Filmtips på kvällskvisten

Jag skrev för några dagar sedan om att Netflix kommer att avlägsna tre bra filmer efter idag. Däribland "Gud är inte död 2". Jag passade på att se filmen när det ännu fanns möjlighet, och jag måste säga att jag inte blev besviken. Den var ännu bättre än jag kom ihåg att den skulle vara. Så du som har Netflix och inget bättre att göra ikväll: Se gärna filmen! 

Förvisso finns det en del såp-tendenser i filmen, men säg den moderna film eller serie som inte har det. Ja, och så får man ju se en 82-årig Pat Boone! 

För dig som inte hinner se filmen eller inte har Netflix kan jag dela några citat ur filmen som läggs i just Pat Boones namn. 

"Det är så med ateismen. Den tar inte bort smärtan (över förluster råkar ut för). Den tar bara bort hoppet."

"I denna tid tycks människorna glömma bort att den mest fundamentala mänskliga rättigheten är rätten att känna Jesus!"

"Låt oss be! Bönen tycks alltid vara den sista sak vi gör när det borde vara den första."

Reaktioner på den friande domen

Det blev som väntat en hel del debatt (och smutskastning) här på bloggen under texten om den frikännande domen mot Päivi Räsänen. Jag tänker inte delta desto mer i denna debatt eftersom jag långt redan sagt vad jag har att säga om den saken. Emellertid kan jag inte låta bli att reagera på en del anonyma kommentatorer som påstår att Räsänen "betett sig illa" när hon uttalat sig om homosexualitet och de homosexuella.

Detta är förstås inget annat än en ren och skär lögn. Räsänen har INTE betett sig illa. Tvärtom har hon uttalat sig av omsorg om såväl kyrkan som de homosexuella och dessutom gjort det kärleksfullt. Vi skulle ha ett mycket bättre samhälle om det fanns fler som Päivi Räsänen, och hon förtjänar tack för det hon gjort och sagt. Om det fanns flera som vågade tala sanning i kärlek kanske också de som nu upplever sig vara kränkta skulle ha möjlighet att bli vana med att öppet konfronteras av sanningen och därmed inte känna sig så kränkta de få gånger de tvingas göra det.

Mer allvarligt än vad några anonyma kommentatorer skriver här på bloggen är dock det att BG Åstrand är på samma linje som dessa kommentatorer. I den intervju som ÖT/Vbl gjorde med honom efter utslaget fokuserar han enbart på en liten, liten del av motiveringarna till domen och inte alls på själva utslaget. Om man bara skulle läsa vad Åstrand säger skulle man nästan tro att domstolen faktiskt kom med en fällande dom. Men det är väl så i detta läge – den som målat in sig i det bibelordsförnekande hörnet i denna fråga måste göra på detta sätt för att inte framstå som helt fel ute.

Åstrand säger bl.a. "Jag kan inte på något sätt tänka mig att understöda det här sättet att tala om den här sexuella minoriteten så som Päivi gör." Detta är oerhört avslöjande. Åstrand tar dels avstånd från vad Guds ord säger klart och tydligt (och bryter därmed sitt prästlöfte), dels säger han att han inte ens skulle, som Räsänen gjort, uttala sanningen i omsorg och kärlek om denna utsatta minoritet som han säger sig värna om. Jag måste säga att jag mår nästan fysiskt dåligt när jag läser det Åstrand säger.

Det är annars ett intressant fenomen detta med kränktheten. Dels är det fråga om en fullständigt subjektiv sak som givetvis inte kan ligga till grund för någon dom – vilket också tingsrätten på sitt sätt konstaterade. Dels är det helt tydligt att viljan att tysta sanningssägare som Päivi Räsänen bottnar i det faktum att de som blir kränkta innerst inne vet att utlevd homosexualitet är fel och att de genom att försöka tysta de yttre rösterna som talar om detta för dem egentligen försöker tysta den inre rösten som säger samma sak. För vi ska komma ihåg detta: Samvetet har getts oss alla av honom som skapade oss, och därför är samvetet programmerat i samma anda och på samma grund som Guds särskilda uppenbarelse, alltså Bibeln.

