Grundfelet?

Det är aldrig trevligt när val till kyrkliga tjänster blir rättssak. Detta går framför allt mot det Paulus skriver i 1Kor. 6:1ff. Men likväl är det ibland så det blir. ÖT rapporterade den gångna veckan om ett sådant fall i Karleby som nu fått sin upplösning sedan den part som vunnit i rätten sist och slutligen valde att inte (heller hon) ta emot den tjänst hon krigat till sig domstolsvägen. 

Jag vet för lite om saken för att kommentera själva valet och dess påföljder, men en sak som personen i fråga säger till ÖT visar hur oerhört fel det har gått i vår lutherska folkkyrka idag. Emilia Teerikangas, som hon heter, säger att nu "har vi fått en linjedragning från förvaltningsdomstolen. Förhoppningsvis får det i fortsättningen leda församlingsrådets beslut".

 Tänk att någon, även en kvinnlig präst, kan uttrycka sig så oerhört plumpt. Att ett domstolsbeslut ska "leda församlingsrådets beslut". Ser du den oerhörda motsättningen mot det som sägs om t.ex. apostlamötet i Jerusalem år 49? (I Apg. 15:28) "Den helige Ande och vi har beslutat ..."

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att vi just här ser vad som är mest sjukt i vår kyrka idag - och varför vi har så många andra problem. 

Tankebrott i samhällsläraboken

Det kan vara bra att ibland kolla igenom barnens skolböcker för att se vad de får lära sig i skolan. Vissa gånger när man gör detta kan man, som jag igår, hitta verkligt fruktansvärda saker.

Äldste sonen berättade att han har samhällslära-prov på måndag, och jag tänkte att eftersom detta var ett favoritämne i skolan kunde jag gott drilla honom lite under helgen. Nå, jag kollade igenom de kapitel provet gällde. Boken som används heter "Forum" och underrubriken är "Samhällslära I". Förutom att kapitlet om familjen var ouppdaterat, hittade jag alltså en synnerligen bedrövlig sak. Direkt under rubriken "Rasism är ett brott" sägs det att "Det finns rasism i Finland. Rasism innebär att det finns personer som tycker att en människogrupp kan nedvärderas och behandlas annorlunda på grund av ...".

Nu må man vara av vilken åsikt som helst när det gäller rasism (jag håller det för att vara en synd och en styggelse), men man kan INTE lära barnen detta. Att "tycka" något, vad som helst, är inte något brott. Det kan helt enkelt inte vara det. Om man ger sitt tyckande skriftlig form och publicerar det kan det i vissa fall kanske vara fråga om ett brott. Om ens tyckande leder till gärningar – i detta fall rasistiska och diskriminerande sådana – är det med största sannolikhet fråga om ett brott. Men enbart tyckande är inte och kan inte vara ett brott. Inte i ett fritt och demokratiskt land. I ett fritt och demokratiskt land kan tyckande heller aldrig komma att konstituera ett brott. Om det så sker är det inte längre fråga om ett fritt och demokratiskt land.

Jag är förstås medveten om att detta kan handla om att författarna av läroboken bara har uttryckt sig slarvigt. Men en dylik bok ska i vanliga fall gå igenom omfattande kontroll och korrekturläsning innan den trycks och dylika allvarliga grodor därför borde kunna hittas. Och ord ÄR viktiga, speciellt sådana ord som formar vårt sätt att se på och förstå vår omvärld – vilket det här i allra högsta grad är fråga om. Oberoende av om detta är slarv eller inte förmedlas här en sak till barnen som inte bara är en lögn utan som också formar deras sätt att tänka. Det handlar helt enkelt om att brottsscenen flyttas från gärningarnas område till tankens område – och detta är oerhört allvarligt.  

Om tyckande klassificeras som ett brott lever vi på riktigt i det "1984" som George Orwell skissade upp i sin bok med detta namn. Det var han som i tiderna myntade ordet "tankebrott" ("thoughtcrime"). Men notera att hans framtidsroman är, just det, en roman. Att införa detta tankebrott i en skolbok i samhällslära är något alldeles oerhört och något som inte kan accepteras. Oberoende av om det har skett i misstag eller om det har gjorts avsiktligt.

 

 

Chockerande artikel

The Federalist publicerade i förrgår en mycket chockerande artikel med rubriken "Din grundinställning bör vara att anta att allt mainstreammedia skriver är en lögn". Detta är förstås ett mycket anmärkningsvärt påstående, men artikelförfattaren lyfter fram exempel efter exempel på hur media, och sociala mediejättar, i USA låter ideologi går före sanning och framför allt före objektivitet. Speciellt fallet Kyle Rittenhouse är fullständigt förfärande. För att inte tala om fallet med Hunter Bidens laptop som i praktiken avgjorde senaste års presidentval och innebar att media stal valet från Trump genom att inte låta den korrekta informationen i ärendet nå allmänheten. 

Om du behärskar engelska kan du gärna läsa artikeln - men du behöver förvänta dig att bli chockerad.

