Kyrkpressens vara eller icke vara

Kyrkpressen har skapat debatt i Svenskfinland den senaste tiden. Inte vad gäller innehållet i tidningen (vilket är något som borde diskuteras), utan helt enkelt gällande huruvida församlingarna i ett trängt ekonomiskt läge alls ska prenumerera på tidningen. Vasa och Vörå församlingar har sagt upp prenumerationen åt sina församlingsmedlemmar, och Kronoby och Raseborg tycks välja att gå samma väg. Detta är givetvis ett hårt slag mot stiftets tidning, och något som ytterligare försvårar den ekvation de ekonomiansvariga på tidningen har att kämpa med.

Jag läste just en insändare på ÖT skriven av Ulrika Hansson. Hon presenterar enkätsiffror från 2018 som säger att 54% av församlingsmedlemmarna i Borgå stifts församlingar anser att KP är deras främsta kontaktlänk till församlingen. Näst högst siffror får gudstjänsten med 13%. Detta använder Hansson, och andra, som ett argument för hur viktigt det är att behålla KP-prenumerationen.

Men nu är ju inte en kyrklig stiftstidning något självändamål. Det är positivt att 54% av församlingsmedlemmarna läser, eller åtminstone är medvetna om, Kyrkpressen, men frågan vi måste ställa oss är vad detta läsande ger. Är Kyrkpressen av idag en sådan tidning som leder den läsande till en djupare förståelse av biblisk, luthersk tro? Som för läsaren närmare den Kristus vi möter i Bibeln. Om svaret på denna fråga är ja, då kan, och bör, vi verkligen kämpa för att bevara tidningen och för att församlingarna ska prenumerera på den åt sina medlemmar. Men om svaret är nej, ja då kanske det skulle vara lika bra att tidningen t.o.m. skulle få gå i graven.

Som jag ser det är svaret på frågan ett nej. Sett till innehållet idag för KP i allmänhet inte sina läsare närmare den Kristus vi möter i Bibeln, utan tvärtom, längre bort ifrån honom. Det finns en del artiklar som är lysande undantag från denna regel, men tyvärr stammar dessa allt som oftast endast från en enda redaktörs penna. Sett till helheten är Kyrkpressen idag en tidning som det är mera skada än nytta att läsa för en kristen människa – och detta är så oerhört beklagligt. Här har vi en tidning som når en stor majoritet av stiftets församlingsmedlemmar, och så har denna enorma kontaktyta fuskats bort på det sätt som det har gjorts. Detta är bara så oerhört sorgligt.

Min gissning (obs! inte profetia) är att vi om ett eller ett par år inte längre har någon stiftstidning i Borgå stift. Kyrkpressen utkommer kanske nog ännu i någon form (elektroniskt?), men inte på det sätt som idag och verkligen inte så att den kommer i alla församlingsmedlemmars postlåda. Sett till historien och till möjligheterna är detta en katastrof, men sett till tidningens övergripande innehåll idag kan jag inte se att det är något annat än en välsignelse.