka vifta bort med att någon behagar skämta. Det är allt annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym 12:31. Du blandar ihop olika saker här nu. Jag skriver om vad den kristna tron är. Du talar om fall där det skett missbruk i den kristna trons namn. Det är två helt skilda saker. Det jag skrev om skämten handlar om två kommentatorer som skriver om något helt annat än om kristen tro men som hävdar att det handlar om kristen tro. Jag hoppas att de skämtar, men jag är rädd att de inte gör det utan verkligen tror att det de beskriver är kristen tro. Ser du?

      Radera
  2. Amen! När jag blev frälst var det som att se solen för första gången i mitt liv och världen fick färg från att tidigare ha varit grå! Allt blev så vackert och den fullständiga FRID och GLÄDJE och KÄRLEK som uppfyllde mig var överjordisk, en försmak av himmelen, det största som någonsin hänt mig!!!!

    Cecilia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cecilia. Tack för det vittnesbördet!

      Radera