Så svårt, så svårt

Det här med kommunikation blir allt svårare, tycks det. Jag ser det här på bloggen, och det syns i samhällsdebatten i stort. Vad detta beror på kan man förstås bara spekulera i. Beror det på att Skaparen igen håller på att slå oss med något av det världen drabbades av efter Babels torn? (Det skulle i sig inte förvåna.) Eller beror det på den massiva informationsbombning vi dagligen utsätts för som gör att ingen riktigt orkar/hinner läsa tillräckligt noga för att klara av att förstå det som skrivs/sägs? Eller handlar det om att man inte VILL förstå?

Eskaleringen av detta problem inföll ungefär samtidigt med Trump, och det är onekligen så att han är ett bra exempel på hur svårt detta med kommunikation kan vara. Speciellt om man vill att det ska vara svårt. Men frågan är om Trump bara är ett symptom på det stora problemet, eller om han är en av (de stora) orsakerna till det. Jag ids inte spekulera i detta.

Hur som helst är det oerhört svårt med kommunikation idag. Vi som läser ÖT fick oss ett bra exempel på detta igår. Jag läste Pedersöre kommundirektör Stefan Svenfors insändare i vilken han gick till kraftfullt angrepp på Mathias Nystrand för att, som Svenfors påstod, "rikta missnöje [mot] och göra personliga påhopp på en enskild ny kommunanställd". Svenfors gick ännu längre och säger att "Det här är inte okej!"

Det är synnerligen ovanligt att en kommundirektör går till så här hårt angrepp på en kommuninnevånare i en insändare, så jag tänkte förstås att Nystrand hade gjort grova övertramp i sin insändare. Döm om min stora förvåning när jag sedan läste hans insändare och fann ... Ingenting! Eller åtminstone inga påhopp på person. Tvärt om var Nystrands insändare helt saklig. Speciellt när det gäller den nya anställda som Svenfors så frenetiskt tycker sig behöva försvara. Det som däremot finns i Nystrands insändare är mycket hård kritik mot kommunens sätt att sköta speciellt informationen och diskussionerna med kommuninnevånarna gällande vindkraftverksprojektet i Mastbacka. Jag noterar att Svenfors inte med ett enda ord bemöter denna kritik utan i stället koncentrar sig på att försvara en nyanställd som inte blev attackerad och därför inte behöver försvaras.

Detta är som sagt ett bra exempel på hur svårt detta med kommunikation är. Jag har dock svårt att tro att en person med Svenfors erfarenhet (bl.a. som f.d. journalist) och kunskaper inte klarar av att läsa skriven text. Men det finns många andra som har problem med detta, och därför kan en dylik insändare som den som Svenfors bjuder på fungera. Se bara hur bra det fungerade för Trump att flytta fokus och lita på anhängarnas oförmåga att förstå och ta del av det som kommuniceras.

     

Naivt så det förslår!

Ett av de populäraste uttrycken bland klimathetsarna idag i media och bland de som köpt medias katastrofmångleri är "utfasandet av fossil energi" (eller varianter av detta). Jag tror knappast att det finns många bland oss mer klimatskeptiska som har något emot att andelen förnyelsebar energi ökar och vi i motsvarande grad drar ner på användandet av fossil energi. Men problemet är att det måste finnas realism i detta "utfasande". I praktiken betyder detta att vi inte kan fasa ut den fossila energin. Det går helt enkelt inte, inte med mindre än att vi går långt tillbaka i tiden då vi inte behövde så mycket energi. 

I dagens ÖT finns det en insändare skriven av Ellen Petersén och Arseniy Lobanovskiy som andas sådana naivitet att det nästan tar sjukt i ögonen när man läser den. Tesen de driver är "Att dra ner på klimatarbetet på grund av högre energipriser vore att göra både planeten och ekonomin en björntjänst". Skribenterna hävdar att "ökade satsningar på grön energi betyder en bättre ställning för såväl hushåll som industri". De menar att i stället för att ta ett eller ett par steg tillbaka i detta "utfasande" av fossilt producerad elenergi borde vi komma till en situation där en allt högre andel av den energi vi använder är förnyelsebar eftersom "Det är vårt beroende av fossila bränslen – som naturgas och olja – som gör oss sårbara för prisfluktuationer".

Det dessa två glömmer bort är att det ofta, kanske alltid?, är POLITISKA BESLUT som gör att det är på detta sätt. Vi har beslutit att fossila bränslen är dåliga och förnyelsebara bränslen är bra - och har använt politiska och ekonomiska styrmedel för att styra användningen från fossilt till förnyelsebart. Den finländska torven är här ett ypperligt exempel. Den blev inte olönsam att använda för att den var svåranvändbar eller för att den fanns i för små mängder, utan endast för att beskattningen styrdes så att den blev olönsam. Och så förlorade vi en tillförlitlig form av energiproduktion. 

Nå, detta skulle ännu vara någotsånär förståeligt och acceptabelt om det verkligen fanns fossilfria alternativ att tillgå  tillräcklig mängd. Problemet är att det inte finns det - och då skenar energipriserna. 

Alla som talar för en "utfasning" av fossilt producerad energi borde ta en titt på detta diagram. Det visar att i detta nu produceras endast ca 25% av den energi som används, globalt sett, genom användande av fossilfria källor. Om man räknar kärnkraften hit också når vi nästan 40%. Det betyder att ca 75% av den energi vi använder (eller 60% om vi räknar kärnkraften som fossilfri) ännu produceras med fossila bränslen. 75%. 

