Svar till Sofie Stara, del 2

Detta är andra delen av mitt svar på Sofie Staras svar på min insändare angående hennes ledare i ÖT/Vbl den 13/8. Läs gärna del ett innan du tar dig an denna text!

Stara hävdar också att vi "sysslar med skuldbeläggande" när vi menar att de homosexuella lever i en onaturlig lögn. Så kan man förstås se saken om man väljer att göra det, men det är nog så att när vi går emot naturen och bryter mot den lag som är nerlagd i skapelsen kommer nog känslan av skuld att finnas där oberoende av om någon påpekar saken eller inte. Så mycket förstånd får vi nog utgå ifrån att alla människor har – oberoende av om de medger det eller inte – att de inser vad som är onaturligt och vad som inte är det på sexualitetens område. Den som lever i en onaturlig relation inser nog detta utan att någon påpekar det. Men om vi gör allt vi kan för att (åtminstone officiellt) förneka att ett problem existerar omöjliggör vi fungerande lösningar på detta problem, något som alltså idag är allmänt på sexualitetens område överlag och när det gäller homosexualiteten i synnerhet.

Vidare hävdar Stara att denna skuldbeläggning sker utifrån en tro, inte utifrån en sanning. Hon återkommer ännu en gång till detta i sitt svar när hon menar att vi borde "lyfta blicken från den tro [i vilken vi söker vår sanning]". Detta är, sett till det jag skrev i den förra texten, givetvis ett gravt feltänk och det kanske mest fundamentala problemet i hennes svar på min insändare. Sanningen är nämligen vad den är, oberoende av vår tro. Eller med andra ord: Vi utgår här INTE från tron, utan från biologiska fakta som är nerlagda i skapelsen. Att sedan vår tros grunddokument, Bibeln, bekräftar denna sanning, är en annan sak. Att göra som Stara försöker göra här, alltså att reducera detta till en fråga om [subjektiv] tro, är att göra det allt för enkelt för sig. "Ni tror fel. Skärp er!" Nej. Sanningen är vad den är, och det är sanningen vi har att förhålla oss till. Att av ideologiska (observera: Inte vetenskapliga) skäl förneka denna sanning är kontraproduktivt i längden. Inte bara för den egna trovärdigheten utan framför allt för de människor som förvägras hopp om en förändring och en lättnad i det lidande och den smärta de upplever.

Sedan hittade jag faktiskt ytterligare en annan sak i Staras svar som jag kan hålla med om. Förutsatt att jag förstått vad de inledande orden i följande citat betyder. "Det är svårt att förlika utgångspunkterna så länge det råder olika uppfattningar om vad som är sanning och fakta." Här håller jag alltså med Stara. Och då är vi tillbaka vid det jag inledde min insändare med: Vi lever idag i en värld där sanning, förnuft och fakta inte längre är det som leder och styr samhällsutvecklingen. Idag regerar i stället lögnen.

Det finns många offer när det går så här. Och när situationen blir värre, vilket den sannolikt kommer att bli, blir offren flera. Just i denna fråga är det framför allt de homosexuella som är offer när sanningen undertrycks och lögnen tillåts regera. Som jag skrev i den förra texten: När sanningen får ge vika för lögnen dömer vi de homosexuella till en tillvaro utan hopp om förändring. En tillvaro i illamående. Och inte bara det: vi har dömt dem till detta, låst in dem i denna verklighet och kastat bort nyckeln.

Detta är bara så oerhört tragiskt.