Kris Kristofferson 1936 - 2024

Så hamnar jag igen att skriva en (denna gång mycket kort) dödsruna. En av morgonens nyheter är att den amerikanske musikern, låtskrivaren och skådespelaren Kris Kristofferson har avlidit, 88 år gammal. 

Jag kommer bäst ihåg honom som skådespelare (Convoy, A Star is Born, Flashpoint m.fl.) och countrysångare, framför allt då som en fjärdedel av stjärnkvartetten "Highwaymen" (tillsammans med Johnny Cash, Willie Nelson och Wylon Jennings). 

Det som kanske inte alla vet är att Kristofferson var av svensk börd. Hans farfar och farmor emigrerade till USA bara drygt två månader innan Kristoffersons far föddes i augusti 1905.

Kristofferson, som tidigt livnärde sig som helikopterpilot, skrev en lång rad kända sånger åt andra artister (Me and Bobby McGee, Help Me Make it Through the Night och Sunday Morning Comin´ Down m.fl.). Berättelsen om hur han landade med sin helikopter på Johnny Cash´s bakgård för att få hans uppmärksamhet och kunna lämna över ett par sånger till honom är väl känd.  

Många av Kristoffersons sånger har ett tvivelaktigt budskap, men på äldre dagar kom Herren att beröra också honom starkt. Lyssna gärna på hans vittnesbörd om hur sången "Why me Lord?" kom till! 

Frid också över hans minne!

"Abortläget i världen"

 Jag såg en rubrik på Svenska Yle som lovade mycket mer än den gav. Den löd: "Så ser abortläget ut i världen". Jag tänkte givetvis att jag, när jag öppnar artikeln, får se siffror på hur många små barn som mördas och offras på Moloks altare runt om i världen. Men icke. Det fanns inte ett endaste ord om aborthantverkets offer i artikeln. Det artikeln handlade om var hur lagstiftningsläget ser ut runt om i världen. Artikeln var dessutom oerhört vinklat skriven och skribenten försökte inte ens dölja sin subjektivitet och sin indignation över att det inte är tillåtet att mörda de minsta i alla länder. 

Det är för bedrövligt.

John Warwick Montgomery 1931 - 2024

Vi nåddes idag av nyheten att multitalangen John Warwick Montgomery har fått flytta hem till det himmelska hemmet i en ålder av 92 år. 

Jag har flera gånger berört honom och hans verk här på bloggen, speciellt hans insatser inom apologetiken. Montgomery var flerfaldig doktor (filosofi, teologi, biblioteksvetenskaper) och arbetade främst som professor, pastor och jurist vid sidan av sitt engagemang inom apologetiken och sitt författarskap. Han hann skriva över femtio böcker på åtta olika språk, och om vi räknar in olika former av vetenskapliga verk och artiklar uppgår hans produktion till hela 235 opus. 

Det som har gjort störst intryck på mig är ändå Montgomerys insatser inom apologetiken, och främst då den historiska infallsvinkeln på apologetiken. Här är det inte helt fel att kalla honom en av mina mest betydande lärofäder och mentorer, även om jag aldrig har haft förmånen att träffa honom eller lyssna till honom IRL. (Om det var Paul L Maier som inspirerade mig till min bok om julevangeliet var det Montgomery som gjorde det samma när det gäller min bok om uppståndelsen.)

Montgomery var verksam ändå in på upploppet av sitt liv, och han har gett otaliga intervjuer på t.ex. Issues etc. som fortfarande finns tillgängliga. Den senaste i slutet av juli där han kommenterade kontroversen kring OS-invigningen i Paris. (Montgomery bodde de sista åren av sitt liv i Frankrike där han också avled.) 

Den som vill bekanta sig med honom och hans tänkande kan med fördel lyssna på ett föredrag han höll om Jesu kroppsliga uppståndelse och som hittas på just Issues etc.  

Frid över hans minne!  

Draksådd

Ibland (egentligen för det mesta) undrar jag varför vi alls prenumererar på ÖT. Idag igen fick jag orsak att ta mig en allvarlig funderare på varför vi alls stöder eländet med vår prenumerationsavgift. Och nu talar jag inte ens om det fullständigt vidriga drevet mot Kyrkhelgen och Ray Baker som ÖT startade. Nej, nu handlar det (igen en gång) om en livsstilsartikel skriven av Jeanette Östman där sexualterapeuten Malin Wiik-Norrmann svarar på en fråga om att "skaffa" barn eller inte.

Den som ställt frågan är en uppenbart förvirrad kvinna i 30-årsåldern som blivit bedragen av tanken om självförverkligande och den i världen regerande själviskheten. Kvinnan i fråga velar mellan sitt orealiserade moderskap (och de samvetskval och den fruktan för kommande ånger detta framkallar) och viljan att leva sitt självcentrerade liv i njutningar, upplevelsejakt och "egentid". 

Svaret som ges är att "Inget av det du skriver är fel" och att de självcentrerade planerna personen i fråga har är "fantastiska".

Som sagt: Varför prenumererar jag på det här eländet?

---

Idag talas det mycket om vårt ansvar för kommande generationers möjligheter att leva på en oförstörd jord. Det är bra. Vi har ett sådant ansvar, och det behöver vi vara medvetna om. Men samtidigt glömmer vi bort att vårt absolut största ansvar inför kommande generationer är att se till att det faktiskt finns kommande generationer! Den uppgift Fadern gav oss att uppfylla jorden står fortfarande fast.

Som jag skrev i en text om ÖT:s drev mot Kyrkhelgen brottas vår värld (speciellt västvärlden då) idag med många problem. Men det kanske största av dem är egocentriciteten. Alltså att Kung Jag ska vara i centrum och att Kung Jag ska få allt som vi anser att Kung Jag har rätt till. 