Det kan mycket väl komma en dag när det faktiskt blir olagligt att, som Räsänen, säga sanningen i kärlek och av omsorg om människan. Då står alla vi kristna inför ett svårt val. Men om vi tvingas tiga med sanningen kommer samvetets röst ändå att ljuda och understödas av Guds klara och tydliga ord. Det går nämligen inte att tysta samvetets röst. Det går kanske att undertrycka den och bortse från den, men förr eller senare tar den sig ändå igenom våra egenhändigt uppställda barriärer. Och vem ska hbt-lobbyn då skylla det av oss människor och vår gudsfrånvändhet frammanade illamåendet på? Jag menar, när det inte längre går att skylla det på Päivi Räsänen?

Frikänd!

Nu är det alltså klart: Riksåklagarens korståg mot Päivi Räsänen, Juhana Pohjola, yttrandefriheten och religionsfriheten slutade, åtminstone i den första ronden, i en förlust för åklagarsidan. 

Allt annat skulle givetvis ha varit inte bara en katastrof utan också en skandal utan like. Men lyckligtvis ställde sig nu alltså tingsrätten i Helsingfors på religions- och yttrandefrihetens sida. En fällande dom skulle också ha varit synnerligen oväntad eftersom polisen redan en gång lagt ner hela fallet och valt att inte sända det vidare till åklagaren för avgörande om åtal skulle väckas eller inte. Riksåklagaren valde, vilket torde vara mycket ovanligt, att ändå ta upp fallet och väcka åtal - vilket nog berättigar användandet av ordet "korståg" i första raden i denna text. Liksom även åklagarens under rättegången medvetna och återkommande grava misstolkningar av det Räsänen sagt och skrivit. I detta sammanhang kan jag också nämna att det i finländsk rättshistoria torde finnas ett, och endast ett, fall där någon dömts för ett brott som inte var något brott när händelsen ägde rum. Nu talar jag alltså om president Risto Ryti och den dom Sovjet krävde i samband med fredsförhandlingarna. Päivi Räsänen skulle ha varit den andra i denna rad ifall domen hade varit en annan - och det säger inte lite om riksåklagaren.

Men sett till det ovan nämnda var redan ett åtal - så konstlat och framtvingat som detta åtal var - redan det på sitt sätt ett straff. Ett straff som en uppenbart hämndlysten åklagare själv frammanat bara genom att helt i onödan tvinga fram denna rättegång och det gatlopp som de åtalade utsatts för i media.

Min fråga just nu är: Finns det någon mekanism, politisk eller juridisk, som kunde (och absolut borde!) tas i funktion för att få bort denna människa från sin post? En riksåklagare kan ju i rimlighetens namn inte vara immun mot följder av dylika grava missgrepp? 

Jag är inte rättslärd, så jag vet inte vilket svaret på frågan är. Jag bara ställer den. Men jag menar att den MÅSTE ställas. För vi behöver inte fler liknade fall där åklagaren på detta sätt antastar människor som använder sig av sin grundlagstadgade rätt att yttra sig. 

Historieförfalskning och en sväng mot det sämre

Jag fick e-post från Netflix. Det får jag, och säkert alla andra prenumeranter, på regelbunden basis. I dessa mail berättas om nyheter på plattformen samt om vilka filmer/serier som kommer att tas bort inom kort. Vanligen kollar jag igenom dessa mail och raderar dem sedan utan att tänka desto mera på det. Men den här gången reagerade jag på innehållet. 

Jag har inte varit särskilt flitig med att lista favoritfilmer på Netflix, men tre stycken har det ändå blivit. Alla med en tydlig biblisk inriktning. Dels den apologetiska filmen "God´s not Dead 2", dels två animerade filmer om Mose och Josef. 

Det är dessa tre som nu försvinner från Netflix. Detta är givetvis beklagligt. Ännu värre blev det emellertid när Netflix, senare i mailet, berättade vilka nyheter de erbjuder i stället: En ny säsong av skandalsåpan "The Bridgertons". 

"Bridgertons" är på flera sätt en avskyvärd serie. Dels p.g.a. de ohämmade sexscenerna, dels p.g.a. den grova historieförfalskningen. Vi försökte börja se serien, men vi orkade bara med ett avsnitt, sedan fick det vara. Men när man ser på vilka Netflix-serier som är populärast ligger just detta elände många gånger i topp. Säkert p.g.a. sexscenerna, vilket är illa nog. Men samtidigt blir alltså de som ser serien - och inte är historiskt bevandrade - lurade. 

