Om feminism, del 2/2

I den första texten konstaterade jag att det att mannen är skyldig att älska sin hustru så som Kristus älskar församlingen kommer först. Sedan kommer det att hustrun ska underordna sig sin man. Med bakgrund i det ovan sagda blir denna underordning inte något svårt eller tungt. Inget stort offer. Eller hur? Sedan tillkommer ännu orden om att de båda ska underordna sig varandra i Kristi kärlek. Detta sista är själva receptet, bruksanvisningen, på hur det är tänkt att detta ska fungera.

Det är så här detta med maskuliniteten och femininiteten är tänkt. Som garant för frid, välgång och ett Gud behagligt liv. Som garant för att både mannen och kvinnan, och framför allt barnen, ska kunna leva ett gott och rikt liv i Guds vilja och under hans beskydd och välsignelse. Feminismen däremot är revolt mot dessa Guds goda ordningar för det manliga och det kvinnliga. Feminismen har sin grund och får sin näring i det som Herren Gud säger om kvinnan efter syndafallet: "Din man skall du åtrå, och hans kall råda över dig". (1Mos. 3:16) Denna åtrå har ofta förståtts som sexuell åtrå, men det är inte fel att förstå detta ord som att kvinnan ska komma att åtrå mannens roll i förhållandet mellan de båda, och det är precis detta som feminismen handlar om. Om uppror mot Guds goda ordning. I grund och botten handlar feminismen om själviskhet. Om att sätta sig själv främst i alla förhållanden. Om att kvinnan vill ta över den roll som mannen gavs i skapelsen och som bekräftades efter syndafallet. Här är det viktigt att komma ihåg att feminism inte bara är en åkomma som drabbar kvinnor. Också män kan drabbas av viljan att revoltera mot de goda ordningar Gud har instiftat gällande förhållandet mellan könen, och även detta är fråga om feminism i meningen själviskhet och revolt. Frukten av denna revolt blir hur som helst splittring, grälsjuka, ovilja att foga sig i de roller och de uppgifter som Gud har tänkt för mannen och kvinnan både i hemmet och i församlingen (t.ex. när det gäller att vara ledare i församlingen och att förkunna Guds ord, alltså det vi talar om som predikoämbetet) och mycket annat av samma sort. Skilsmässor. Splittrade familjer. Ensamhet. Utsatta barn. Vilsna ungdomar. Lidande och elände.

Jag skrev att Tryggve Cederberg och Monika Pensar (och detta gäller givetvis inte bara dem) har förvrängt de ord som talar om underordning och om mannen som kvinnans huvud. Feminismen gör nämligen det. Den missförstår, misshandlar och förvränger Guds ord för att därmed kunna rättfärdiga sin revolt, sitt uppror. Mot Gud och mot hans ord och hans goda ordningar. Feminismen vill riva ner, förstöra och slå sönder, och tyvärr har den allt för ofta lyckats medjust detta. Men många söndrade äktenskap som följd. Med många faderlösa barn och förstörda liv som följd. Med många trasiga evighetsvarelser som följd. Med många stängda himladörrar som följd.

Läkaren hade inte fel. Men det han sade får man inte säga idag. Åtminstone inte i Sverige. Feminismen får inte utmanas. Inte avslöjas. Det är lögnens fader, denna världens furste, som står bakom feminismen, och han tillåter inte att så sker. Och ve den som försöker!