Detta syns i fråga efter fråga, men jag undrar om det blir tydligare på något annat område än just detta. 

Nu ska ingen missförstå mig. Också här gäller givetvis att alla har rätt att inrätta sina liv som de vill. Om en människa vill leva i självisk njutning under sina fertila år och låta bli att "skaffa" barn så får de givetvis göra det. Men här gäller lagen om sådd och skörd. En människa som väljer själviskheten ska sedan inte komma och klaga över ensamhet och andra självklara följder som oundvikligen följer på den. (Och notera nu mycket noggrant att jag inte alls skriver om sådana som är ofrivilligt ensamma och därmed inte kan få barn! Det är ett helt annat kapitel.)

Det jag reagerar på här är de fullständigt usla råd som ges i artikeln. Att kalla själviskhet och självcentrering för rätt och fantastiskt är bara för bedrövligt. Men det blir förstås så när själviskheten och självcentreringen har blivit det nya normala och det som vi bör sträva efter. 

Det är en sjuk värld vi lever i.  

---

Ett mer korrekt svar då, hur skulle det ha kunnat se ut? 

Jag skulle kanske ha svarat på följande sätt: Livet består av val, och många av dessa val får långtgående följder för oss. Inte minst valet att ta emot ett barn eller att inte göra det. Det är bara du som kan göra detta val för egen del, och när du gör detta val behöver du vara medveten om att det du väljer samtidigt innebär att du väljer bort det andra alternativet. Ur ett kristet perspektiv ser vi erbjudandet att få leva vårt liv i det Gud har ordnat för oss, alltså ett liv där vi ger rum för nytt liv och där vi är med och verkar för mänsklighetens framtid. Detta innebär samtidigt att vi måste ge upp en del av vår bekvämlighet. Det handlar helt enkelt om att offra vårt eget liv, vår själviskhet och vår tid för en annan människa. Samtidigt får vi tillfredsställelsen och glädjen av att se ett nytt liv växa fram, utvecklas och blomstra och samtidigt kan vi veta att vi gör det som Gud har skapat oss att göra.      

 

Varför inget dödsstraff?

"Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De ska straffas med döden. De bär på blodskuld." 3Mos. 20:13

Jag slutade den senaste texten med att säga att vi inte ska göra som Antti Pekola sade, alltså att detta är det viktigaste stället i Bibeln och något vi ska följa.Jag lovade att jag skulle återkomma med varför vi inte ska göra det. 

Kort sagt är förklaringen denna: Vi lever nu i tiden efter Golgata. Vi lever i det nya förbundets tid. Det skulle räcka med att såga det, men eftersom alla som läser detta inte talar Kanaans nya tungomål behöver jag förklara tydligare. (Även om jag inte har några illusioner att ens det ska räcka för de som vill hitta fel i den kristna tron och i dess grunddokument.) 

När vi slår upp 3 Mos. 20 kan vi börja med att se vilken rubrik åtminstone Svenska Folkbibeln har satt på kapitlet. Den lyder: "Straff för dem som bryter mot buden". Och sedan följer en lång lista på brott (mot buden) som förtjänade dödsstraff. 

Detta har i sig inte ändrat. Dessa brott förtjänar dödsstraff, och när vi en dag ställs inför Guds domstol kommer det att vara straffet som vi har att se fram emot på samma sätt som judarna i det gamla förbundet. Skillnaden är ändå som sagt den att vi nu lever i tiden efter Golgata. I det nya förbundet. Där gäller lagen med dess fastslagna straff fortfarande, ja, men En Annan har gått in och tagit detta dödsstraff. Det här blir klart och tydligt när vi läser NT, och kanske allra tydligast framgår det ur några verser i Kolosserbrevets andra kapitel: "Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur, men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset."

På en stenig kulle utanför Jerusalems stadsmur, mesta sannolikt klockan nio på morgonen fredagen den 3. april år 33 förändrades precis allt. Där och då lades grunden för det nya förbund som Gud slutit med sin mänsklighet. 

---

Det är därför vi inte längre behöver avrätta de som förbannar sina föräldrar, ägnar sig åt en lång rad sexuella synder eller offrar sina barn åt Molok. (Något som idag faktiskt är vanligare än man kunde tro...) För att Jesus har tagit detta dödsstraff en gång för alla och för alla människor. Sedan kommer straffet ändå att hinna ifatt många av oss eftersom de valt att inte leva i den frälsande gemenskapen med Herren Jesus, men det är en sak vi får återkomma till senare. 

---

Givetvis kan, och bör, vi ändå fråga oss varför judarna i det gamla förbundet behövde tillämpa de straff som stipuleras i 3 Mos. 20. Nyckeln till förståelsen hittar vi i vers 6. De som bröt mot Guds lag skulle utrotas. De skulle bort eftersom deras avfall kunde förleda andra till samma synder. Och eftersom grunden för tillhörigheten var det att man hörde till folket kunde detta bara ske genom ett dödsstraff. I det nya förbundet finns faktiskt samma sätt att tänka kvar. Den som vill läsa på om detta kan läsa 1 Kor. 5. Detta kapitel slutar med i princip samma ord som finns i 3 Mos. 20:6. "Driv bort ifrån er den som är ond!" Orsaken är precis den samma. Med Pauli ord: "Lite surdeg surar hela degen". Skillnaden är som sagt att nu lever vi i det nya förbundets tid och grunden för gemenskapen är inte etnisk utan här handlar det om en trosgemenskap. Således kan "utrotandet" ske, inte genom ett dödsstraff, utan genom uteslutning. Församlingstukt, helt enkelt. Hur detta ska gå till regleras noggrant i t.ex. Matt. 18:15-17, och notera noggrant att målet alltid är att syndaren ska återföras på rätta vägar.