Historieförfalskningen handlar om att man medvetet gått in för att låta svarta skådespelare spela karaktärer som, på den tid serien utspelar sig, absolut var vita. Nu kanske någon tycker att detta inte är någon stor sak (och en del anser uppenbarligen att detta är alldeles ypperligt eftersom de valt att göra på detta sätt), men faktum är att all historieförfalskning är av ondo. Svarta människor har ofta förtryckts i historien, och detta kan inte göras om intet genom att förfalska historien när den framställs i film och på TV eller genom att försöka radera ut den genom att välta statyer eller liknande. Det som däremot sker är att vi luras att tro att historien är bättre än vad den är. 

Problemet är bara det att vi inte förbättrar samtiden/framtiden genom att glömma historien eller bedra/låta oss bedras gällande historien. Tvärtom bäddar det att inte lära sig av historiens misstag och grymheter för att vi kan upprepa gångna tiders felgrepp. 

Som sagt tycker säkert inte alla att det är så farligt med en svart Mannerheim (jag skull aldrig se den filmen!) eller med vita kvinnor som bärare på en flodbåt på Nilen (som i Kenneth Branaghs nya adaption av Agatha Christies "Döden på Nilen") eller som här med en svart greve i anno dazumals England. Men detta är inget mindre än historieförfalskning och något som lurar oss gällande vår historia och bäddar för ett upprepande av gamla missgrepp och grymheter.

Men så här är det ofta med det politiskt korrekta: Man tror att man gör något gott, men i stället gör man illa mycket värre. Och det behöver säkert inte sägas att det är beklämmande att Bibeln och kristendomen allt mer trängs ut från den allmänna scenen. Detta är också något som på sitt sätt bäddar för en mycket grymmare värld med mindre kärlek och omtanke. 

Men du som har Netflix och ännu inte har sett t.ex. "God´s not Dead 2". Du har två dagar på dig ännu att se den. Jag tror att jag ska se den igen innan det är för sent på Netflix.  

Mycket förvirring

Jag läser mycket sällan Kyrkpressen numera, och orsaken är förstås uppenbar. Senaste vecka gjorde jag dock ett undantag när det berättades för mig att Kp tagit in en lång rad förvirrade insändare som svar på Regina Kreanders nyttiga text i numret innan. Så nu läste jag alltså. Och blev bedrövad. Inte så mycket av det som sades i insändarna, trots att detta också är ägnat att bedröva. Hur kan några som kallar sig kristna vara så här förvirrade? Svaret är förstås också här uppenbart: När man sätter upp andra auktoriteter (tidsandan och hbt-lögnerna) över Bibelordet far man vilse. De sex insändarna av diverse skribenter visar sanningen i detta med all önskvärd tydlighet. De är på samma gång förvirrade och förvirrare.

Men det som är mest ägnat att bedröva är KP-ledningens (i detta fall min gamle volleybollkompis Niclas Storbjörks) undfallenhet för hbt-lobbyns krav på att begränsa yttrande- och religionsfriheten. Christina Tirkkonens och framför allt Simon Hägers krav på censur av ohavliga åsikter ledde genast till en av dem önskad reaktion och ett avslutande av debatten.

Vi var många som hävdade, när den könsneutrala äktenskapslagen trumfades igenom, att yttrandefriheten skulle bli det första offret. Nu ser vi att det är precis så det har gått och går. Hbt-lobbyn kommer med sina stegvis hårdnade krav på vad som får sägas och inte sägas i den offentliga debatten, och mer än villigt efterlever media deras krav. Och så står vi där med en situation där kyrkan är mitt i en diskussion om äktenskapet och bara den ena sidan får framföra sina argument. Tänk vad bekvämt! Att själv få ställa upp reglerna för vad som får sägas och så se till att motståndarsidans argument blir bannlysta.

Detta kommer förstås att leda till att förvirringen breder ut sig ytterligare på detta område. De som kommer att få betala det högsta priset här är inte alla vi som blir tystade utan det är de som är barn och unga idag och som tvingas växa upp i denna häxkittel av människofientliga åsikter och hållningar som får betala räkningen. I form av, just det, stor förvirring och mycket lidande. Kyrie eleison!