När man börjar dribbla med denna form av energiproduktion kommer någon att få frysa när det är kallt. Svårare än så är det faktiskt inte. Att hävda något annat är nästan brottsligt naivt. Och synnerligen vilseledande. 

 

Fullständigt bedrövligt av biskopen

I Kyrkpressens artikel om Laestadianernas eventuellt förestående kyrkobildning får Bo-Göran Åstrand komma till tals. Hans oerhört ensidiga, och till vissa delar rent vilseledande, uttalande är under all kritik. Enligt Kp säger han: "Jag oroar mig för de enskilda medlemmarnas situation inom väckelsen. Jag har tidigare sett vad det innebär att gå ut ur en församling för att försöka bilda eget och det inte lyckas. Kostnaden för de enskilda människorna har varit hög. Om den laestadianska väckelsen går in för något nytt har den ett stort ansvar när det gäller att leda in sina medlemmar i det nya sammanhanget. Samtidigt ser jag också att det kommer att dränera en del av våra församlingar på goda resurser och många engagerade. Det ger mig oro för de människorna."

Det är bra att Åstrand oroar sig för människorna. Men faran är knappast den som han torgför. Min fråga till honom är: Var är oron för att människorna i det stift han är satt att leda inte får höra ett rent och oförfalskat Guds ord? Var är oron för att många av oss inte kan få del av nattvarden administrerad på ett sätt som har stöd i Guds ord? Alltså utan kvinnliga präster eller manliga villolärare närvarande? Var är oron för att det stift han är satt att leda håller på att splittras för att ledningen trampar Guds ord under sina fötter? 

DETTA är sådant en biskop borde oroa sig för, och dessa saker är en risk som på många håll är mycket mer än en risk i den lutherska kyrkan idag. Det är den verklighet många av oss lever i. Men någon oro för detta finns uppenbarligen inte. 

Sedan kan jag lugna Åstrand och kanske stilla den oro han ändå lyckats frammana: När det gäller våra (tillsvidare) inomkyrkliga väckelserörelser finns knappast den hotbild som han målar upp. Friförsamlingar byggda på den lutherska bekännelsen och på Guds ord är inga farliga företeelser för de människor som är med i dessa. Karismatiska församlingar som bygger på känslor eller som byggs upp kring en enskild ledare är en annan sak. Men det är inte vad detta handlar om.

Aftonbladet uppmanar till terrorism

Jag har försökt läsa vad media skriver om klimattoppmötet i Glasgow, och överlag är rapporteringen någotsånär balanserad, även om klimathysterin många gånger skiner igenom ganska tydligt. Ett anmärkningsvärt undantag utgör dock Aftonbladet, som i en "kulturartikel" (som "en del av Aftonbladets opinionsjournalistik") skriven av en Andreas Malm, går långt över gränsen för vad som är acceptabelt. 

Efter en lång tirad frammanad av besvikelse över att beslutsfattarna inte lyssnat på de mer eller mindre hysteriska klimatdemonstranterna som hade samlats i Glasgow, mynnar Malms text ut i vad som knappast kan uppfattas som annat än en uppmaning till terrorism: "Inga tusentals kommer att demonstrera i Sharm el-Sheikh eller Abu Dhabi [platserna för de två följande COP-möten som ska hållas]. Vissa tongivande aktivister, däribland João Camargo, hälsade detta som en möjlighet: försöken att beveka COP-mötena har nått vägs ände. Nu vidtar ett nytt skede av kamp, ty inget annat återstår. Camargo är en spindel i nätverket the Glasgow Agreement, ett avtal mellan ett par hundra klimatgrupper från Uganda till Frankrike, Bangladesh till England om att publicera inventarier över fossilinstallationer i sina länder och sedan skrida till verket genom direkt aktion. 

Om staterna är oförmögna att stänga sådana installationer – ens att låta bli att öppna nya – är det upp till oss andra att göra ett försök. Men då krävs mer än lydiga demonstrationer." (Notera att de två sista meningarna är ett separat stycke i Malms text. Det är alltså inte något som Camargo sagt, utan detta är artikelskribentens egna ord.)

Hur kan det vara tillåtet för en tidning (Ok, Aftonbladet, men ändå) att på detta sätt, som en del av tidningens opinionsmaterial, uppmana till terrorism? Om Sverige ännu är ett land med ett fungerande rättssystem förväntar jag mig att detta kommer att få följder. Ordentliga sådana.

Inga svar?

Den rapport som LFF (Laestadianernas fridsföreningars förbund) tagit fram gällande rörelsens framtid inom eller utanför folkkyrkan blev offentlig i.o.m. att KP publicerade en artikel i ämnet den gångna veckan. Detta har orsakat en hel del rörelse i mediefältet, och bl.a. ÖT har i skrivande stund publicerat en ledare i ämnet. Sofie Staras text är överraskande balanserad, även om där förekommer en del saker som med fördel kunde ha lämnats bort eller skrivits annorlunda. (Då tänker jag kanske närmast på de återkommande påhoppen på Dennis Svenfelt) En sak reagerar jag dock på. Hon skriver: "Debatten i ÖT den senaste tiden har varit en veritabel uppvisning i splittringen, olika bibeltolkningar och hur kyrkan och samhället ska fungera enligt dem. Exakt vilka delar av Bibeln som alla kan avvika från utan följder, och vilka som ska gälla, har ändå ingen gett något svar på."

