Orsak att fira!

När jag läser nyhetsartiklar efter att COP-25 avslutats i Madrid märker jag att det inte bara var jag som var oroad över vad världens ledare (eller rättare sagt, åtminstone ur ett finländskt perspektiv: de rödgröna människor som tagit sig till Madrid som representanter för världens regeringar) skulle hitta på. Alternativt inte hitta på. Nu blev det, tack och lov, det senare. När diverse miljö- och andra organisationer som tycks ha som mål att totalt omstöpa (läs: omstörta) hela den fungerande samhällsstrukturen kallar mötets slutresultat för "en katastrof" anser jag att det finns all orsak att fira.

Observera nu mycket noggrant att jag inte anser att vi mycket väl kan göra vad vi kan för att minska våra koldioxidutsläpp genom att t.ex. spara energi och övergå till förnyelsebar energi. Men det här ska inte, och kan inte, ske så att vi först ställer upp mål och sedan funderar på hur dessa mål kan uppnås. Det är att göra det fullständigt bakfram och ett säkert recept på kaos och elände. Framför allt för ett land som Finland som tycks anse att man bör vara bäst i klassen oavsett följderna.

Jag har gång på gång talat för behovet av konsekvensutredningar alltid när det ska göras beslut som tar sikte på att "rädda klimatet". Detta dels för att se till att de (dyra och omvälvande) åtgärder som vidtas verkligen ger avsedd effekt, dels för att se till att det fungerande samhället inte raseras. För det finns alltid en risk för detta (speciellt när det gäller livsmedelsförsörjning och energiproduktion) när man går in i något så här stort och omvälvande med baken – och inte huvudet – först.

Men nu blev alltså COP-25 en "katastrof", och tack och lov för det! Detta innebär givetvis inte att faran är över för det, men de politiska hotbilderna är åtminstone aningen mindre för ett år framåt. Inte helt och hållet, förstås. Dels har vi Ursula i Bryssel som tycks ha bestämt sig för att EU ska springa med huvudet, nej ursäkta: baken!, i väggen oavsett vad alla andra gör. Dels har vi i Finland idag en extrem regering med en vänsterextrem statsminister som kan hitta på nästan vad som helst. Men åtminstone är det globala hotet avvärjt – och med det behovet att göra något extremt för att vara bäst i klassen.

Men när media nu alltså basunerar ut detta som en katastrof växer samtidigt hotet från antidemokratiska krafter som ligger och lurar i skuggorna i just klimatfrågan. Speciellt de unga och de radikala rödgröna klimatalarmisterna som har gått på de lögner som sprids i klimatfrågan blir en allt större riskfaktor i dagens överspända, jag letade efter ett bättre ord men ja, klimat. När en Greta Thunberg får spaltkilometer efter spaltkilometer där hon får basunera ut sitt domedagsbudskap är risken stor att det bara är en tidsfråga innan de lurade och därför allt mera desperata gör gemensam sak med diverse anarkister och nihilister och försöker ta saken i egna händer för att "få något gjort".

Men för närvarande finns det alltså orsak att fira.