Inte bra!

ÖT skriver i en artikel idag om vad en förtroendevald i Björneborgs kyrkliga samfällighet skrivit i en textmeddelandespalt i tidningen Satakunnan Kansa. Antti Pekola, som han heter, skriver: "Bibelns grundläggande budskap är inte 'kärlek', utan den kristnas ansvar för sina handlingar. Det viktigaste stället i Bibeln är 3 Mosebok 20:13. Låtom oss efterfölja det."

Jag brukar klaga på vissa kommentatorer här på bloggen som lyckas få in många fel i en kort text. Här lyckas Pekola få in hela tre stora fel i en text med tre meningar. I sig är detta förstås en bedrift, men det budskap han (visserligen bara för att skapa debatt, men dock) förmedlar är verkligen inte bra. Men som sagt, han har fel i precis allt han skriver. 

Hur som helst blev jag att fundera på vilket bibelord som är det viktigaste av dem alla. Här finns det förstås många kandidater, men jag tror nog att om man ser till det allra mest centrala och hur några få ord lyckas fånga den verkliga essensen i den kristna tron måste jag nog ändå, föga originellt, stanna för det som brukar kallas "Lilla Bibeln", alltså Joh. 3:16(-18). 

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 

Det är inte för inte som detta har kallats "Lilla Bibeln". På bara tre (eller en om vi så vill) verser fångar evangelisten hela evangeliet. 

Så nej. Det viktigaste stället i Bibeln är INTE 3 Mos. 20:13. Och nej. Bibelns grundläggande budskap är inte "den kristnes ansvar för sin handlingar" utan det är att Gud i Jesus blev människa och led det straff som vi har förtjänat genom vår synd och vårt uppror mot Gud. Och nej, vi ska inte följa det som står skrivet i 3 Mos. 20:13. I nästa text kommer jag att berätta varför.

 

Berusade av helig glädje!

 Det finns ett bibelord i Efeserbrevets femte kapitel som jag har läst många, många gånger men tydligen aldrig riktigt förstått förrän igår kväll. Ordet lyder: "Berusa er inte med vin, det leder till vårdslöshet. Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan. Och tacka alltid vår Gud och Far för allt i vår Herre Jesu Kristi namn."

Vi (jag och ungefär 1350 andra) som var med på Kyrkhelgens festkväll i Karleby kyrka igår fick vara med om något verkligt unikt. Redan när vi gick in i kyrkan märktes det att stämningen var speciell. Det var en känsla av glädje och gemenskap som sedan bara växte sig starkare under kvällen med undervisningen i Guds ord, vittnesbörd om vad Gud gör i den muslimska världen och framför allt i lovsången till Herren för hans stora gärningar. Det är svårt att beskriva det och det låter sig knappast göras med ord, men det kommer ganska nära om vi säger att när vi gick ut ur kyrkan var vi kollektivt berusade av en helig glädje i Herren.  

Ordföranden för arrangörskommittén beskrev det vi fick vara med om mycket kärnfullt: "Det är märkligt hur mycket Herren kan göra på en så kort tid". (En och en halv timme.)

Det var som sagt något unikt vi fick vara med om, vi som var där.  Det var mer än en upplevelse, och absolut mycket mer än en känsla. Även om glädjen är en känsla. Vi fick vara med om ett möte med Herren, och det är intressant att resultatet av den beröring vi fick uppleva framför allt var just glädjen och en stark känsla av samhörighet. Den här glädjen, den gjorde någonting med oss. T.ex. just då betydde de gränser vi människor dragit upp mellan oss absolut ingenting. De kommer säkert att bli verkliga igen, men det var härligt att för en gångs skull få se hur Herren ser på oss och våra fållor och gränser.

Det speciella med detta glädjens rus är att det inte ger någon baksmälla. Just nu mår åtminstone jag bättre än jag har gjort på länge. 

Kyrkhelg!

 Igår inleddes årets Kyrkhelg Nord i en närmast fullsatt kyrka i Karleby. God undervisning, god gemenskap och allsång med mäktigt tryck. Denna gång var också media på plats och ÖT har idag en lång och utförlig, och framför allt väldigt neutralt skriven, artikel om det första mötet. Det ska de ha en eloge för! 

Idag fortsätter Kyrkhelgen med mera undervisning i form av möten, seminarier och bibelstudium. Om du finns i närheten av Karleby och inte har något program för dagen så tycker jag att du ska överväga att komma med! Ja, även om du har program (som går att flytta) lönar det sig att komma.

Samtal och bön

 I kväll klockan 19 samlas vi igen till Samtal och bön i Ytteresse bönehus. Vi får denna gång speciellt be för Kyrkhelgen och samtidigt också för vår kyrka att den och dess ledning skulle få nåd till omvändelse tillbaka till en biblisk kristen tro. Samt givetvis för allt annat som de närvarande har på sina hjärtan. 

Välkommen med!

Om den oöverstigliga motsättningen

Vår tid brottas med många problem, men ett av de absolut största är egocentriciteten. Alltså det att Kung Jag är alltings mått och mål. Ett ord som beskriver detta på ett bra sätt är "självförverkligandet", något som idag ses som det högsta goda. Jag måste få det jag vill ha, jag måste få göra det jag vill och jag måste få möjlighet att föreverkliga min fulla potential. Och om jag befinner mig i en situation där jag upplever att detta inte sker behöver jag ta mig ut ur den situationen och se till att jag får det jag har rätt till. Oberoende av om det handlar om mitt jobb, det jag gör på min fritid eller t.o.m. mina nära relationer.

