Birro missar målet

Marcus Birro, mannen som också jag har tänkt höga tankar om, har dragits med i den lavin som drabbar västerlandet. Denna lavin av fientlighet och uppror mot Guds goda ordningar som just nu tar sig uttryck i normupplösning och acceptans av alla möjliga perversioner på sexualitetens område. Det är oerhört beklämmande att se hur allt fler låter sig duperas och bli bedragna. Det är så enkelt att dras med, det enda som krävs är att man släpper taget om Guds ord. Marcus Birro vittnar om hur han gjort detta i en debattartikel i Aftonbladet.

Likt alla andra som dragits med i denna lavin blandar Birro självklarheter med direkta felaktigheter och lögner. Och slutresultatet blir så beklämmande, så beklämmande. Vad är det då som är fel i Birros utgjutelse? Det centrala i Birros avfall hittas i det han skriver här: "Jag tror på Gud men jag avskyr moralism och kontrollerande, hat och dogmer. Det är inte Gud som tar sig rätten att döma kvinnors klädsel eller människors sexualitet. Det är människor som tolkar Gud så. Det är en viss skillnad. För varje år som går blir jag allt mer övertygad om att religion hämmar utveckling. Andlighet är en annan sak. Att läsa poesi, be, tala till Gud, lyssna till Gud. Det är tro för mig."

Nyckeln finns i det första han säger i detta citat. "Jag avskyr ... dogmer." Detta grundläggande feltänk ger sedan det övriga. Det Birro gör är att han förkastar de kristna trossatser som bygger på vad Gud har uppenbarat i sitt ord – och gör detta till enbart människors tolkningar. För en människa som gör på detta sätt blir hennes andlighet och tro något flummigt. Det blir till vad vårt syndiga kött vill att det ska vara. Om vi lösgör Gud från hans ord, från "dogmerna", ja då kommer den "Gud" vi tror på och bekänner oss till att bara bli en spegling av vår egen andliga omognad och vår själs trasighet.

Det är så det har gått för Marcus Birro, och det är oerhört beklagligt. Det han säger låter i mångas öron säkert både bra och vidsynt, men det är allt annat. Den "Gud" Birro gör reklam för finns inte annat än i hans eget huvud. Den tro Birro torgför är inkrökt och i förlängningen stänger en dylik "tro" dörren till ett rikt kristenliv, till upprättelse, helande och i slutändan till själva frälsningen och till gemenskap med den Gud som finns. Den Gud som ÄR.

Det finns en gammal sanning som säger att om vi sitter i en båt och kastar ankaret i bottnen på båten kommer vi att driva bort med strömmen. Det finns allt för många exempel på människor som, i andliga frågor, gjort just detta, och nu sällar sig alltså Marcus Birro till dessa. Låt oss ta allvarlig varning av hans exempel!