Mera om ÖT-debatten

Debatten i ÖT rasar vidare, och de som attackerar oss gammaltroende och klassisk kristen tro kommer så gott som dagligen med nya påhopp. De som känner mig vet att jag gillar en hård debatt där det ges och tas vissa smällar, men det jag inte gillar är när någon (i detta fall vi gammaltroende) tillvits åsikter vi inte har och dessa "våra" åsikter sedan vänds mot oss.

Thomas Enroth, som jag vid något tillfälle har gett medhåll här på bloggen i andra frågor, gör just detta. Han skriver i en insändare med rubriken "Kristen tro för mig är kärlek - inte hat och förtryck" att "Kristen tro för mig bygger inte på att själv börja leka Gud eller att söka efter regler i en bok som är skriven under en helt annan tid, och genom sin starka övertygelse vara beredd att förtrycka och missbruka sin makt till nästan vilket pris som helst. Är det vad kristen tro lär oss? I så fall är jag inte med."

Behöver jag säga det självklara? Nåja, jag gör det ändå: I så fall är inte jag med heller. För det första så "leker" ingen här Gud. Vissa ställer sig i den aktuella frågan över det Gud har sagt, men det är ändå inte samma sak som att "leka Gud". På den konservativa sidan är det givetvis alla fullständigt främmande att "leka Gud". Det vi däremot gör är att vi läser Guds ord och försöker, efter bästa förmåga, lyda det vi har läst. Detta är inte heller det samma som att "söka efter regler" i Bibeln, utan detta handlar helt enkelt om att försöka förstå Guds kärleksfulla vilja. Något som borde vara en självklarhet för alla kristna. Kärleken är nämligen inget svävande eller en mer eller mindre diffus känsla utan den är väldigt konkret och tar sig uttryck i konkreta bud. "Jesus svarade: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Ordet som ni hör är inte mitt, det kommer från Fadern som har sänt mig." (Joh. 14:23-24)

Sedan till detta med hatet och förtrycket som Enroth menar att vi gammaltroende står för. Faktum är dock att man inte behöver läsa runt länge på sociala medier innan man, t.o.m. mycket tydligt, ser var hatet finns. Det som Dennis Svenfelt utsatts för den senaste tiden är inget som någon, någonsin, borde tvingas utstå. Men hatet är stort, och just på sociala medier – där man ofta kan uttrycka sig anonymt – tillåts detta hat att komma till uttryck. Detta är skrämmande att se.

Angående förtrycket och maktmissbruket gäller samma sak, även om detta inte i första hand sker på sociala medier. Det domkapitlet och biskopen gjorde i fallet Svenfelt kan knappast ses som annat än maktmissbruk. Som jag skrev tidigare: En varning kunde kanske ha varit inom korrekta ramar, men att ta till nästan det grövsta artilleri som de hade till sitt förfogande och detta bara på basen av något han SAGT, inte p.g.a. något han GJORT, är fullständigt obegripligt. Detta samtidigt som mycket, mycket grövre saker försiggår i stiftet och bland prästerna, utan att domkapitlet ens lyfter ett finger för att göra något åt det.

Det som domkapitlet och biskopen håller på med kan också, utan större problem, fås att sortera under rubriken "förtryck". Vi gammaltroende har åtminstone hittills varit trogna kyrkobesökare och skattebetalare, och det har – åtminstone hittills – funnits en någorlunda god vilja att se till att vi har haft hemortsrätt i kyrkan och kunnat ta del av kyrkans verksamhet. Men just nu ser det tyvärr ut som att denna vilja skulle vara synnerligen hårt ransonerad. Kommer vi, om vi vill delta i gudstjänster och sända våra barn till skriftskolan inom kyrkan, kunna lita på att vi inte utsätts för präster vi inte har förtroende för och förkunnelse som vi inte kan omfatta eftersom den går tvärt emot Guds ord? Det talas mycket om att alla ska ha plats i kyrkan, men är detta bara fina floskler i festtal eller finns det en ärlig vilja att bereda också oss rum i kyrkan? Som det nu är ser det faktiskt inte så ut.

Som sagt vill inte heller jag vara med där det går till på detta sätt. Så där håller jag helt med Thomas Enroth. Men får jag ställa mig frågande till om han riktigt har förstått vad han skriver om den här gången? 

 

Och ja. Jag såg att Harald Finne svarade på min senaste insändare. Jag har ännu inte tagit något beslut huruvida jag kommer att svara honom. Det kan hända att det blir i formen av en bloggtext. Men jag får se.