Svaren finns givetvis, och de har också getts. Inte bara i debatten i ÖT utan också på sociala medier. Under en längre tid, dessutom. Men problemet är att man i denna fråga, liksom i de flesta frågor, kan välja vem man lyssnar på. Väljer man att lyssna på personer som Jan-Erik Nyberg eller Tryggve Cederberg kan man lätt få det intryck som Stara också försöker förmedla med citatet ovan. Men faktum är, som sagt, att svaren på speciellt Cederbergs ständigt återkommande klagovisor har getts många gånger. Men han väljer att ignorera dessa och kommer igen och igen med samma redan tillbakavisade invändningar. 

Och man kan som sagt välja vem man lyssnar på. Vilket Stara alltså har gjort. Och då kan man (kanske) tänka att det är så som hon hävdar. Men det förändrar givetvis inte det faktum att svaret på frågorna har getts - och att de är synnerligen valida. 

Jag får säkert orsak att återkomma till denna fråga inom kort.

Brott mot EU:s värderingar, men bara ibland

Polen och Ungern har hamnat i blåsväder inom EU vid ett par tillfällen för att de vägrar acceptera EU:s överhöghet i vissa frågor och, i Polens fall, speciellt när det gäller dispyten om landets domstolar. Om detta kan man säkert vara av både en och annan åsikt, och jag som EU-skeptiker ställer mig förstås alltid tveksam till överstatliga påbud och regler som de olika medlemsstaterna förväntas följa. Frågan man alltid kan, och kanske också bör, ställa sig i dylika frågor är: När gav vi bort vår självbestämmanderätt i just denna fråga? (Svaret är förstås sällan enkelt, men likväl kan det vara hälsosamt att ställa frågan.) Nå, hur som helst. I Polens dispyt med EU har det använts intressanta ord. Det sägs att Polen "bryter mot unionens grundläggande värderingar". Om man talar om lagar och förordningar är det kanske lite lättare att avgöra huruvida någon bryter mot dessa, men när det gäller "värderingar" är detta absolut inte alls lika entydigt. 

Vilka är dessa grundläggande värderingar? Var och när har dessa slagits fast? Om dessa "grundläggande värderingar" inte är klart definierade, betyder det att man kan använda detta uttryck efter behag och behov? 

När Coronapandemin rasar vidare och det har visat sig att det finns en ganska stor grupp människor som vägrar ta vaccin av olika orsaker har det höjts allt fler röster som talar för att det bör vara obligatoriskt att ta vaccinet. Och då inte bara inom vissa yrken utan överlag. Det skulle alltså handla om ett allmänt vaccintvång. Redan i april i år gjorde Europadomstolen det klart att "obligatorisk vaccination i vissa fall är en nödvändighet i demokratiska länder". 

Det här är nog ett stort problem. Det är förstås en fullständig självklarhet att den personliga friheten är en av de grundläggande värderingar som västvärlden både är byggd på och står för. Detta inbegriper också rätten att kunna välja att avstå från medicinska ingrepp. Så som vaccin. 

Nu undrar jag då förstås: Varför är det ett problem när Polen bryter mot "unionens grundläggande värderingar", men inte när Europadomstolen (och snart eventuellt många länder inom EU) gör det samma i vaccinfrågan? Är brotten mot de grundläggande värderingarna bara ett problem när ett land som styrs av en högerregering gör sig skyldig till det? Eller finns det något annat som gömmer sig i kulisserna här?

Kritik mot Thunberg

Under den pågående klimatkonferensen i Glasgow har de församlade klimataktivisterna (och nej, jag talar inte om mötesdelegaterna, även om många av dessa också är drabbade av hysterin) kritiserat det pågående mötet hårt. Speciellt gäller detta Greta Thunberg som talar om "greenwashing" och "bla, bla, bla". Att detta skapar politikerförakt och, om inte (ännu) direkt så åtminstone indirekt, uppmanar till antidemokratiska aktioner är väl i det närmaste självklart. 

Nå, det är tacksamt att även andra än jag reagerar på detta. Svenskspråkig media i Finland (för att inte tala omd en finskspråkiga) vågar inte kritisera Greta. Liksom förstås inte heller svensk media. Men i Norge vågar man, och NRK publicerar en artikel med ställvis skarp kritik. Tack för den! 

Faktum är att det Greta Thunberg håller på med är direkt farligt. Politik är inte något enkelt spel, speciellt när det handlar om stora frågor, och framför allt handlar det om ett tidskrävande spel. Men Greta, och de andra aktivisterna, tycks inte förstå detta. Allt måste ske snabbt. Men det fungerar inte så i ett demokratiskt system. Och framför allt bör allt ske på ett sådant sätt att både fakta och praktiska överväganden beaktas. Eller i klartext: Hur gärna politikerna än vill se klimatmedvetna ut vet de att det inte går att t.ex. försätta oss i en sådan situation att elen tar slut mitt i vintern. Eller det får vi åtminstone hoppas att de vet.

