Svar till Sofie Stara, del 1

Lite överraskande blev min insändare publicerad – både i ÖT och i Vbl. Detta mycket tacksamt nog på samma gång som två andra insändare i samma ämne skrivna av Göran Stenlund och Kurt Hellstrand. Sofie Stara hade givetvis bemött alla insändare, och hennes svar visade tyvärr att hon inte förstått vad saken handlar om. Men det kommer förstås inte som någon överraskning. I den här frågan är det oerhört svårt att alls föra någon diskussion eftersom ståndpunkterna är så oerhört låsta och en gemensam grund för förståelse saknas. Värdegrunden är helt enkelt så totalt olika. Tillskyndarna till hbt-rättigheterna utgår ifrån att det som finns är naturligt eftersom det finns, och detta innebär då att det som finns är något som alla behöver acceptera. De som ändå vägrar att acceptera alla avvikande sexuella inriktningar utmålas därför som inskränkta i sitt tänkande, diskriminerande och, alltför ofta, hatiska.

Det stora tankefelet som dessa tillskyndare gör är dels detta att de utgår ifrån att eftersom något finns så är det naturligt. Dels att de blandar ihop biologi och psykologi – något som i Staras fall blir väldigt tydligt när hon skriver att jag "talar om etablerade biologiska fakta utan att förtydliga vilka [dessa är]", varefter hon ger en lång lista av sexuella avvikelser som är ett faktum i sinnevärlden och vars existens hon därmed menar alla bör acceptera. Om någon inte gör det är han/hon "faktaresistent".

Biologin är faktiskt väldigt enkel när det gäller könet. Så enkel att jag trodde att också Stara var insatt i den utan att jag beskriver vad det handlar om i detalj. Men icke. För övrigt är det inte första gången jag varit invecklad i en dylik diskussion där motparten ger uttryck för att hon inte förstår hur barn blir till. Men ok. Jag ska försöka förklara detta så tydligt jag bara kan. Biologiskt sett är avsikten med sexualiteten att föröka sig. Att avla en avkomma. Detta alltså rent biologiskt. Detta är det främsta biologiska faktumet jag tänkte på, och något som jag alltså trodde alla hade klart för sig. På detta följer givetvis att en sexuell relation där en avkomma inte (om alla andra faktorer som krävs är på plats) kan bli följden per definition är onaturlig. Som t.ex. om denna sexuella relation är mellan två män eller två kvinnor.

Ett annat biologiskt faktum som åtminstone alla som genomgått en gymnasieutbildning borde känna till utan att jag påpekar det är detta med könskromosomerna och könet. Men ok. Vi tar en repetition! Det finns två sorts könskromosomer. Dessa har getts namn efter hur de ser ut. Den ena har därför kallats X och den andra Y. Dessa kromosomer förekommer parvis, och en individ som har två X är en kvinna och en individ som har en av varje, alltså en X och en Y, är en man. Flera kön än så finns inte. XX är en kvinna, och XY är en man. Två kön. Inte 14 eller 36. Detta är som sagt också ett biologiskt faktum. Och som sagt, för att en avkomma ska kunna bli till behövs det en individ med två X-kromosomer och en individ med en X- och en Y-kromosom.

Det här var väl inte så alldeles svårt? Men tyvärr kommer biologin ofta i vägen för ideologin. Det är detta som har skett i tankevärlden hos de som vill göra revolution mot den gängse moralen. För att lösa detta problem att biologin ställer till det blandar man, likt Sofie Stara, gärna ihop biologi med psykologi. Ja, detta t.o.m. så att psykologin får konkurera ut biologin. Och då blir slutresultatet givetvis ganska komiskt. T.ex. så att dessa tillskyndare av de homosexuellas rättigheter låtsas att de inte begriper sig på de mest fundamentala biologiska faktum. Det här är komiskt att se, men samtidigt så oerhört tragiskt när vi ser följderna.

Stara ger som sagt i sitt svar en lång lista på sexuella avvikelser från "den heterosexuella normen". Notera nu alltså mycket noggrant att detta handlar om psykologi, inte biologi. Ingen förnekar att det finns homosexuella, transsexuella, bisexuella och asexuella människor. Men vi ska mycket noggrant notera att detta inte är ett biologiskt faktum! Det vi också bör notera är att de som räknar sig som tillhörande dessa grupper av människor mår mycket dåligt. Självmordsstatistiken för dessa grupper är katastrofalt hög. Sofie Stara och jag är uppenbarligen inte överens om många saker, men jag hoppas att vi är överens om att det skulle vara oerhört viktigt att hjälpa dessa människor att kunna må bättre. Den väg vi har valt i vårt samhälle, och som Stara propagerar för, fungerar emellertid inte. Illamåendet och självmorden minskar inte trots att vi försöker jämna alla vägar och göra allt möjligt för hbtq-människorna. Genom att ge dem alla möjliga rättigheter. T.o.m. sådana som biologiska fakta förvägrar dem. Men detta hjälper inte. Och orsaken är uppenbar – för alla som vill se det.

Det finns ingen "gay-gen". Det finns inga som helst bevis för att homosexualiteten skulle vara medfödd. Det finns mängder av försök att visa detta på vetenskaplig väg, men det har inte låtit sig göras. Men det finns mycket "fake-science" som hävdar att det är så här. Men denna fake-science håller inte för en kritisk granskning. Det som däremot finns är vittnesbörd efter vittnesbörd av homosexuella människor över barndomstrauman. Inte alltid sexuella övergrepp, men också sådana. Men framför allt vittnesbörd om frånvarande fäder och dåliga fadersrelationer. Vittnesbörd om dysfunktionella familjer och fäder som inte klarat av sin roll som far. Problemet är bara det att detta INTE FÅR vara orsaken. Dessutom finns det allt för många ex-homosexuella människor som vandrar omkring här bland oss för att dagens upphaussade föreställning om människans sexualitet ska hålla vatten. Men det oaktat: Homosexualiteten MÅSTE vara medfödd. Dagens förhärskande ideologi kräver detta. Och då får det inte vara på något annat sätt. Och när vi har denna inställning dömer vi de homosexuella till en tillvaro utan hopp om förändring. En tillvaro i illamående. Och inte bara det: vi har dömt dem till detta, låst in dem i denna verklighet och kastat bort nyckeln.

---

Du som har läst den här texten förstår säkert varför jag inte sänt in detta svar till ÖT. Om jag skulle göra det skulle ÖT få olösliga problem. De vill förstås tillåta debatt, men de kan inte riskera att bli anmälda. Så för att bespara redaktionen ett dilemma väljer jag att svara här på bloggen. Stara blandar samman flera saker i sitt svar till min insändare, och jag får återkomma till de andra sakerna i en ny text.