Kung Jag har rätt till detta, och då måste Kung Jag få det Kung Jag har rätt till. I want it all, [and] I want it now, för att citera popgruppen Queen.

Detta är, föga förvånande, inte den kristna inställningen till livet. Det är, faktiskt, tvärt emot den kristna inställningen. Den handlar inte om självförverkligande utan tvärtom om att förneka sig själv. Jesus säger detta tydligt i Matt. 16:24 ff: "Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"

 Den kristna inställningen är inte att vi ska leva med jagets bästa som mål utan att vi ska leva för vår nästa och med hans och hennes bästa för ögonen. Och framför allt med evigheten för våra ögon. Bibeln talar om  att vi kan behöva lämna bort och avstå från vissa saker för att få det eviga livet. Jesus uttrycker detta på ett nästan grymt sätt i en bild han använder (och notera att han här talar i bilder!) t.ex. i Mark. 9:43 ff: "Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre att du går in i livet stympad än att du har båda händerna kvar och hamnar i Gehenna, i elden som aldrig slocknar. Och om din fot förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre att du går in i livet halt än att du har båda fötterna kvar och kastas i Gehenna..."

---

Detta är vad debatten om hbtq-ideologin i grund och botten handlar om. Notera att ingen försöker säga åt någon hur han eller hon bör leva. Var och en får givetvis själv bestämma det så länge ingen utomstående tar skada. Men det går helt enkelt inte att förena den in absurdum jagcentrerade hbtq-ideologin med den kristna tron. Det går bara inte.

Den avgrundsdjupa skillnaden syns bra i dels ÖT:s intervju med Kaj Korkea-aho och det Ray Baker säger i Youtube-videon jag länkade till i min senaste text.

Skillnaden är, kort sagt, vem vi vill behaga. Kung Jag eller Kung Jesus. Samt om vårt fokus är på nuet ("I want it all, I want i now") eller om vi lever för den tillkommande världen. Ray Baker, som onekligen har fått ett tungt kors att bära, säger det klart och tydligt: "Men jag tycker det är värt att göra de ansträngningarna som man måste göra för att leva ett liv som behagar Gud. Och det är det som jag vill göra." Om du läser det Kaj säger ser du att det han säger är det rakt motsatta.

Om media och Ray Baker

Den här veckan kommer det att bli Kyrkhelg i Karleby (fredag - söndag). ÖT försöker ännu med ett desperat sista försök att pressa Karleby Svenska församling till att dra sig ur arrangemanget genom att publicera en artikel där Kaj Korkea-aho får sprida samma osanningar om Kyrkhelgens program som har funnits i media redan en längre tid. (Om omvändelseterapi samt om hur farligt detta programinslag är.) Notera att Kaj nämner "Folkkyrkan"/"Kyrkan" som arrangör tre eller fyra gånger i den korta artikeln! Det är tydligt vart udden är riktad här.

I stället för att fortsätta sprida dessa osanningar kunde ÖT med fördel ringa upp Ray Baker och fråga honom om vad han kommer att tala om. Men det behöver de tydligen inte göra. Det är bättre att bara fortsätta sprida osanningar. Uppenbarligen finns det större chans till framgång för deras drev på det sättet.

Ja, i själva verket skulle ÖT inte ens behöva ta kontakt med Baker. Han har ställt upp på en intervju om detta obarmhärtiga drev mot honom och Kyrkhelgen, en intervju som finns publicerad på Apologia-poddensYoutubekanal. Men inte ens det har ÖT ansett sig behöva göra.

Men alla som är intresserade av sanningen kan ju göra det. Videon finns där för alla att se.

För den som inte ens orkar göra det har jag nedan skrivit ut en del av det som Baker säger. Avsnittet är från slutet på intervjun. Före det vederlägger han lögnerna om omvändelseterapi och om det "andliga våld" han och Kyrkhelgen beskylls för. Dessutom berättar han om hur Närpes församling cancellerade honom och valde att i stället för en planerad och färdigt inbokad diskussion mellan honom och Björn Vikström enbart hålla en regnbågsdag – och hur ingen framfört någon kritik mot att bara en sida av frågan fick komma fram där (och på många andra ställen). Nu, däremot, när bara Bakers sida av frågan får komma fram på Kyrkhelgen görs detta till ett stort problem. Baker kallar detta, helt riktigt, för dubbelmoral.    

Nedan ett utdrag ur intervjun med Ray Baker. (Jag kommer troligtvis att återkomma med en kommentar till skillnaderna i Korkea-ahos och Bakers Guds- och verklighetsbild så småningom.)

 

"Jag ville inte bli kulturkrigare. Jag är bara en kille som vill följa Jesus för att jag anser att Jesus är bäst. Och som min Herre och Frälsare tycker jag att Jesus är värd de ansträngningar som jag gör för att leva ett heligt liv. Alltså inte bara på det sexuella området utan också när det gäller andra frestelser som jag kämpar med. Arrogans, självgodhet och själviskhet, och kanske den största synden av dem alla att jag inte älskar Herren av hela mitt hjärta, hela min själ och hela mitt förstånd och hela min kraft. Och att jag inte älskar min nästa som mig själv.

Men jag tycker det är värt att göra de ansträngningarna som man måste göra för att leva ett liv som behagar Gud. Och det är det som jag vill göra. Och vill människor höra på min berättelse, så ja, jag vill berätta den. Om det finns andra som har en oönskad – och här stryker jag under ordet oönskad –  attraktion till personer av samma kön och som behöver hjälp och förebilder. Ja, då ställer jag upp. Jag har inga avsikter att Mark Levengood plötsligt skulle ändra uppfattning. Eller biskop Bo-Göran Åstrand eller Björn Vikström eller någon annan. Men jag söker inte det. Jag vill leva mitt liv och följa Jesus och förhoppningsvis hjälpa andra människor att komma närmare Jesus också."    