Mera klartext: Det spelar ingen roll vad som lovas på ett dylikt klimatmöte - om människorna börjar frysa kommer kolkraftverken att startas upp igen. Och det är då det blir riktigt farligt med dylikt demokrati- och politikerförakt som bl.a. Thunberg nu sprider. För saken är den att steget från den punkt där hon nu står till att börja kräva antidemokratiska åtgärder för att "rädda klimatet" inte alls behöver vara särskilt långt. Det har redan ropats om behovet av en "klimatdiktatur", och faran är att dessa otåliga aktivister kan tippa över mot denna åsikt ifall sådana som Thunberg fortsätter på detta sätt. 

Så det är bra att problemet lyfts fram. Jag skulle bara hoppas att detta också skulle göras på svenska. Inte bara på norska. 

  

Helgens predikan

Under pandemin har SLEF infört ett koncept med "helgens predikan" på Youtube. Jag har fått förmånen att medverka med denna helgs predikan med temat "De yttersta tingen".

Svaret på Finnes insändare

Mitt svar på Harald Finnes senaste insändare har efterfrågats. Jag svarade då att jag har haft mycket annat på gång, varför jag inte har hunnit med det. Nåväl, nu har jag hittat lite tid, och här kommer det. Alla som läser min text torde förstå både varför det har tagit sin rundliga tid samt även varför jag publicerar svaret här och inte som en insändare på ÖT.

Harald Finne fortsätter debattera och komma med mer eller mindre galna påståenden. Redan i inledningen av sin text visar han klart vilken linje han väljer att köra på. "Kristian Nyman fortsätter (29.10) att i sina stora skor skylla på andra, i det här fallet muslimerna. Men det är väl så att hör man till den lilla rättrogna skaran så har alla andra per definition fel. Inga argument behövs."

Men kära nån! Första halvan av min senaste insändare bestod ju bara av argument! Men Finnes historiesyn tål givetvis inga fakta, och därför väljer han helt enkelt bara att strunta i dem. Man kan bli bedrövad för mindre. Sedan presenterar han en mycket märklig, och synnerligen ologisk, mening: "I Koranen hänvisas till Jesus minst 90 gånger som en respekterad profet. Tankebanorna är alltså till stor del likartade. "

Men kära nån2! Tankebanorna är likartade!? För att Jesus nämns som en "respekterad profet"? Det tycks som om Finne inte alls har koll på vem Jesus sade sig vara och vem han är enligt den kristna tron. Den profetiska sidan är bara en liten, liten del av vem Jesus är. Finne kunde här göra ett litet experiment: Berätta för en rättrogen muslim att Jesus säger sig vara Gud, att Bibeln säger att han dog på korset för människornas synder och att han på tredje dagen uppstod från de döda. Se sedan vad denne rättrogne muslim säger om "likartade tankebanor"!

Många gånger behövs det inte mer än ett ord för att skapa en alternativ verklighet. Något Finne tydligen också har upptäckt. Han fortsätter: "En avgörande skillnad (det finns flera) är det som kvinnorna vid den tomma graven predikade, med allt vad det innebär." Märk väl ordet "predikade". Sanningen är att kvinnorna inte alls predikade. Det gjorde inga kvinnor på den här tiden, Finnes försök att blanda bort korten till trots. Det de gjorde var att de berättade vad som hade hänt. Det är något helt annat än att predika. Samma sak är givetvis fullt tillåten för alla kristna ännu idag – män och kvinnor – alltså att berätta för människor de möter om vad Jesus gjorde och gör. Men observera noggrant: Detta är INTE att predika.  

Finne fortsätter: "Det är kålsupare till mellanhänder som ställt till allt elände, ”de mörka trådarna”, både bland kristna och muslimer genom att ha den ”rätta tolkningen” av skrifterna och genom att skylla på andra. Dessutom har tolkarna utnyttjats av politiska makthavare, förr som nu."

Här vet jag faktiskt inte var jag ska börja, hela stycket är så genomfalskt. Men observera att Finne låter oss förstå att "den rätta tolkningen av skrifterna" är något negativt. Det är det givetvis inte. Det att man söker förstå en text sådan den är avsedd att förstås är inget negativt. Det är, tvärtom, en grundförutsättning för all lyckad kommunikation människor emellan. Då, när dessa texter skrevs, liksom idag. Men när jag läser Finnes texter, och texter som den som Gunvor Sarelin-Sjöblom skrev till stöd för Finnes fantasier ("Stort tack till Harald Finne för hans inlägg (26.10), som på några få spalter gav en faktafylld tillbakablick på vår historia.") blir jag bara så oerhört bedrövad. Om det faktiskt är så här svårt att läsa och tillgodogöra sig skriven text ser jag inte att det längre finns några förutsättningar för någon som helst meningsfull dialog. Men det förstås så det blir om "den rätta tolkningen" av texter, både bibliska och insändartexter, är något negativt.

Vad gäller Finnes "mellanhänder som ställt till allt elände" finns det givetvis inga som helst historiska belägg för några sådana. Annat då än i vissa verk av Dan Brown. Men för att Finnes synnerligen märkliga (och felaktiga) historiesyn ska hållas flytande måste man givetvis föra in dylika "kålsupare" i ekvationen. Att dessa sedan inte har lämnat några spår efter sig (och därmed inte kan beläggas rent historiskt) kan man givetvis strunta i. Det är en fördel med att ha en historiesyn som inte har någon bas i verkligheten.

