En luthersk apologetik, del 3

Jag avslutade den senaste texten med att nämna Papias och Polykarpus och deras vittnesbörd angående vem som har skrivit de fyra evangelierna. Att det finns dessa utomstående, skriftliga källor som bekräftar att evangeliernas författare var de som de uppges vara och att de även var ögonvittnen till de händelser de beskriver är mycket sällsynt när vi ser till dokument från den här tiden. Något liknande finns egentligen inte för några andra historiska källor från antiken. Dessutom ska vi mycket noggrant notera att de allra flesta historiska redogörelser vi har angående antiken är skrivna långt efter de händelser de avser redogöra för, och när vi lägger till att vi har väldigt få kopior av alla dessa andra texter – och att de tidigaste kopiorna är av mycket yngre datum än de kopior vi har av evangeliernas manuskript – blir bilden vi får säkert en aning överraskande för de flesta. Allt detta sammantaget innebär nämligen att de historiska texter vi har i Nya Testamentet är de bäst belagda historiska texter vi har från hela den antika världen.

Lägg dessutom till att vi har nästan 5800 olika manuskript, hela eller delar, av de bibliska texterna på grekiska, och det vi idag kallar vårt Nya Testamente kommer att framstå som en enastående säker källa till kunskap om de händelser som det beskriver. Detta till och med så att ifall vi vill ifrågasätta trovärdigheten och den historiska tillförlitligheten hos de nytestamentliga texterna behöver vi först förkasta all kunskap vi menar oss ha om den antika världen. Om Caesar, om Augustinus, om Alexander den Store, om Aristoteles, Platon och om Sokrates. Ja, allt. Detta helt enkelt för att det bibliska historiska vittnesbördet är helt i sin egen klass. I klartext: Om vi alls menar oss veta något om den antika världen måste vi erkänna att det som Nya Testamentets historiska texter berättar för oss är både trovärdigt och tillförlitligt. Eller som John Montgomery, något krasst, uttrycker saken: Vilken historiker som helst som har specialiserat sig på antiken skulle sälja sin farmor för att få ha en lika bra dokumentation över de händelser han studerar.

En ytterligare garant för att det evangelierna hävdar är sant är det faktum att dessa skrifter redan tidigt cirkulerade i den unga kristna kyrkan. De lästes och lyssnades till medan ögonvittnesgenerationen ännu fanns kvar i livet. Om författarna skulle ha farit med lögn skulle ögonvittnena ha kunnat opponera sig. Det är nämligen så det fungerar när man har ögonvittnen. Speciellt om man har många ögonvittnen. Det absolut centrala i den kristna tron är Jesu uppståndelse från de döda. Detta till och med så att Paulus hävdar att om den inte har skett, ja då faller hela kristendomen. Men det går helt enkelt inte att få igenom en så här stor konspiration – som det här skulle handla om ifall Jesu uppståndelse skulle vara påhittad – med en massa ögonvittnen till själva händelserna överallt. Förr eller senare brister bubblan. Men det gjorde den inte. Dessutom skulle denna opposition sannolikt ha nått fram ända till vår tid i form av skriftliga spår i någon form. Några sådana finns inte. Givetvis är det att inga spår finns inget vattentätt bevis för att någon sådan opposition aldrig skulle ha funnits, men motsatsen är ändå bra mycket mindre sannolik. Om någon vill argumentera för en sådan position tvingas man till spekulation inte bara utan skriftliga källor utan också mot de skriftliga källor som finns.

Men, kanske någon vill invända, Bibelns texter talar om under och mirakler och framför allt om Jesu uppståndelse. Texter som innehåller sådant kan ju inte anses vara tillförlitliga och trovärdiga? Vi vet ju att sådant inte händer! Eller vet vi det? Fortsättning följer!