Vart försvann rättsstaten?

Ingen kan ha missat att det under vintern hållits en skandalrättegång mot förre inrikesministern Päivi Räsänen. Skandalen handlar förstås dels om att Räsänen åtalats på helt galna grunder, dels om att åklagaren vill inskränka yttrande- och religionsfriheten genom att få till stånd ett domstolsprejudikat. Detta samtidigt, och delvis följande på, den likaså skandalartade rättegången mot föreningen Martyrkyrkans Vänner (som slutligen friades i båda rättsinstanserna). Men inte nog med det. För några dagar sedan gick Österbottens Tidning ut med nyheten att MKV:s mångåriga ordförande Johan Candelin igen ska upp i rätten, denna gång anklagad för grovt skattebedrägeri. Enligt artikeln i ÖT handlar ärendet om donationer som Candelin förmedlat åren 2013-2018. 

Nu känner jag givetvis inte alla detaljer i detta, men detta åtal ser misstänkt ut som en hämndaktion från åklagarsidan för att MKV och Candelin var ofina nog att vinna det förra målet. Och för att åklagaren blev offentligt förnedrad av domstolarna.

Jag hoppas verkligen att domstolen klarar av att se igenom åklagarsidans lögner i Räsnen-fallet och levererar en friande dom, gärna med en skarp åthutning åt riksåklagaren - det har hon absolut förtjänat. Samma sak med detta nya åtal mot Johan Candelin. 

Men det stora problemet här, förutom det personliga lidande detta innebär för de åtalade, är att redan en påfrestande domstolsförhandling (trots en friande dom) är ett straff i sig. När det gäller yttrande- och religionsfriheten leder redan hotet om att eventuellt riskera att bli åtalad till en kraftig självcensur, något som inte på något sätt betjänar demokratin och de friheter vi länge tagit för självklara. När det gäller MKV, Johan Candelin och alla oss som genom deras arbete vill vara med och stöda förföljda kristna (vars situation blir allt svårare förutom att också antalet förföljda kristna stadigt ökar) kan jag inte undgå att se en annan potentat bakom hela detta drev. Själafienden gillar inte solidaritet med sådana som han attackerar, och här är det nog alldeles tillräckligt tydligt att åklagaren låter sig fungera som en nyttig idiot i en större plan. Hotet om åtal kommer onekligen att hindra många goda initiativ för att inte tala om att redan misstänkliggörandet (som åklagaren så frikostigt bjuder på) kan få vissa bidragsgivare att dra öronen åt sig.

Men nog om det metafysiska - det var inte det som denna text skulle handla om. Det gemensamma drag vi kan iaktta i dessa tre åtal - och i mycket annat som händer i världen idag - är att rättsstatsprincipen håller på att urholkas. Detta med medias goda minne, och ofta mer än så. Här tänker jag givetvis på Me to-turbulensen för några år sedan där media fungerade som både åklagare, domare och bödel.

Vart är vi riktigt på väg?

 

Mera om lidandets problem

Signaturen "Jan" skriver i en kommentar under texten om vad vi kan göra angående orsaken till kriget i Ukraina att vi människor är godare än Gud eftersom vi hjälper människor när vi kan medan Gud inte gör det. Kommentaren lydde så här: "Om du, Kristian, kunde hindra ett barn från att dö, skulle du göra det? Så klart, eller hur? Du är med andra ord godare än din gud. En annan skillnad är att du finns och faktiskt kan påverka händelser här på jorden." Eller som han skriver i följande kommentar: "Du vet ju att du skulle rädda barnen om det stod i din makt. Gud gör det inte. Alltså vill han inte, kan inte eller finns inte. Vilket är det?"

Jag konstaterade att det blir galet eftersom perspektivet är felaktigt. Detta handlar, som den beläste bloggläsaren redan säkert har förstått, om det så kallade "Teodicé-problemet". När vi människor hittar ett problem vi – menar att vi – inte kan lösa ger vi det ofta ett namn. Men som med de flesta "olösliga" problem handlar det inte om att problemet inte går att lösa utan om att vi behöver ha rätt perspektiv. Och en verklig vilja att faktiskt lösa problemet – Teodicé är av sådan art att kristendomskritiker inte VILL att det ska gå att lösa eftersom de menar att de här har hittat det ultimata vapnet mot den kristna tron och givetvis vill de inte ge upp det.