Trots att Finne gläder sig över mina försök att hålla diskussionen om kyrkomötet i Nicaea "på saklig grund" urartar hans text genast i osakligheter. "Kristian endast beskriver en tredjedel av den stora frågan: Att skriva en definitiv trosbekännelse där treenighetens alla delar är definierade. Efter stor vånda lyckades detta och som Kristian skrev måste bara ett litet antal biskopar bannlysas!"

Sanningen är den att kyrkomötet i Nicaea INTE "skrev en definitiv trosbekännelse där treenighetens alla delar är definierade". Som jag konstaterade var den stora frågan i Nicaea Jesu förhållande till Fadern – detta på grund av de villoläror som idag bär namnet "arianism". Den helige Ande diskuterades överhuvudtaget inte alls i Nicaea eftersom denna del av gudomen inte då (ännu) var föremål för några heretiska angrepp. Detta skedde först på nästa ekumeniska kyrkomöte i Konstantinopel 381, och det var där vi fick det vi idag känner som den Nicaeno-konstantinopoletanska trosbekännelsen. Eller i vardagstal bara "Nicaenum". Det som hände 381 var inte, som Finne så nedvärderande kallar det, att trosbekännelsen "redigerades", utan den färdigställdes, helt enkelt.

Sedan fortsätter Finne med sitt sagoberättande. "Den andra frågan från mötet jag berörde var innehållet eller avsaknaden av sådant i prästernas byxor. Den nämnde du inte. Efter trosbekännelsen var det här nästa punkt mötet fattade beslut om. Varför var det här så viktigt?"

Jag skriver "sagoberättande" eftersom Finne här skriver sådant som ingen känner till. Kyrkomötet i Nicaea handlade om kyrkans enhet. Det är ett populärt missförstånd idag att kejsar Konstantin drog i trådarna och använde kyrkomötet för att driva igenom sin agenda, något Finne också antyder i sina insändartexter. Detta är emellertid inte heller med sanningen överensstämmande. Kejsaren sammankallade mötet, men sedan lät han biskoparna diskutera och utforma mötets slutsatser. Utan inblandning. När biskoparna sedan hade kommit till sina slutsatser var kejsaren mer än villig att implementera dessa i hela riket. Allt för rikets och den kristna kyrkans enhets skull. På agendan (som finns bevarad) fanns en (1) dogmatisk fråga – alltså frågan om Kristi ställning i gudomen. Sedan fanns det ungefär 20 frågor av praktisk karaktär, som frågan om tidpunkten för påskfirandet, biskopars vigningsrätt, biskoparnas rangordning, prästers rätt att byta församling, en del frågor rörande donatismen (en annan heretisk ståndpunkt) och de praktiska frågor denna hade gett upphov till. Samt den fråga som Finne hakat upp sig på, alltså frågan om kastrerade präster. Gällande detta skriver Finne "Innehållet, eller avsaknaden av sådant, i prästgubbarnas byxor var tydligen av liknande dignitet som treenigheten."

Finne har som sagt hakat upp sig på denna fråga. Han låter förstå (vilket ingen vet eftersom det inte finns några diskussionsprotokoll bevarade) att detta var den fråga som diskuterades efter frågan om Jesu gudom. Vidare alltså att denna fråga var " av liknande dignitet som treenigheten". Detta är som sagt inget annat än sagoberättande, och det i avsikt att underhålla en fullständigt galen historiesyn. Notera att när t.ex. Wikipedia listar de praktiska saker som diskuterades i Nicaea denna sak inte ens nämns! Men i Finnes värld är denna fråga lika viktig som frågan om Jesu gudom. (sic!) Men för att ge ett direkt svar på Finnes fråga ("Varför var det här så viktigt?"): Det var det inte. Det är bara i Finnes fantasier som det här var en viktig fråga. Man blir som sagt bedrövad.

Sedan fortsätter Finne ytterligare: "Trosbekännelsen har senare redigerats och ändrats liksom förbudet för protestantiska präster att ”bo bland kvinnor”, men besattheten av byxornas innehåll, könet, den har bestått inom den lilla ”rättrogna” skaran. Kan du, Kristian, enkelt förklara det här så att vi alla förstår – utan att predika."

Svaret på detta är både enkelt och svårt. Enkelt för att det kan besvaras med att säga att frågan är fel ställd. Svårare för att Finne, och hans gelikar, givetvis inte kommer att varken gilla eller acceptera det svaret. Men frågan ÄR de facto fel ställd. Detta för att könet är så mycket mera än "byxornas innehåll". Män och kvinnor ÄR olika. Och vi har fått olika uppgifter. Män föder inte barn. Män ammar inte. Kvinnor ska inte verka som "herdar och lärare (i Guds ord)". Detta är något som vi lär oss av naturen – om vi är öppna för att se verkligheten sådan den är och inte begränsas av dagens ideologiska hämningar – och av Guds ord. Det finns en klar och tydlig orsak till varför kvinnor inte ska vara församlingsherde och lärare i Guds ord (predikant). Vi ser detta klart och tydligt (om vi har ögon att se med) i de kyrkor där prästämbetet har öppnats för kvinnan. Herdeuppgiften har i allt högra grad i dessa kyrkor blivit ett (själa)vårdyrke och herdeuppgiften har försummats mer eller mindre totalt. Med den påföljden att vargarna idag får härja fritt bland fårahjorden. Men detta är som sagt något som jag inte förväntar mig att Finne ska förstå, gilla eller acceptera.

