"Vad kan det här betyda?"

Orden i rubriken är ett citat från Apg. 2:12 som beskriver reaktionerna hos de människor som bevittnade den första kristna pingstens omtumlande händelser med dånet, stormvinden, eldslågorna och tungotalet. Det är, tycker jag, intressant att det häpnadsväckande och extraordinära gav upphov till en fråga. Allt det märkliga ledde, i sig, inte till någon väckelse, utan det var Petrus predikan efter det märkliga som gjorde det. 

Tre tusen omvändelser och dop var resultatet av den första kristna pingstdagens händelser. Detta måste ha varit en sak som sände oerhörda svallvågor genom Jerusalem. Översteprästerna trodde sig ha kuvat Jesus-rörelsen i.o.m. hans död på korset i romarnas händer, men icke! Här står nu dessa låga fiskare och annat löst folk och förkunnar att Jesus har uppstått! Endast femtio dagar efter att de hade sluppit det obehag som Jesus innebar för dem. Och flera tusen människor överger templet och översteprästerna och ansluter sig till dem! 

Hur skulle folkets ledare reagera på detta? Ja, vi kan faktiskt läsa hur de reagerade. I Apg. 4 berättas om hur apostlarna greps, fick tillbringa en natt i fängelse och sedan fördes fram inför Stora rådet och där varnades för att använda Jesu namn. Tilläggas kan att de troendes skara vid det laget hade ökat till 5000 män, förutom kvinnor och barn. 

Det här är egentligen en aning märkligt. Centrum för apostlarnas undervisning var Jesu seger över döden. Uppståndelsen. Notera nu mycket noggrant att den första pingstens händelser skedde i samma stad där Jesus bara femtio dagar tidigare hade avrättats och begravts. Många av de som nu kämpade mot apostlarnas förkunnelse hade själva sett Jesus dö för romarnas hand på korset. Säkerligen gällde det samma också för många av de 5000 som nu anslutit sig till apostlarna. Nu ska vi komma ihåg att dåtidens människor inte alls var mindre skeptiska än vad dagens människor är. I själva verket hade dåtidens människor ännu större orsak att vara skeptiska än vår tids människor har. I dag har få människor sett någon dö. Då var detta något alla hade varit med om. Dessa människor visste hur döden fungerade, hur en död människa såg ut och framför allt visste de att den som var död inte började leva igen. 

Men likväl svarade de på Petrus och de andra apostlarnas förkunnelse på detta sätt. Det kanske mest häpnadsväckande är som sagt det faktum att detta alltså skedde i samma stad, på samma gator, där Jesus hade gått och där han burit sitt kors ut till avrättningsplatsen. Att på denna plats förkunna Jesu uppståndelse med sådant resultat kan bara förklaras på ett sätt: Det som förkunnades var sant. Om inte skulle vem som helst ha kunnat bemöta det som förkunnades genom att helt enkelt visa på platsen där Jesus var begravd. Eller kanske t.o.m. visa upp hans döda kropp, även om detta var något en rättrogen jude i det längsta skulle ha dragit sig för att göra. Men eftersom Stora rådet var så hårt trängt här skulle kanske inte ens det ha varit uteslutet. Men säkerligen skulle det ha räckt med att visa på hans grav. Om det alltså skulle ha varit möjligt. 

Det var det inte, och orsaken kan bara vara en: dDn grav där Jesus hade blivit begraven var tom. 

---

Den gren av teologin som handlar om att försvara den kristna tron kallas apologetik. Som historiker har jag alltid varit fascinerad av apologetiken, och framför allt av dess historiska gren. (De olika gudsbevisen är däremot inget jag har fastnat för.) Jag menar att det som hände den första kristna pingsten, på den kristna kyrkans födelsedag, är det kanske mest övertygande apologetiska argumentet.Vi kommer helt enkelt inte runt detta med mindre än att vi förkastar alla de historiska källor vi har att tillgå, och om vi gör det måste vi samtidigt förkasta i princip allt vi menar oss veta om antiken eftersom så gott som allt annat vi menar oss veta om antiken stöds av så mycket svagare källor. 

---

Som sagt. Idag firar vi pingst, och pingsten är historiskt sett en av den kristna kalenderns största fester. Tyvärr har den under de senaste åren långt hamnat i skymundan och i skuggan av påsken och julen, men Kyrkans födelsedag är utan vidare värd att fira!