En luthersk apologetik, del 4

Den förra texten slutade med att jag konstaterade att det finns sådana som vill invända att eftersom Bibelns texter talar om under och mirakler och framför allt om Jesu uppståndelse kan de inte anses vara tillförlitliga och trovärdiga som historiska dokument. Detta för att vi ju vet att sådana saker inte händer.

Den stora och allt avgörande frågan här är att vet vi faktiskt det? Faktum är att för att kunna hävda att mirakler och under, och framför allt uppståndelse från de döda, inte inträffar behöver vi känna till världen och universum oerhört bra. Ja, innan och utan. Problemet är att vi inte gör det. Dagens moderna människa vill så oerhört gärna tro att hon gör det, men faktiskt gör vi inte det. Den som hävdar något annat lider faktiskt av enorm hybris. De som lider av detta övermod hävdar också gärna att vi idag vet så mycket mera och bättre hur världen och universum fungerar och att vi därför inte kan eller behöver tro på några mirakler och under. Och framför allt kan vi inte tro på att någon som var död plötsligt började leva igen. Annat var det med människorna på Jesu tid. De kunde tro på dessa saker. Eftersom de inte visste allt det vi vet idag var de både godtrogna och lättlurade. Men idag vet vi bättre, och då varken kan eller behöver vi tro på något sådant.

Men när vi påstår en sådan sak undervärderar vi antikens människor. Detta så till den grad att vi gott kan tala om historisk chauvinism. När vi, till exempel, läser Nya Testamentets uppståndelseberättelser ser vi att människorna runt Jesus varken förväntade sig att Jesus skulle uppstå eller ens trodde på det först när de insåg att graven var tom. Vad gjorde hans lärjungar sedan Jesus dött? De gick tillbaka till sitt fiskande! De konstaterade helt tydligt att det var över. Sett så här efteråt visar de upp en oerhörd brist på tro till det som Jesus hade sagt om att han skulle uppstå. De gör ganska platta figurer, om vi säger det så. Samma sak också med reaktionerna när Jesus sedan hade uppstått. Liksom dagens människa skulle vara, ställd inför en död människa som börjat leva på nytt, var de alla både skeptiska och sunt ifrågasättande. Vi har Maria från Magdala som inte fick in i sin skalle att den man hon såg framför sig verkligen var Jesus utan trodde att det var fråga om trädgårdsmästaren. Detta trots att han stod mitt framför henne. Vi har Tomas som vägrade tro att Jesus hade uppstått trots att alla de andra lärjungarna påstod att de hade sett honom och att han hade varit mitt ibland dem. "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro."

Så har vi också, och kanske framför allt, Jesu halvbror Jakob som säkerligen hade deltagit i den deputation som kom för att tala Jesus till rätta när han inledde sin offentliga verksamhet. Jakob och de andra befarade att Jesus var från sina sinnen, som det står skrivet. Det var först när Jakob övertygats om att Jesus verkligen hade uppstått från de döda som han kunde tro att Jesus var den han sade sig vara. Tänk dig in i hans situation! Var och en av oss skulle, precis som Jakob, givetvis misstro vår halvbror om han påstod att han var Gud själv och började ränna runt i bygderna med ett stort följe och undervisa och göra påstådda under. Jakob var till och med beredd att sätta Jesus på sinnessjukhus. För hans eget bästa, givetvis, men ändå. Tänk vad som måste till för att en sådan människa skulle fås på andra tankar! Detta åstadkoms inte med några små medel. Det räcker nog inte med rykten om att Jesus skulle ha uppstått. Det behövdes nog bra mycket mera handgripliga bevis för att övertyga honom om en sådan sak. Jakob, den första biskopen av Jerusalem, slutade sina dagar som martyr år 62, och sett till vad vi vet om honom och hans förhållande till Jesus blir hela Jakobs liv ett kraftfullt vittnesbörd om riktigheten i det bibliska budskapet om Jesu uppståndelse från de döda.

Sedan har vi också det kanske kraftfullaste vittnesbördet om att Jesus verkligen uppstod från de döda, nämligen hans apostlar. De som genast gick tillbaka till sitt liv som fiskare när Jesus dog. Om detta skulle vara fråga om en konspiration i avsikt att bedra så många människor som möjligt är det Jesu närmaste krets som ligger bakom denna konspiration. Det finns helt enkelt inga andra seriösa kandidater. Av de tolv (Mattias som ersatte Judas inberäknad) dog elva martyrdöden. Detta enligt de historiska källor som finns bevarade och enligt en samstämmig kyrklig tradition. Genom historien finns det otaliga exempel på människor som har dött för en lögn. Men det har då handlat om en lögn som de trodde var sann. Om Jesu uppståndelse var en lögn var det lärjungarna själva som hade fabricerat denna lögn, och i så fall skulle de givetvis ha vetat att det var fråga om just en lögn. Psykiskt friska människor går inte i döden för något som de vet vara en lögn. Någon enstaka allvarligt psykiskt störd människa kan kanske göra det. Men inte elva fullt friska människor.  

Tvärt emot vad vi gärna tror idag var det här inga lättlurade och godtrogna människor. De var sunt och rationellt tänkande, precis som vi. De visste, precis som vi menar oss veta, att en död människa inte börjar leva igen. I motsats till de flesta av oss hade de på nära håll sett döda människor, så de visste också skillnaden på en död och en levande människa. Men de fick med sina egna ögon se den uppståndne Jesus. De fick under 40 dagar umgås med honom och se att han verkligen var uppstånden. Han som de med sina ögna ögon hade sett bli dödad, som de sett ligga där död, nu fanns han där mitt ibland dem, livslevande. Det här övertygade dem. De förvandlades från rädda och skeptiska tvivlare till fullständigt orädda troshjältar som till och med gick i döden för vad de hade sett, hört, tagit på och blivit överbevisade om: Att han som var död nu levde. De var fullständigt övertygade om att han, som i sin död besegrat döden, skulle ge dem ett nytt liv på andra sidan graven på samma sätt som han hade fått ett nytt liv på andra sidan sin grav. När vi ser på de historiska vittnesbörden vi har att tillgå måste vi konstatera att något alldeles exceptionellt måste ha inträffat som hade åstadkommit detta. Faktiskt inget mindre än det som hävdas i dessa samma historiska dokument, nämligen Jesus uppståndelse från de döda.