Teodicé

För en tid sedan blev jag och signaturen "Humanisten" invecklade i en diskussion rörande det s.k. "Teodicéproblemet". (Från grekiskans två ord för Gud och Rättvisa. Således alltså "Guds rättvisa".) Detta problem handlar om den skenbara motsägelsen mellan Guds allmakt och kärlek och det faktum att det finns lidande och ondska i världen. Detta med lidandet och Guds allmakt/kärlek är (på det teoretiska planet) en intressant sak, men något olösligt problem är det, trots att det fått ett namn, inte. (Olösliga problem tenderar att ges namn...) Kritikerna hävdar, med bakgrund i detta problem, att Gud inte kan vara både allsmäktig och kärleksfull eftersom människor drabbas av lidande. Om Gud skulle vara kärleksfull skulle han vilja avlägsna lidandet, och om han vore allsmäktig skulle han klara av att göra det han vill. I det följande tänkte jag att vi ska se lite på detta.

Jag tror att det hela blir enklare - eller åtminstone mera överskådligt - om vi delar upp frågeställningen i två delar. Vi kan då, förslagsvis, börja med allmakten. Då får vi slå fast den första tesen, alltså att: A. Gud är allsmäktig. Den andra tesen blir då: B. Det onda/lidandet existerar. Således blir naturligtvis syntesen att: Gud tillåter att det onda/lidandet existerar. (Om han inte skulle göra det skulle det onda/lidandet inte finnas.) Av detta kan vi sluta oss till att Gud har en avsikt med att låta det onda och lidandet finnas. Allmaktens "varför" är alltså inte varför det onda finns, utan det vi i detta skede behöver grubbla på är vilken Guds avsikt är med att låta det onda existera. Mera om detta om en stund.

När vi sedan granskar detta problem ur kärlekens synvinkel kan vi göra samma uppställning. A. Gud är kärleksfull. B. Det onda/lidandet existerar. Och det är nu det blir problem. Hur ser syntesen ut i detta fall? Problemet här, vill jag hävda, är att det finns ett fel i vår uppställning. Eller kanske inte så mycket i vår uppställning som i vår förståelse av de ord vi har använt oss av. Närmare bestämt då i den första tesen - "Gud är kärleksfull". Vad menar vi alltså med detta? Hur artar sig Guds kärlek? Vad vill Gud med sin kärlek? Om vi menar att kärlekens mål är ett bekymmersfritt liv utan lidande , ja, då blir teodicéproblemet olösligt. Men när vi läser Guds ord ser vi att Guds mål för oss människor INTE är ett bekymmersfritt liv utan lidanden, utan Guds mål med oss människor är EVIGHETEN. Jag brukar säga som så att om vi försöker hitta en inomvärldslig (immanent) lösning på teodicéproblemet så kommer vi inte att lyckas. Men om vi tar med evigheten i ekvationen blir det hela egentligen inte alls så svårt. Gud vill ha dig och mig till sin himmel. Det är målet för Guds kärlek. Inget mera, och inget mindre. Målet är det som betyder något, och detta mål kommer - sedan när vi står där och har nått det - på ett fullständigt ojämförligt sätt att få allt vi varit med om på vägen dit att förblekna. Med detta givetvis inte sagt att lidandet kan vara oerhört svårt när vi befinner oss mitt i det, men obegripligt är det inte.

Så tillbaka till allmaktens varför. Varför låter Gud det onda existera? Vilken är hans avsikt med det? Här kunde man givetvis säga att vi ska läsa Bibeln och se vad Gud säger i sitt ord, men det är ett ganska långt projekt och dagens människa tenderar att vara otålig av sig. (Likväl är det precis vad vi behöver göra!) Men, på grund av otåligheten, kan man också göra så att man ser vad visa män och kvinnor har sagt i detta ämne efter att ha läst Guds ord i ett helt liv. När jag gör så hittar jag inte något bättre (kort) svar än det som C.S.Lewis gav. (Långa svar finns det nog, men jag får, kanske, återkomma till dem i ett senare skede.) "Gud viskar till oss i våra njutningar, talar till oss i vårt samvete och ropar till oss i våra lidanden. Lidandet är Guds megafon för att väcka en sovande värld."

Teodicéproblemet är alltså löst. För den som vill se det. Givetvis finns det sådana som av olika orsaker inte vill se detta - kanske då framför allt för att de VILL att detta ska vara ett problem och innebära en inkonsekvens. Men det säger då faktiskt mera om dem än om Gud, Bibeln och om den kristna tron.