Två berättelser

I efterdyningarna av debatten mellan de två huvudkandidaterna i presidentvalet i USA har det blivit fullständigt tydligt att det förekommer två helt olika berättelser, eller narrativ om vi vill använda det ordet, för vad som pågår i USA och i världen i stort. Det har redan länge varit nära på allmänt känt att mainstreammedia inte är villig att beskriva sådant som talar mot det narrativ som gäller bland den progressiva delen av befolkningen. Som t.ex. negativa sidor av invandringen. I Sverige, till exempel, dröjde det länge innan morden och bombningarna tilläts nå över nyhetströskeln, men till sist gick det ändå inte längre att tiga och numera rapporteras det regelbundet om detta också i mainstreammedia.

I USA är man idag, som ett resultat av de miljontals illegala immigranter som speciellt den nuvarande Biden-administrationen har släppt in i landet, i samma situation som man var i i Sverige för en tid sedan. De negativa följderna måste sopas under mattan. Åtminstone fram till presidentvalet.

Det är därför det är så viktigt att stämpla Trumps uttalanden i valdebatten om immigranter som äter husdjur i Springfield, Ohio, som lögner. Det får helt enkelt inte vara på det sättet eftersom det, om det skulle vara sant, skulle allvarligt skada Harris kandidatur. Det är därför det just nu förekommer helt en lång rad lögnaktiga (och huvudlösa) påståenden i media om "Trumps lögner" i denna fråga. Alla som inte har otur när de tänker vet förstås att det inte går att säga med 100% säkerhet att ett fenomen inte har förekommit och att det är lögn att påstå att det har förekommit. Det som dessutom allvarligt skadar vänsterns sak här är att det faktiskt finns bevis för att haitier i Springfield har fångat och dödat vildgåsar i stadens parker. 

Vad gäller påståendet om husdjur finns det (ännu) inga hårda bevis för det som Trump påstod i debatten. Men det är närmast roande att se hur media gör allt för att stämpla det som lögner. Det senaste exemplet på detta är de bombhot som har stängt skolorna i Springfield de senaste två dagarna och som media gör allt för att kunna skjuta över skulden för på "Trimps lögner". Det är betecknade att myndigheterna i Springfield på presskonferensen där de informerade om bombhoten helt vägrade besvara några frågor angående vem som kunde tänkas ligga bakom dessa bombhot, ja de vägrade de facto att besvara alla frågor.    

Det vi vet är att Springfield under de senaste åren har fått ta emot 20 000 invandrare från Haiti och att stadens innevånarantal har ökat med en fjärdedel. Vittnesbörd om trakasserier och om stora problem i trafiken när dessa nykomlingar inte klarar av att följa trafikreglerna tystas ner i mainstreammedia. 

Marianne Williamson, som två gånger ställt upp i demokraternas val av presidentkandidat, skriver träffande på X (i en numera raderad tweet) att: "Continuing to dump on Trump because of the "eating cat" issue will create blowback on Nov. 5. [Alltså i presidentvalet.] Haitian voodoo is in fact real, and to dismiss the story out-of-hand rather than to listen to the citizens of Springfield, Ohio, confirms in the minds of the many voters the stereotype of Democrats as smug elite jerks who thinks they are too smart to listen to anyone outside their own silo."  

Williamson talar om voodoo (där katter och hundar offras) och om att man inte bör avfärda vittnesbörden om att katter och hundar har försvunnit i Springfield rakt av. I stället borde man lyssna på innevånarna och höra vad de har att säga. (Något som The Federalist - i motsats till mainstreammedia - har gjort.) Williamson menar att detta avfärdande kommer att synas i valet och att demokraterna får betala för att de beter sig som en högfärdig elit som anser sig vara för smarta för att lyssna på någon utanför deras egen lilla krets. 

Mainstreammedia, som igen liksom i valet för fyra år sedan, driver demokraternas kampanj gör allt för att se till att deras bild av verkligheten är den som ska inpräntas i väljarna. När någon, i detta fall Trump, presenterar den andra bilden (som i detta fall tyvärr tycks vara den sanna bilden) måste detta anfallas med allt de har i sin arsenal. Tyvärr har Trump, med sina ofta återkommande lögner, gjort det mycket lättare för dem att lyckas med detta.  

---

Vad kan vi lära oss av detta? Som jag ser det är den viktigaste lärdomen vi kan dra att vi inte ska tro på allt som vi läser i tidningarna och hör i TV och radio. Ibland, men förstås inte alltid, finns det en agenda bakom nyhetsrapporteringen. Den bild som förmedlas är inte alltid den korrekta. Ibland finns det en annan bild som förtigs och som, trots det, är mer överensstämmande med verkligheten.

Positiva tecken?

De senaste dagarna har rapporteringen om kriget i Ukraina börjat å ena sidan andas mer positiva tongångar, å andra sidan handlat om att USA kan tänkas ge efter och börja tillåta att Ukraina får använda vapensystem de fått av USA för att attackera mål längre in i Ryssland - på vilket Ryssland har kontrat med att detta skulle vara att överträda en röd linje och innebära att NATO skulle vara i direkt krig med Ryssland. Till detta kommer också de nya "skotten i Mainila" där ryska källor beskyller Finland för attacker mot mål på Kolahalvön. (Eller rättare: Att Ukraina skulle ha använt flygfältet i Ivalo för att sända iväg drönare mot Ryssland.) 

