Sorg

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Rom. 8: 18-23)

Vi hade begravning i går kväll här hos oss. Vår älskade och oerhört tillgivna och speciella katt Grålle försvann i tisdags, och nu hade dottern hittat honom ute vid vägen. Inte överkörd, men tydligen hade han sprungit ut på vägen och törnat mot en bil och brutit nacken. Det var mycket tårar och väldigt sorgligt. Kanske speciellt för mig eftersom det alltid var mig han tydde sig till. Det är inte fel att säga att vi hade en mycket speciell relation. Ja, det var en mycket speciell katt. En smart katt, om det tillåts mig att säga så. Förstås bara en katt, men ändå. Vi fick ha honom i elva år, och det är i avskedets stund förstås en stor källa till tacksamhet.

En mycket speciell katt, skrev jag. Han kunde öppna dörrar, och otaliga är de morgnar vi vaknat till smällen när han hängt på handtaget på ytterdörren bara för att finna att den var låst inte gick att öppna. (Han klarade ändå inte av att låsa upp dörren ...) Det kommer att dröja länge innan jag slutar vänta på att få höra den smällen ... Våra andra katter satt ofta och väntade ifall dörren till hjälpköket var stängd (där deras mat är framställd) – tills Grålle kom och öppnade dörren. Jag kommer knappast att klara av att ta det sista ur en smörask utan tårar en lång tid framöver. Vi hade nämligen en deal, han och jag, att han alltid fick slicka ur det sista ur smörasken när jag var klar med den. När han hörde ljudet av smörkniven mot bottnen av asken kom han därför alltid springande för att få sin del. Grålle var ingen akrobatkatt, men en konst kunde han. När han skulle få sin dagliga skinkskiva var han beredd att klättra upp på stolryggen på en köksstol och stå där och balansera för att visa hur gärna han ville ha den.

Grålles favoritkelande var att han satt bredvid mig i soffan och trycka sin nos mot mina händer och fingrar. Ja, jag vet att detta är något som katter gör för att markera sitt revir, men det var ändå något som var speciellt för honom. Inga andra av alla de katter jag har haft har betett sig på detta sätt. Alltid när vi hade kvällsandakt ville han vara med. Hans plats var på armstödet till soffan, där han satt rak i ryggen och deltog i andakten tillsammans med oss. Jag brukade säga att av våra katter är Grålle den som är minst sannolik att dö i trafiken. Detta för att han aldrig, ALDRIG, gav sig av längre bort än femtio meter från huset. (Vägen ligger 150 meter bort.) Varför han denna – enda – gång beslöt sig för att gå ut till vägen vet förstås ingen, men faktum är att han, eftersom han aldrig tidigare varit dit, förstås inte förstod att vara rädd för bilarna på samma sätt som våra andra katter är.

Ett djur är förstås bara ett djur. Men en huskatt blir en del av familjen, och när han dör är det alltid sorgligt. Så nu har vi sorg här hos oss. Ett husdjurs död är förstås "bara en liten död", om vi säger det så, men ändå. Det är en påminnelse om att vi alla en dag kommer att dö. Att vi alla, så att säga, har döden inom oss. Därigenom är också ett husdjurs död en uppmaning till oss att ha allt klart för vår egen död. För vår egen flytt från tiden in i evigheten. Hela tiden. Tack och lov har Herren Jesus gjort allt som behöver göras för detta. Vår del av förberedelserna är att leva i det dop som vi en gång blev döpta med. Att hela tiden leva i syndernas förlåtelse. Att leva i flödet från Golgata. Hela tiden, varje dag.

Så kan jag förstås inte undvika frågan: Kommer vi en dag att träffas igen, jag och Grålle? Vi har inga svar på den frågan i Guds ord. Annat då än det något svårförståeliga bibelordet jag inledde med. Skapelsen som sådan, dit också djuren hör, väntar på att Jesus ska komma tillbaka för att göra allt nytt. När döden slutligen försvinner kommer också skapelsen att förnyas. Allt blir nytt, rent, helt och fullkomligt. Detta innefattar också djuren och vårt förhållande till dem. Det kommer att finnas djur i himlen. Himlen skulle inte vara fullkomlig utan djur, eller hur? Men kommer individuella djur att finnas där? Grålle? Min gamla vän Leopold som fick somna in, gammal, sjuk och trött för nitton år sedan? Det vet vi inte. Men vi vet att allt kommer att bli härligt och fullkomligt. Ingen synd, ingen död, ingen sorg, inget lidande och inga tårar. Det betyder att det inte heller kommer att finnas någon sådan sorg som vi just nu upplever här hos oss.

Det är en framtid att se fram emot! Du missar väl inte den?