Varför inte Pride?

Det har knappast undgått någon enda att det är Jeppis Pride i Jakobstad nu under dagarna två. Jag har vid ett flertal tillfällen fått frågan varför jag inte gillar detta evenemang och även varför jag inte själv deltar och går med och stöder det s.k. "regnbågsfolket". Pride, som ju betyder stolthet, handlar (enligt arrangörerna) om kärlek, allas lika värde och om att visa att man är stolt över vad man är samt (för oss heterosexuella) om att manifestera stöd för sexuella minoriteter. I dessa tider är givetvis också kraven på förändringar i äktenskapslagstiftningen på tapeten. Man vill, säger man, ha och manifestera stöd för en "jämlik äktenskapslagstiftning" och för att alla ska vara lika inför lagen.

Så varför kan jag inte stöda detta? Jag ska försöka förklara varför.  

Pride handlar i grund och botten inte om jämlikhet, allas lika värde och kärlek, utan om krav på samhällelig acceptans. Pride handlar om att visa stöd för och kräva att alla ska erkänna att det som Skaparen kallar för onaturligt och synd i själva verket är hur naturligt som helst och på alla sätt rätt och riktigt. (Och - när man tar med det kyrkliga i sammanhanget - om att tvinga också Skaparen att acceptera detta!) I denna mening, och speciellt när det gäller Skaparen, kommer Pride inte att handla om stolthet utan om högmod.  För att använda en bild från Bibeln: Leret går till rätta med krukmakaren och tillrättavisar honom för vad han har sagt och låtit vara evigt gällande. När man vidare talar om krav på "jämställdhet inför lagen" och en "jämlik äktenskapslagstiftning" våldför man sig på språket, menar jag. För i själva verket är vi alla redan lika inför lagen - alla har samma rättigheter att ingå äktenskap och att gifta sig med en person av motsatt kön. För det är vad äktenskapet är - ett förbund mellan en man och en kvinna. Den som vill gå utanför detta kräver de facto inte jämlikhet och jämställdhet utan specialrättigheter. Här gör man våld på och leker med språket för att slå dunster i ögonen på lagstiftare och allmänhet.

Pride handlar också om att låta alla förstå att det är fel att "hålla tillbaka" och att alla borde komma ut "ur skåpet" och vara stolta över och av hela sitt hjärta leva ut sin sexualitet. I denna mening blir Pride en stor förförelsekampanj som strävar till att förleda och förföra människor som kämpar med sin sexualitet och med sin personlighet och sin självbild. I denna mening blir Pride-arrangemanget egentligen oerhört farligt. Unga människor, som ännu inte har hittat sin plats i livet och som står mitt i sin personlighetsutveckling, bringas att tro att de - i tillägg till allt annat som de har att upptäcka och lära sig - också måste ta reda på "vad" de är. Könet blir i denna mening inte något biologiskt betingat utan något som sitter i huvudet. För att en människa ser ut som en man behöver detta ingalunda innebära att han är det. Eller vice versa. Den unga människan ska söka sig fram, pröva på och ta reda på. Den osäkerhet alla uppväxande människor känner kommer så att exploateras och användas för att förleda honom eller henne bort från det som var tänkt och som i alla tider för de allra flesta har uppfattats som naturligt - alltså att sexualiteten är tänkt för en man och en kvinna i ett livslångt förhållande. Med fullständigt förödande konsekvenser, bör tilläggas. En av Pride-folkets omhuldade "sanningar" är nämligen att homosexualiteten är medfödd. Därför kan ju givetvis ingen bli något annat än vad han/hon är oberoende av hur man prövar på och testar olika saker. Det essentiella här blir att ta reda på vad man är. Den som går med i Pride-tåget stöder med sin närvaro också denna lärosats. Jag skriver "lärosats" emedan detta inte är någon vetenskapligt bevisad sanning utan endast en dyrt omhuldad lärosats och ett mantra som blir sant - inte för att det är sant utan för att det har upprepats tillräckligt många gånger.

