Välsignad julhelg!

En av de mest älskade, och mest svårsjungna, julsångerna är sången "O, helga natt". Den här sången är inte bara stark melodiskt och textmässigt utan också teologiskt i den meningen att den inte lämnar det nyfödda barnet där i krubban, utan redan på sångens tredje rad flyttas fokus från barnet i krubban till mannen på korset. Gud lät sig nämligen födas som människa av en specifik orsak – att dö för världens synder.

Jag tror att vi behöver akta oss för att göra födelsescenen till en glansbild. Den var nämligen allt annat. Här har vi en ung, mycket ung t.o.m., kvinna som gått in i ett uppdrag som skulle leda till ett dödsstraff om hon s.a.s. skulle ha blivit fast för det. Vi har en säkert mycket otrevlig förlossning i en kall och kanske dragig grotta. (Observera: Inte i ett stall!) Vi har en ung familj som snart får fly för att rädda barnets liv. Och framför allt har vi den Helige och Evige Guden som lämnat himlens härlighet för att födas, leva och dö en hemsk död i en syndig och förtappad värld. Det här var ingen glansbild, långt därifrån.

Vi behöver också akta oss för att göra födelseundret till en frälsande händelse. Det var den nämligen inte. Det att Gud blev människa var en förutsättning för frälsningen, ja, men frälsningsgärningen utspelade sig knappa fyrtio år senare på Golgata. Visst kan man se hela Jesu jordiska tillvaro, allt från födelsen, som hans frälsningsgärning – och det är det ju också på sätt och vis – men om vi isolerar en händelse i Jesu jordiska liv så är det inte födelsen utan hans död och uppståndelse som hamnar i fokus. Och så måste det också vara.

Vi har idag tyvärr en tendens att gå på och sträva efter känslor. T.ex. ska "De vackraste julsångerna" i kyrkan vara ett stämningsfullt tillfälle som inte får störas av ovidkommande detaljer. Så tänker nutidsmänniskan alltså gärna. Således blev det ett ordentligt hallå när prästen i en finsk församling för någon vecka sedan i (den obligatoriska men i mångas ögon oönskade) andakten mitt i detta stämningsfulla och stämningsframkallande tillfälle började tala om Jesu återkomst till domen. Rent teologiskt var det helt korrekt att göra så: Adventstiden fokuserar på Jesu ankomst. Det som kunde, och borde, ha lett till reaktioner var att prästen i fråga gav ett årtal för när Jesus, enligt honom, kommer att komma tillbaka. Det som skapade debatt var ändå det faktum att han störde stämningen genom att lyfta fram en, som vanligen anses, otrevlig och stämningsdödande sak.

Känslorna ska givetvis inte föraktas. De har sin plats. Men om det som krävs för att vi ska komma i rätt stämning är att födelsescenen görs till en glansbild och barnet i krubban inte tillåts växa upp och bli till mannen på korset – och den återkommande segrande Frälsaren – har det gått galet. Mycket galet. För barnet i krubban växte upp. Han levde ett heligt liv mitt i en av synden förstörd värld. Han led, dog och uppstod. Han steg upp till himlen och ska en dag komma tillbaka. Därför kan, och får, vi inte lämna barnet där i krubban. Tvärtom. När vi ser barnet där i krubban behöver vi inse och förstå att detta barn har ett ärende åt oss. Han kom inte för att skapa en glansbild och ge oss julstämning. Han kom för att frälsa oss. Dig och mig. Han kom för att vara vår Herre. Din och min.

Med dessa ord, och de ord ur sången jag inledde med som jag klistrar in nedan, vill jag tillönska alla läsare en välsignad julhelg!

O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Ty frälsar'n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.