Om den nya Yle-lagen

Idag trädde den nya Yle-lagen i kraft. Denna lag begränsar Yles möjligheter att publicera textnyheter på webben och stipulerar att Yles nyheter ska fokusera på "publikationer som innehåller rörliga bilder och ljud". Detta är en bra förändring som kanske, men bara kanske, kan bidra till att rädda den på kommersiella grunder verkande pressen. Som bekant är Yle obligatoriskt för alla finländare – åtminstone när det gäller att betala. Man kan givetvis argumentera för att lagen inte går tillräckligt långt och att det, i ett fritt land (som Finland ännu torde gälla för att vara), borde vara möjligt att välja bort Yle på samma sätt som man kan välja bort t.ex. Hbl eller Vbl. Men det är en förändring som ännu ligger i framtiden.

I anslutning till denna lagändring publicerade Svenska Yle en artikel, skriven av Johanna Törn-Mangs, i vilken hon ondgör sig över den nya lagen. Artikeln avslutas med ett konstaterande att "innehåll i textform behövs för att Yles innehåll ska vara tillgängligt för olika publikgrupper". Här hänvisar Törn-Mangs till lagens sjunde paragraf i vilken det sägs att "Yle ska stödja demokratin genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, diskussioner och åsikter, producera kultur, konst och stimulerande underhållning, och erbjuda möjligheter till lärande och självutveckling." Till detta lägger hon dessutom att lagen förutsätter att detta ska "erbjudas alla på lika villkor".  

När man, som tillhörande en utsatt minoritetsgrupp (= bibeltroende och värdekonservativ kristen), läser detta är det inte svårt att hålla sig för skratt. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att Yle, och särskilt Svenska Yle, har antagit en linje som går ut på att nonchalera vissa typer av nyheter och därmed presentera en mycket skev bild av verkligheten. Det är alltså mer än tydligt att det som sägs i Yle-lagen inte uppfylls. (Svenska) Yle har, kort sagt, blivit ett vädeliberalt vänsterinriktat propagandainstitut.

När man påpekar detta blir man emellertid censurerad. Den senaste tiden har möjligheterna att kommentera artiklar på Svenska Yle dessutom minskat drastiskt, varför det har blivit ännu lättare för redaktionen att värja sig mot (läs: censurera) kritik mot den journalistiska linjen. Jag har blivit censurerad så många gånger att jag i princip har slutat försöka skriva kommentarer, men Törn-Mangs artikel var av sådan karaktär att jag tyckte att det var på sin plats att försöka ännu en gång. Resultatet blev givetvis det samma som så många gånger förr: Min kommentar fastnade i censuren. Nåväl, jag har möjlighet att publicera den här, så det gör jag. Min censurerade kommentar lydde på följande sätt:  

"Betjäna alla på lika villkor"? Det låter bra, men det är ord som inte kan sättas som rubrik över Svenska Yles verksamhet. Kantringen vänsterut blir bara kraftigare och rädslan för allt som har med den kristna tron att göra är rent av slående. Den bild som ges av samhället och vad som sker i världen blir som ett resultat av detta synnerligen snedvriden och stora befolkningsgrupper blir helt förbisedda och ignorerade. Ett exempel: Varför utmålas högern i USA som en fara för demokratin i landet samtidigt som de många attacker vänsterextremister gjort mot kyrkor och "pregnancy-centers" i landet efter HD:s Dobbs-utslag inte nämns med ett enda ord?

Något svar på min fråga är således inte att vänta. Det bäst fungerande försvaret mot all kritik är förvisso att inte låta kritiken synas och höras. Detta har många förtryckande makthavare vetat länge, och också använt sig av. Så inget nytt under solen här inte.