Problemet är alltså att perspektivet är felaktigt. Teodicé-problemet går inte att lösa om vi begränsar oss till detta livet. Men varför skulle vi göra det? Den kristna tron begränsar sig ju verkligen inte till detta livet utan fokus är faktiskt ganska långt på det efterkommande livet. Jag behandlade detta i en ganska lång text för ett par år sedan. Men denna gång tänkte jag att jag skulle utgå från "Jans" fråga. Är jag (och andra människor) godare än Gud eftersom vi hjälper lidande människor medan han – åtminstone ser ut – att inte göra det?  

Låt oss ta en bild. Vi tänker oss en djup, vattenfylld brunn. Det finns så mycket vatten i brunnen att den som ramlar ner i den inte bottnar och det går heller inte att klättra upp ur brunnen. Dessutom är luften nere i brunnen en aning metanhaltig varför den som ramlar ner dit, även om personen är en god simmare, ändå dör av metangasförgiftning inom några timmar ifall han inte har drunknat före det.  

Nu har en man – som är dålig på att simma – ramlat ner i brunnen. Du och jag råkar vara på plats, och ser man på, vi har med oss en replös livräddningsboj! Vi kan alltså hjälpa mannen så han inte drunknar nere i brunnen. Så givetvis kastar vi ner bojen till honom, och han tar tacksamt emot den. Vi har nu hjälpt honom och räddat hans liv. Gör det oss till goda människor? Ja, det gör det kanske. Men vi kan tyvärr inte göra något åt metangasproblemet.

Så kommer en annan person till brunnens kant och tittar ner. Han råkar faktiskt vara livbojsförsäljare, och har med sig en hel bil full av livbojar. Men han valde ändå att INTE kasta ner någon livboj till mannen i brunnen. Betyder det att du och jag är godare människor än denne man? Enligt "Jan" är det så. Men det "Jan" missar är att i stället har den här mannen  ett långt rep med sig. Han binder en ögla i änden på repet och kastar ner det till mannen nere i brunnen och uppmanar honom att trä en fot i öglan så att han kan dra upp honom ur brunnen och rädda honom från den sakta dödande metangasen.

Det handlar som sagt om perspektivet. Visst kan vi kräva att Gud skulle gripa in och lindra lidandet här på jorden. Men faktum är att han långt (det finns tillfällen och situationer när han själv griper in, men det är – vågar jag påstå – undantag) har lämnat detta åt oss människor. Vi skulle t.ex. kunna utplåna hungern i världen om bara viljan att göra det fanns. Samma sak med mycket av det lidande som åsamkas av krig och sjukdomar. Men vi väljer tyvärr att inte göra det. I stället gör vi (de flesta av oss i liten skala) som Putin och ORSAKAR lidande och elände för våra medmänniskor.

Det vi människor däremot inte kan göra är att rädda våra medmänniskor för evigheten. De människor vi hjälper ur ett liv i lidande och elände kommer ändå en dag att dö. Vi är bara utrustade med livbojar som kan förlänga livet en aning. Vi har inga rep så att vi kan dra upp människorna ur brunnen. Det är därför HÄR Gud har gripit in. Han är Immanuel – Gud med oss och för oss. Detta blev han när han lät sig födas som ett litet barn och gick in i ALLT vad det är att vara människa. Också i vårt lidande och vår död. Han blev en flykting innan han hunnit bli ett år gammal. Han beljögs och åtalades för ett brott han inte begått, han blev torterad och avrättad på det grymmaste sätt vi människor har uppfunnit. Och detta gjorde han för att rädda oss från det straff vi med våra synder (onda gärningar, men också försummelser att göra gott och hjälpa våra medmänniskor) har förtjänat. Immanuel, alltså.

Detta löser faktiskt teodicé-problemet – åtminstone på ett teoretiskt plan. Om vi alltså vill att det ska ha en lösning. Alla vill som sagt inte det. Det som detta inte löser är det sista alternativet "Jan" erbjuder, alltså det att Gud inte finns. Det har jag varit inne på i en lång serie texter som du hittar med början här.