Sedan ännu en sak Finne nämnde i sin andra insändare och som jag nämnde i förbigående i min andra text men som jag här kan utveckla mera. "Sedan kejsaren godkänt ett förslag beslöts att alla dokument som bar en annan historia skulle brännas och skribenterna landsförvisas (ifall de inte redan var det). Ingen vet vad allt som brändes förutom att brännarna var män! Bibelns innehåll slogs fast först 38 år senare när ”opassande” material gallrades bort (redigerades)."

Detta stycke innehåller så många felaktigheter att det inte gick att lyfta fram dem i en insändare. Jag nöjde mig med att konstatera att detta är genomfalskt. Men här finns det mera utrymme, så jag ska lyfta fram några saker. Först detta att "kejsaren godkänt ett förslag". Som sagt blandade sig kejsaren inte alls i själva kyrkomötet. Men Finnes falska historiesyn förutsätter detta, så därav denna lögn. Som jag även konstaterade försvann inte arianismen någonstans (och ja, vi vet vad kyrkomötet vände sig mot, i motsats till vad Finne fantiserar) och den biskop (Eusebius av Nicomedia) som sedan döpte Konstantin var på Arius sida i kontroversen. Men så till den grövsta lögnen i detta: "Bibelns innehåll slogs fast först 38 år senare när ”opassande” material gallrades bort (redigerades)."

Bibelns innehålls slogs INTE fast 38 år efter Nicaea. Sanningen är att Bibelns innehåll var klart länge före Nicaea. Redan Justinus Martyren (100-165) konstaterade att grupper av bibelböcker spreds i kyrkan, bland andra de han kallade "de fyra memoarerna", alltså det vi idag känner som de fyra evangelierna. Den första kanon (lista över bibelböcker) vi känner till är Kanon Muratori som kan vara så tidig som från år 170. Notera att detta är en REDOGÖRELSE över bibelböckerna. Inte en lista över böcker som "godkänts". Redan före denna text (Muratori) var det ganska långt klart vilka böcker som var bibliska och vilka som inte var det. Det samma gäller också den redogörelse över kanon som Athanasius skrev ner på 360-talet och som Finne, helt felaktigt, tolkar som att Bibelns innehåll då slogs fast.

Det som Finne kallar "opassande material" och som rensades bort var sådant som inte gav en riktig redogörelse över Jesu liv och verksamhet och som inte uppfyllde de krav som ställdes på sådant material. Alltså bl.a. att de skulle vara skrivna av apostlarna eller av deras lärjungar och att de skulle vara allmänt spridda och ansedda i hela kyrkan. Böcker som inte uppfyllde dessa kriterier (som t.ex. var uppenbara förfalskningar) har inte "gallrats bort", utan de har helt enkelt inte kommit med eftersom kyrkan inte har haft förtroende för dem. Svårare än så är det faktiskt inte.

Avslutning: För alla som följt denna debatt med öppet sinne måste det stå fullständigt klart att det inte finns några historiska fakta som söder Finnes synnerligen märkliga historiesyn. Likväl håller han desperat fast vid denna och vid sina halmgubbar. Jag förbluffas gång på gång av hur beredvillig en människa kan vara att svälja vilka lögner som helst för att komma bort från de "bojor" som kristendomen anses innebära. Det är sorgligt när det är på det här sättet.

  

Vem kan ta detta på allvar?

 Klimatkonferensen Cop-26 är igång i Glasgow, om någon har missat det. Världens ledare, av vilka en stor del har flugit dit med privatplan, står och håller tal om hur viktigt det är att gå över från ord till handling i klimatfrågan. (sic!) Media rapporterar från mötet och passar samtidigt på att bjuda över varandra i domedagsförkunnelser. 

Det är emellertid svårt, nära nog omöjligt, att ta detta på allvar. Speciellt som vissa uttalanden är fullständigt komiska. Som det Kwasi Kwarteng, Storbritanniens minister för näringsliv, energi och industriell strategi, säger i en artikel på Svenska Yle: "Världen går mot rätt riktning – redo att omfamna de miljömässiga och ekonomiska vinster det medför och bygga en framtid som bygger på grön energi i stället för kol." Detta samtidigt som vi i artikeln kan läsa att denna omställning inte kommer att bli "någon billig affär" utan att den kommer att kräva massiva investeringar. Samt att "många vill inte sluta med kol eftersom det är ett billigt sätt att producera energi på". Att i detta sammanhang tala om "ekonomiska vinster" är bara löjligt och billigt bondfångeri. Nå, förhoppningsvis går ingen på den här lögnen.

En annan orsak till varför det är näst intill omöjligt att ta det här mötet på allvar är den ordning besluten tas. Svenska Yle basunerar ut att 190 länder nu förbundit sig att sluta med kolanvändning (som står för 40% av den globala elproduktionen). Nästa punkt på agendan är att diskutera hur detta ska gå till ekonomiskt. Får man anta att frågan om hur kolet ska ersättas inte alls kommer upp på agendan? 