Detta kan jag, som bibeltroende kristen och som en människa som bryr mig om och sätter människans bästa i första rummet, givetvis inte stöda.

Det jag däremot stöder av hela mitt hjärta - och som också allt mitt engagemang i denna fråga handlar om - är talet om allas lika värde. Alla är vi lika värdefulla oberoende av hudfärg, nationalitet, kön, sexuell läggning osv. Gud älskar alla människor, även människor som är och har blivit trasiga på det sexuella området. De facto gäller denna trasighet för alla människor i tiden efter syndafallet. Sexualiteten är bland det finaste och känsligaste en människa har, och därför är den bland det första som går sönder när Skaparens spegelbild i oss, hans skapade verk, brister. Vi är bara trasiga på olika sätt, och alla har vi att förhålla oss till och kämpa med denna vår trasighet. Inte så att vi ska stå upp och försvara vår trasighet och hävda att vi är stolta över den, utan så att vi bekänner den inför Skaparen, ber om förlåtelse för hur vi har missbrukat den och ber om kraft och en ren vilja att leva ut den så som det från början var tänkt. Här är det oerhört viktigt att framhålla detta med Guds nåd: Nåden finns och räcker till - också för den som har felat på sexualitetens område. Oberoende av om det sedan gäller otuktssynder (synd före äktenskapet), äktenskapsbrott eller homosexualitet. Guds nåd och förlåtelse finns och räcker till för alla som bekänner sina felsteg som synd och vill överge dem.

Jag kan alltså inte tänka mig att ställa mig i bredd med människor som säger sig vara stolta över sin trasiga sexualitet och som kräver att Gud och människor accepterar alla avarter av mänsklig sexualitet som rätta, riktiga och naturliga. Det jag däremot gärna skulle göra - och som jag försöker göra med alla texter jag skriver i detta ämne (säkerligen med varierande framgång) - är att ställa mig i bredd med och stöda alla de homosexuella människor som Pride-evenemanget helst skulle se att inte alls existerade. Alltså de som accepterar Guds ord som evigt gällande sanning och som därför insett att utlevd homosexualitet innebär ett uppror och brott mot Skaparens goda vilja och som därför har valt att leva i celibat - eller med en person av motsatt kön. (För sådana finns också.) Dessa människor, som idag bär på sitt tunga kors ensamma och så gott som helt utan stöd från den kyrka som, i enlighet med sin heliga kallelse, borde stöda dem helhjärtat, och som det "stolta" hbt-folket ser ner på och föraktar - dessa människor vill jag stöda. Jag skulle, med glädje, gå med i en parad tillsammans med dessa människor och därmed visa mitt helhjärtade stöd för dem i deras kamp. Det är bara det att någon sådan tillställning inte kommer att arrangeras, och någon sådan parad inte kommer att ordnas. Om den ändå skulle ordnas skulle media och den förledda allmänheten inte, som nu, falla på knä och helt reservationslöst uttrycka sitt stöd, utan kraftigt ta avstånd från den och fördöma den. Detta arrangemang skulle därmed bli ytterligare en börda för dessa redan prövade människor, och det är därför ingen sådan parad någonsin kommer att ordnas.

Detta är varför jag inte går med i Pride-folkets fest. Orsaken är inte, som vissa hävdar, att jag på något sätt skulle "hata" de homosexuella. Verkligen inte. Gud älskar alla människor, och då har inte jag - eller någon annan heller för den delen - rätt att hata. Min kärlek till de på detta område förledda är inte sådan den borde vara, det är säkert sant, men detta får jag bekänna som en synd och be om förlåtelse för. Samt be om en ny och större kärlek. Till syndaren, märk väl, inte till synden. För detta är en viktig distinktion som vi borde stava på i just denna fråga. Alltså skillnaden på att VARA och att GÖRA. Den är nämligen nyckeln till förståelse och fungerande relationer. I båda riktningarna.