 

Om vår finansiering av kriget i Ukraina

Jag följer med elsituationen i Finland, om inte dagligen så åtminstone någon gång varje vecka. Detta av flera orsaker, men i huvudsak för att se vilka tragiska följder den gröna politiken och klimatomställningen får för ekonomin. Döm om min stora förvåning när, senast jag kollade, vi fortfarande (trots att Ryssland skulle isoleras ekonomiskt) kontinuerligt köper drygt 1400 MW el från Ryssland.

Om någon undrar vem som finansierar Rysslands krig mot Ukraina är svaret enkelt: Vi gör det. Och när energipriserna fortsätter att stiga ökar vår finansieringsandel ytterligare. I detta nu skeppar vi varje dag 3 miljoner euro till Ryssland som betalning för den el vi importerar. På EU-nivå är denna summa en miljard euro. Varje dag! (El + gas + olja)

Det är fullständigt obegripligt hur vi (EU) har försatt oss i en situation som denna. Men så här går det när förståndet får stå tillbaka för klimatskuldkänslor och hysteri/panik. Detta är nämligen väldigt långt den så kallade klimatomställningens fel. Inom EU har kärnkraften monterats ned och vindkraften byggts ut kraftigt. Dessa två missgrepp är alltså långt att skylla för dagens situation.

För den som vill läsa mer om detta (på finska) kan jag varmt rekommendera europarlamentarikern Eija-Riitta Korholas (Saml, f.d. Kd) blogg där hon förtjänstfullt lyfter fram siffrorna och drar de nödvändiga slutsatserna. Bland annat konstaterar hon att "meillä jatkuu saaga ”edullisesta tuulisähköstä”, vaikka se kokonaisuutena kallistaa sähköntuotannon hintaa. Tämä iskee koko kansantalouteen." (Vi fortsätter att berätta sagan om "den förmånliga vindkraften" trots att denna sett till helheten fördyrar energiproduktionen. Detta slår sedan mot hela nationalekonomin.)

Vad hennes slutsats är kan jag dock avslöja för den som inte behärskar finska (eller orka klicka sig vidare): "Vi lever just nu på tröskeln till en allvarlig kris som kan leda till det tredje världskriget. Att förhindra detta borde vara vår första prioritet och vid sidan av detta bleknar klimatfrågan – eller åtminstone vårt sätt att sköta den för närvarande. I praktiken fungerar vår klimatpolitik just nu så att vi stärker Kina och Ryssland och därmed ökar vi de globala utsläppen. Nu borde någon modig och vis stiga fram och säga att det inte är smart att göda Kina och Ryssland just nu. Kanske borde vi, som en nödåtgärd, lösgöra energiproduktionen i Europa från utsläppshandeln och på så sätt få igång all möjlig lokal och nationell energiproduktion så att vi omedelbart [och inte sedan någon gång i framtiden] skulle lyckas kapa våra band till Ryssland när det gäller vårt energibehov."

Detta är mycket bra sagt. Men frågan är om klimathetsarna ens vill låtsas om detta? Det är ju trots allt lättare att blunda och låtsas som att allt är som det ska vara. Och så kunna fortsätta att inbilla sig att man har ett gott samvete. Trots att vi alltså stöder Rysslands krig (med tillhörande krigsbrott) mot Ukraina med 1 miljard euro om dagen.

Vad kan vi göra?

Många finländare (och även människor i andra länder) är oroliga och rädda just nu. Det är helt naturligt att vara rädd när ledaren i ett grannland beter sig som en tyrann och helt oprovocerat anfaller ett annat grannland och dödar dess innevånare. Nyheterna om de grymheter som begås, om människor på flykt, om lidande och död når oss nästan i realtid. Liksom nyheter om hot och vapenskrammel. Senast idag fick vi höra om hur de ryska trupperna anfallit Europas största kärnkraftverk och att det uppstått en brand på kärnkraftsområdet. 

Den som inte känner oro eller t.o.m. rädsla inför allt detta har knappast följt med i nyheterna eller så är den personen ovanligt känslokall. Frågan kommer säkert för de flesta av oss: Vad kan vi göra i den här situationen? Vad ska vi göra?

Det materiella hjälpbehovet är stort. Det tals redan om att en miljon människor har flytt från Ukraina, och fler lär de ska bli. Det finns trovärdiga aktörer som samlar in pengar för att kunna hjälpa, och det är ett gott alternativ för den som vill göra något för de som har det svårt. Andra igen hjälper till med flyktingmottagning och vissa går ännu längre än så. All hjälp är säkert välkommen.