Ser du vad man gör här? Enkelt sagt så börjar man i fel ända. Visst. Det skulle vara oerhört bra att komma bort från kolanvändning i elproduktionen. Men man kan inte BÖRJA med att förbinda sig till att sluta med kolanvändning innan man har klart för sig hur detta ska gå till. Det är helt enkelt inte seriöst att göra på detta sätt. Men det hela handlar givetvis om politik - och om tid. Kolet ska ersättas inom 10-20 år, och då är förstås väldigt få, om ens någon, av de politiker som nu lovar vitt och brett kvar på sina poster. Och det går förstås bra att lova vad andra ska göra. Men seriöst är det som sagt inte.  

Mera om ÖT-debatten

Debatten i ÖT rasar vidare, och de som attackerar oss gammaltroende och klassisk kristen tro kommer så gott som dagligen med nya påhopp. De som känner mig vet att jag gillar en hård debatt där det ges och tas vissa smällar, men det jag inte gillar är när någon (i detta fall vi gammaltroende) tillvits åsikter vi inte har och dessa "våra" åsikter sedan vänds mot oss.

Thomas Enroth, som jag vid något tillfälle har gett medhåll här på bloggen i andra frågor, gör just detta. Han skriver i en insändare med rubriken "Kristen tro för mig är kärlek - inte hat och förtryck" att "Kristen tro för mig bygger inte på att själv börja leka Gud eller att söka efter regler i en bok som är skriven under en helt annan tid, och genom sin starka övertygelse vara beredd att förtrycka och missbruka sin makt till nästan vilket pris som helst. Är det vad kristen tro lär oss? I så fall är jag inte med."

Behöver jag säga det självklara? Nåja, jag gör det ändå: I så fall är inte jag med heller. För det första så "leker" ingen här Gud. Vissa ställer sig i den aktuella frågan över det Gud har sagt, men det är ändå inte samma sak som att "leka Gud". På den konservativa sidan är det givetvis alla fullständigt främmande att "leka Gud". Det vi däremot gör är att vi läser Guds ord och försöker, efter bästa förmåga, lyda det vi har läst. Detta är inte heller det samma som att "söka efter regler" i Bibeln, utan detta handlar helt enkelt om att försöka förstå Guds kärleksfulla vilja. Något som borde vara en självklarhet för alla kristna. Kärleken är nämligen inget svävande eller en mer eller mindre diffus känsla utan den är väldigt konkret och tar sig uttryck i konkreta bud. "Jesus svarade: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Ordet som ni hör är inte mitt, det kommer från Fadern som har sänt mig." (Joh. 14:23-24)

Sedan till detta med hatet och förtrycket som Enroth menar att vi gammaltroende står för. Faktum är dock att man inte behöver läsa runt länge på sociala medier innan man, t.o.m. mycket tydligt, ser var hatet finns. Det som Dennis Svenfelt utsatts för den senaste tiden är inget som någon, någonsin, borde tvingas utstå. Men hatet är stort, och just på sociala medier – där man ofta kan uttrycka sig anonymt – tillåts detta hat att komma till uttryck. Detta är skrämmande att se.

Angående förtrycket och maktmissbruket gäller samma sak, även om detta inte i första hand sker på sociala medier. Det domkapitlet och biskopen gjorde i fallet Svenfelt kan knappast ses som annat än maktmissbruk. Som jag skrev tidigare: En varning kunde kanske ha varit inom korrekta ramar, men att ta till nästan det grövsta artilleri som de hade till sitt förfogande och detta bara på basen av något han SAGT, inte p.g.a. något han GJORT, är fullständigt obegripligt. Detta samtidigt som mycket, mycket grövre saker försiggår i stiftet och bland prästerna, utan att domkapitlet ens lyfter ett finger för att göra något åt det.

Det som domkapitlet och biskopen håller på med kan också, utan större problem, fås att sortera under rubriken "förtryck". Vi gammaltroende har åtminstone hittills varit trogna kyrkobesökare och skattebetalare, och det har – åtminstone hittills – funnits en någorlunda god vilja att se till att vi har haft hemortsrätt i kyrkan och kunnat ta del av kyrkans verksamhet. Men just nu ser det tyvärr ut som att denna vilja skulle vara synnerligen hårt ransonerad. Kommer vi, om vi vill delta i gudstjänster och sända våra barn till skriftskolan inom kyrkan, kunna lita på att vi inte utsätts för präster vi inte har förtroende för och förkunnelse som vi inte kan omfatta eftersom den går tvärt emot Guds ord? Det talas mycket om att alla ska ha plats i kyrkan, men är detta bara fina floskler i festtal eller finns det en ärlig vilja att bereda också oss rum i kyrkan? Som det nu är ser det faktiskt inte så ut.

Som sagt vill inte heller jag vara med där det går till på detta sätt. Så där håller jag helt med Thomas Enroth. Men får jag ställa mig frågande till om han riktigt har förstått vad han skriver om den här gången? 

 

Och ja. Jag såg att Harald Finne svarade på min senaste insändare. Jag har ännu inte tagit något beslut huruvida jag kommer att svara honom. Det kan hända att det blir i formen av en bloggtext. Men jag får se.