Det tycks som att kriget just nu står och väger. Antingen kommer det att gå mot ett, till och med, ganska snabbt slut eller så finns det en uppenbar risk för en eskalering där (också) Finland kan komma att drabbas. Detta, behöver tilläggas, för att vi gjorde det stora misstaget att gå med i NATO. Nå, framtiden lär utvisa vad som händer ifall kriget eskalerar. 

De positiva tecknen finns ändå som sagt också i luften. Ett av de största är att Tyskland tycks vara på väg att vända i fråga om fredsförhandlingar. Ett annat är att Belarus diktator Lukasjenko har gjort uttalanden som tyder på att han krattar för en framtid där det inte längre råder krig i Ukraina. Han har nämligen uttalat sig om att han är "sorgsen över vad som pågår i Ukraina". 

Detta sista kanske inte låter som så mycket, men vi behöver komma ihåg att Lukasjenko har, mer än kanske någon annan utanför Putins närmaste krets, tummen på pulsen när det gäller detta krig. Dessutom är det viktigt för en diktator att se till att svansen är rätt vänd i alla väder. Om inte riskerar han att inte bli långlivad. 

Reflektioner

 Så här ett dygn efter den första (och sista?) presidentvalsdebatten inför det amerikanska presidentvalet i november är det tid för lite reflektioner. Den första, och mest dominerande, är att det var en debatt präglad av halvsanningar och lögner. Svenska Yle, som helt oförtäckt håller på Harris, räknade till 34 lögner för Trump och en (1) för Harris. The Federalist, som i motsvarande grad helt oförtäckt håller på Trump, räknade till 25 lögner för Harris. Oberoende av vilka siffror som är korrekta var det en debatt där sanningen inte hade någon stor plats.

Dock är det två sanningar från Trumps sida som borde stämma oss till eftertanke. Den första är påståendet att "Världen skrattar åt Bidens USA". Detta är ett obestridligt faktum. När vi ser på vad som har hänt i världen sedan Biden tog över på presidentposten borde vi baxna. Ryssland har attackerat och försöker utplåna Ukraina. Mellanöstern har närmast exploderat, eller håller på att göra det. Putin, Iran, Hamas, Hizbollah och även Netanjahu struntar blankt i Biden och, får vi anta, skrattar åt hans förvirrade uttalanden. I Kina skrattas det kanske inte rakt ut, men där småler man och fortsätter sina provokationer mot Taiwan.

Det andra påståendet är ännu allvarligare. Trump kallar Harris vänsterextrem och lyfter fram hennes Woke-politik. Här har han helt rätt, och detta är om möjligt ännu allvarligare än det faktum att onda krafter har fått mer eller mindre fritt spelrum i det geopolitiska spelet under Bidens presidentperiod. I Harris´ USA kommer fredliga människor som står och ber utanför abortkliniker att bli arresterade. Poliser i kravallutrustning kommer att storma in och arrestera fredliga familjefäder mitt framför ögonen på deras barn bara för att de har kritiserat normupplösningen i skolorna. Kristna kyrkor och församlingar kommer att bli terroriststämplade för att deras pastorer predikar mot moralupplösningen i samhället och mot hbtq-ideologin. (Detta är inga fantasier utan allt detta har redan hänt, men inte i någon stor utsträckning. Ännu.)

---

Västvärlden är på väg mot en samhällskollaps. Inte i första hand p.g.a. yttre tryck. Det yttre trycket och de våldsamheter vi ser ute i världen är bara ett symptom. Nej, utan p.g.a. inre förruttnelse. En Trump2-administration kommer inte att förhindra denna kollaps, men liksom Trump1-adminstrationen (2017-2020) lyckades skjuta på och eventuellt mildra följderna av denna interna förruttnelse kunde en andra Trump-period i Vita huset kanske göra det samma. Kanske, skriver jag, eftersom det alltid är riskabelt att lita på människor – och speciellt på politiker. Men det vet vi att en Harris-administration kommer att skynda på denna kollaps.

Därför borde, som jag ser det, alla som vill världen och människorna väl hoppas på en Trump-seger i höstens val. Det är åtminstone därför jag gör det.   

Mitt i prick!

 Ibland kan man hitta fantastiska texter där man minst anar det. Jag råkade snubbla över en ledare i svenska Göteborgsposten, skriven av Susanna Birgersson. Fast egentligen borde jag kanske inte vara överraskad. Birgersson har skrivit flera ypperliga texter redan tidigare. Som t.ex. den text där hon varnar för att Irland håller på att avskaffa yttrandefriheten. 

Nåväl. I den nu aktuella ledaren skriver Birgersson om Svenska kyrkan och hur dess bredd och mångfald bara går åt ett håll. Hon utgår från den kyrkliga vänsterns hat mot och försök att stoppa så kallad "brudöverlämning" - alltså den anglosaxiska seden att fadern går in i kyrkan tillsammans med sin dotter och överlämnar henne åt den blivande maken vid altaret. Argumenteringen mot detta fenomen är att detta inte är någon svensk tradition. Och det är förvisso sant. Men, som Birgersson påpekar, det är inte heller någon svensk tradition med samkönade äktenskap, kvinnliga präster eller homosexuella dito. Så helt tydligt gäller detta argument bara i en riktning. 

Birgersson avslutar sin text med en verklig smocka: "Men hela debaclet är symtomatiskt för vår tids fejk-pluralism. Mångfald är fint och bra så länge det bara är en variation av progressiva och normkritiska fenomen och infallsvinklar. Konservativa konnotationer är däremot per automatik fula och farliga. Den breda folkkyrkan ska helst bara bara vara bred åt ett håll."