Men om vi vill göra mer? Detta är ju sådant som tar hand om symptomen, om vi säger så. Om vi vill åtgärda själva problemet, vad ska vi göra då? Det finns en del finländare som rest ner till Ukraina för att strida mot de ryska invasionstrupperna. Det är förstås livsfarligt och inget som den finländska försvarsmakten rekommenderar. Jag kan också tänka mig att språkproblemet också kan sätta stora käppar i hjulet för en sådan hjälp. 

Men det finns faktiskt ett bättre alternativ för den som vill ta sig an själva problemets kärna och vara med i striden. Som kristna har vi nämligen anförtrotts Guds öra. Han har lovat lyssna när vi ber till honom, och han har dessutom lovat att svara på våra böner. Detta är något så oerhört stort att ingen av oss klarar av att greppa det i sin fullhet. Men vi behöver inte klara av att greppa det, det vi behöver göra är att lyssna på Guds löften, tro dem och gå in i bönekampen. 

Vi får be för Ukrainas folk och framför allt för barnen som tvingas genomlida allt detta hemska. Vi får be om beskydd och om framgång för de trupper som försvarar sitt hemland. Men inte bara det. Vi får be till Herren att han skulle gripa in och omvända Putins hjärta så att han skulle förstå att dra tillbaka sina trupper. Och om han vägrar göra detta får vi be att Herren - som har allt i sin hand och honom förutan inte ens Putins hjärta slår ett enda slag till - helt enkelt lyfter bort Putin ur denna ekvation. På det sätt han finner det bäst. 

Så vi kan faktiskt göra en hel del. Vi behöver inte låta oron och rädslan lamslå oss, utan i stället får vi gå in i bönekampen och bönfalla Herren om hjälp och en lösning på detta elände.

 

Om Ryssland, Ukraina, sekulariseringen och kriget

Stefan Gustavsson skriver, angående det pågående kriget i Ukraina, i en mycket läsvärd ledare i Världen Idag (2/3) om att "Sekulariseringen har gjort oss blinda för krigshoten". Här visar Gustavsson hur det att vi i vårt tänkande har gått bort från den kristna människo- och verklighetssynen har öppnat för en felaktig och bedräglig tro på människans godhet och en därpåföljande vanföreställning som går ut på att något krig aldrig mer skulle kunna drabba oss.

Gustavsson talar om en "naiv utvecklingsoptimism" inte olik den som drabbat världen under början av 1900-talet och som gjorde att det första världskriget kom som en total chock. Samma företeelse kan man skönja även nu i vissa reaktioner på det som skett mitt i "hjärtat av Europa".  

Kärnan i det Gustavsson skriver kommer så i det fjärde stycket från slutet på hans ledartext, och jag kopierar detta i sin helhet: "Vi behöver återvända till en kristen verklighetsförståelse, som både ger en grund för att bejaka människans potential till kreativitet och kärlek, men som samtidigt tar människans destruktiva natur på lika stort allvar. Det handlar om att se människan både som skapad till Guds avbild och som fallen i synd, med en ödelagd natur."

Detta med synden är tyvärr, vilket Räsänen-rättegången med all önskvärd tydlighet har visat, något som dagens människan inte vill eller ens kan förstå. Därför blir också detta med ett krig i vår upplysta och utvecklade tid något helt obegripligt. Om man inte hittar någon osedvanligt ond person eller ideologi att skylla det på, vill säga. Allt för att hålla bort alla former av pekfinger och sökljus från den ondska som bor i det egna hjärtat och som, under "rätta" förutsättningar, kan blomma ut och föda fram frukt som vi inte vill kännas vid. Detta torde också vara orsaken till den svartvithet som hela synen på detta krig, hur det bemöts och framför allt på hur det framställs i media vidlåds av. Det finns ett behov att se Ryssland och Putin som de absolut onda och Ukraina (och väst) som de absolut goda. När ondskan, i själva verket, vidlåder oss alla och bara väntar på rätt tillfälle att blomma ut. 

Detta är en av orsakerna till att det är så oerhört svårt att veta vad man kan tro på av allt det som rapporteras om kriget i Ukraina idag.