Jag kan inte annat än le när jag läser detta. Det är bara så mitt i prick. Samtidigt som själva saken givetvis är så oerhört tragiskt. Speciellt som detta fenomen inte begränsar sig till Sverige och Svenska kyrkan. Vi ser precis samma fenomen här i debatten om Kyrkhelgen. Mångfalden ska garanteras, men bara åt ett håll. 

En demonisk parodi?

När jag gick in på ÖT i lördags lade jag märke till en intressant rubrik. Sofie Staras ledartext var rubricerad "En osäker framtid väntar för de oönskade", och jag tänkte att äntligen har någon hittat mod att skriva om de oskyldiga offren inom aborthantverket! Men nej. Förstås inte. Det är helt andra oönskade Stara skriver om. I och för sig också det en viktig fråga, men jag noterar att omsorgen om de oönskade är synnerligen selektiv.

Nej, saken är nog den att ifall man förväntar sig att läsa texter som talar om de verkligt oskyldiga offren i vår tid så ska man inte läsa mainstreammedia. Och för tydlighetens skull: Detta är INTE ett ställningstagande mot engagemang för flyktingar. Men mina tankar gick som sagt till abortoffren.

---

Jag hittade annars en intressant video på Youtube där en, vad jag kan bedöma, kristen predikant påtalade en intressant sak gällande just aborter och abortindustrin. Han hävdade att abort är den demoniska parodin på den kristna nattvarden. Därför används de samma heliga orden: "Detta är min kropp" – men med totalt motsatt betydelse. Abort är, menade han, i själva verket ett sataniskt sakrament. I aborten sägs (åt det lilla barnet): Du måste dö så jag kan leva. Men Kristus säger (åt oss): Jag måste dö så du kan leva – och han väljer att komma in i världen i en livmoder för att sedan frälsa hela människosläktet från deras synder.  

Det här är, tycker jag, en intressant tanke. Du som läser detta får själv pröva huruvida det verkligen är på detta sätt.

 

Recept på katastrof?

 Senaste helg hölls delstatsval i Tyskland. I flera delstater gick högerpartiet AfD starkt framåt, i en delstat t.o.m. så att partiet blev största parti. Detta ses givetvis bland många bedömare som oroande, speciellt som detta parti vanligen sägs vara ett högerextremt parti, och otaliga är de nyhetsartiklar som har försökt sig på analyser över varför det har gått så här. Svenska Yle kommer, tror jag, ganska nära sanningen när deras expert Cordelia Hess säger att partiets väljare "är främst unga män i åldern 18 till 25 år, som influerats av sociala medier till traditionella föreställningar om kön och maskulinitet".

Märker du vad hon sade och/alternativt hur väljarbeteendet har utvecklats? Det är främst två saker vi bör notera här. För det första: Om ett parti som går till val på traditionella värderingar får stämpeln "extremt" har gränserna för vad som är extremt igen flyttats en bra bit vänsterut - och då är det förstås inte heller så konstigt att den grupp som kan tänka sig att rösta på ett "extremparti" växer. Inte för att deras åsikter har förändrats utan uttryckligen för att gränserna för vad som är extremt och vad som inte är det har flyttats. 

En annan sak vi behöver notera här är att alternativen för den som vill rösta på en kandidat med traditionella värderingar tycks minska i snabb takt. I många länder i väst går idag så gott som alla partier (utom de som har fått extrem-stämpeln) t.ex. i Pridetåg och viftar med regnbågsflaggor till höger och vänster. Är det då så konstigt om "extremhögern" går framåt? Igen: Inte för att väljarna på något sätt skulle ha radikaliserats eller blivit mer extrema, utan för att gränserna har flyttats (och alternativen har tagit slut). 

---

Som jag tidigare har konstaterat har vi i framför allt Västeuropa idag skapat en situation där det blir allt svårare att bilda majoritetsregeringar och att hålla en någotsånär rak politisk linje över tid. Detta för att gränsen för vad som är politiskt tolererbart/korrekt hela tiden flyttas och det av de "godkända" partierna och politikerna krävs en allt mer progressiv hållning i fråga efter fråga. Detta gör att den politiska stabiliteten på sikt hotas och en parlamentarisk majoritet blir allt svårare att få till stånd. Samt att allt större väljargrupper blir förpassade ut ur de fina rum där det finns möjligheter att påverka den förda politiken.

Detta är givetvis på sikt ett recept på katastrof. Alternativet skulle vara att dra ner på kraven på progressivitet. Men i dagens situation där allt ska vara så svart och vitt är detta, är jag tyvärr rädd, ingen framkomlig väg. 

 

Verkligen ingen liten fråga!

Jag skrev i den senaste texten att trots att debatten om Kyrkhelgen på många sätt är jobbig, speciellt för de inblandade, finns det ändå positiva saker med den också. T.ex. att det blir klart var människor står gällande den kristna tron och dess grundsanningar. Jag nämnde i detta sammanhang Bo-Göran Åstrand och konstaterade att det blir fullständigt klart att han står för en helt annan religion än kristendom. Efter den senaste artikeln i Kyrkpressen förstärks detta intryck ytterligare. Den stora frågan är hur det har kunnat gå så här illa.

Åstrand säger, enligt Kp: "Min hållning i den här frågan är att varje människa är skapad till Guds avbild. Allt vi fått med oss i form av gåvor, egenskaper, personlighet, sexualitet och identitet, är gåvor av Gud. Det bör räcka till. Ingen behöver göra om sig. Gud skapar alltid hela människor."

Kan det vara så att när man omfattar Hbtq-ideologin måste man kapa bort grundläggande delar av den kristna läran? Det har nämligen Åstrand helt tydligt gjort. Den som har gått igenom skriftskolan vet nämligen att Guds fina och perfekta skapelse inte längre finns kvar sådan den en gång var. Åstrand glömmer helt bort allt som har med syndafallet att göra. Gud skapade hela människor, ja, men mänskligheten föll i synd och detta har gjort att vi alla är skadade på olika sätt.

Att påstå att "ingen behöver göra om sig" är att hävda att vi alla duger så som vi är, och enligt den kristna läran är detta en lögn. En lögn som det INTE passar sig för en biskop att uttala.

Men eftersom en homosexuell människa måste få vara som han/hon är kan den som vill vara "inkluderande" (som världen avser med ordet) givetvis inte säga något annat än det biskopen säger här. Låt gå att man samtidigt måste kasta betydande delar av den kristna läran, människosynen och världsuppfattningen över bord.

De senaste dagarnas debatt har med all önskvärd tydlighet visat att frågan om samkönade äktenskap och homosexualitet inte är någon liten fråga. Det är en fråga som går till själva roten av den kristna tron och förgiftar denna om man omfattar hbtq-ideologin.Det går alltså inte att halta på båda sidorna i denna fråga. 

---

I artikeln i Kp skruvas pressen mot Karleby Svenska församling upp ytterligare. Det rovlystna lejonet har identifierat nästa byte och attackerar fullständigt hänsynslöst. Nu är det viktigare än någonsin att vi ber om kraft och mod för alla inblandade! Så fortsätt att be! 

 

Om kyrkans kärnbudskap

 Jag hann redan hoppas att mediadrevet kring Kyrkhelgen skulle ha avtagit, men med en ny vecka går drevet igen upp i varv, denna gång i form av en del insändare. Målet är, som tidigare konstaterat, helt klart att tysta Ray Baker och se till att bara ett perspektiv får komma fram i denna fråga. 

Trots att en dylik debatt på många sätt är jobbig, speciellt för de inblandade, finns det ändå positiva saker med den också. Då talar jag förstås inte om Monika Pensars fullständigt förvirrade insändare i gårdagens ÖT, en text som det inte ens med bästa vilja går att hitta någonting positivt med. 

Nej, jag talar om Bo-Göran Åstrands uttalanden och nu senast insändaren skriven av Benjamin Häggblom och Sini Aschan, båda församlingspastorer och "Borgå stifts kontaktpersoner för jämställdhet och likabehandling". Nu kanske någon hoppade till en aning. Vad kan det möjligtvis finnas för positivt med detta? Svaret är givetvis att det blir klart var dessa personer står. Det blir nämligen fullständigt klart att dessa tre, och många andra med dem, står för en helt annan religion än kristendom. 

Häggblom och Ashan skriver i sin insändare att "Likabehandling hör till kyrkans kärnbudskap". (Nu borde ALLA ha hoppat till!) Kyrkans kärnbudskap är nämligen INTE likabehandling. Vår kyrka har två kärnbudskap, nämligen Lag och Evangelium. Och ja, inför lagen är vi alla lika, så där kommer likabehandlingen givetvis med. Liksom när det gäller Evangeliet, som också det är till för alla. Men någon flummig tanke om en likabehandling som står fritt för sig, utan bakgrund i Lagen och Evangeliet, det är inte kyrkans kärnbudskap. 

Lagen dömer oss alla som syndare till döden. Oberoende av vad vår synd består i. Girighet, själviskhet, olika former av sexuella synder (dit, ja, också utlevd homosexualitet hör), stöld, uppror mot föräldrar och framför allt mot Gud osv, osv. Här står vi alla alltså inför en fällande dom. Den helige och allt igenom rättfärdige kan inte tåla synden, och därför kan ingen av oss bestå inför honom. Likabehandling, javisst! 

På samma sätt med Evangeliet. Utan att någon av oss har förtjänat det ges oss syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull genom dopet och tron och för alla som erkänner sig vara en syndare och som vill överge sin synd. Likabehandling, javisst! För alla finns också, i Evangeliet, kraft att få till att överge sin synd och leva i enlighet med Guds vilja. Även där likabehandling! Och ja, vi kommer givetvis alla att falla eftersom vi fortfarande alla är syndare, men för den som faller gäller alltid det att vi får falla i Faderns händer. Igen: Likabehandling. 

---

Även om det är oerhört tragiskt att se präster och biskopar falla bort från den kristna tron är det ändå, på sitt sätt, positivt att de inte längre seglar under radarn utan öppet erkänner sitt avfall och att de numera bekänner sig till en annan religion. (1Petr. 4:17-19.)  

---

Ibland talar Bibeln om den onde som "ett rytande lejon" (1Petr. 5:8) som går omkring för att se vem han kan sluka. Denna bild är så oerhört träffande eftersom vi vet att lejon jagar på så sätt att de studerar en flock, utser de svagaste individerna och attackerar dessa. I Svenska Yle-artikeln jag tidigare skrev om nämndes KU och Karleby Svenska församling. Sedan dess har KU fallit. I Häggbloms och Aschans text nämns därför nu bara Karleby Svenska. 

Det är en stor kraftmätning på gång just nu, och vi har alla en uppgift i denna. Jag uppmanade senast till bön för arrangörerna, och denna uppmaning finns det all orsak att upprepa. Be för Karleby Svenska församling och dess kyrkoherde! Det rytande lejonet har nu siktet inställt här, och det kan bli väldigt tufft.

Gloria Dei-mässa

Kom med och fira Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i kväll kl 18! En Gloria Dei-mässa är en familjevänlig högmässa (= Gudstjänst med nattvard) på tre språk (även om huvudspråket är svenska). 

Albert Häggblom är liturg i kväll (obs, ändring!) och jag kommer att predika på temat "Tacksamhet". Efteråt blir det servering.

Välkommen med!