Alternativet till censuren

Den nya och utvidgade censur som nu införs/har införts i finländsk media är förknippad med flera problem. Dels – och det uppfattar alltså åtminstone jag som det största problemet – är problemet att censuren tenderar att bli godtycklig. Om, och när, moderatorerna inte förmår skilja mellan vad som är osakligt och vad som är otrevligt/motbjudande och sådant man inte håller med om eller vill höra riskerar offret för censuren att bli inget mindre än sanningen. Dels har vi problemet med att de personer och de åsikter som censureras helt enkelt flyttar till platser på nätet där de inte blir censurerade. Där får hittar de likasinnade och får ta del av ett debattklimat och ett åsiktsekosystem som gör att de blir ännu mera förvillade och hjärntvättade. Hatet växer, helt enkelt.

Dessa åsikter försvinner inte för att man blundar för dem eller för att man tvingar bort dem från det allmänna torget. Tvärtom. Dessa åsikter mår bäst och växer bäst i mörkret. Enda möjligheten att komma åt och motverka dessa element och dessa åsikter är att dra fram dem i ljuset och avslöja dem. Att argumentera mot dem och besegra dem i en faktabaserad debatt. Att ta striden, helt enkelt. Det är enda möjligheten. Om vi inte gör det – om media inte gör det – ja, då accepterar vi att vi redan har förlorat.

Problemet är bara det att det är jobbigt att ta striden. Det är tidskrävande och intellektuellt utmanande. Då är det så oerhört mycket lättare att bara slå på locket. Att censurera bort det vi inte vill veta av. Sådant vi inte gillar och sådant vi inte vill höra. Sådant som är falskt och lögnaktigt. Då behöver vi inte ta denna jobbiga strid. Eller så inbillar vi oss. Givetvis går det att göra på det sättet. En tid. Men vad händer när den tiden har gått. När Sd i Sverige, för att ta ett aktuellt exempel, växer sig så stort att det inte längre går att gömma undan?

En annan bekväm väg är att använda sig av propagandistiska metoder. Att helt enkelt deklarera att ”så här är det, punkt!” Och så publicera en massa ”nyheter” och artiklar som stöder den bild man vill måla upp. Utan att ta striden. Utan att bemöta de argument och de påståenden som den andra sidan har och kommer med. Eller så att spela på känslor. Att publicera hjärtskärande bilder. Det är lätt. Då vänder opinionen. Eller så menar man. Men faktum är att detta långt bara fungerar på sådana som redan är av samma åsikt. Sådana som, likt mig, anser att vi behöver och ska hjälpa men som bara inte har kommit sig för. Propagandamaterial och känslosamma bilder fungerar när man vill få igång de massor som redan delar den åsikt man vill få fram. Men det här biter inte på motståndarna. Helt enkelt för att de inte är öppna för dessa propagandistiska metoder och för att de vet att ”en bild ljuger mera än tusen ord”.

Dagens media är tyvärr långt både feg och lat. Man orkar inte ta striden. Man ids inte gå till bottnen och verkligen jobba med dessa frågor. Eller så sätter ekonomin hinder i vägen. (Vilket tyvärr säkert ofta är en viktig orsak.) Eller så vågar man inte lita på de egna sakargumentens tyngd. Då blir propagandismen eller det att spela på känslorna ett intressant alternativ. Eller så att helt enkelt stänga ner hela diskussionen. Att censurera bort de obekväma frågorna och påståendena.

Men detta är alltså ingen bra väg att gå. Framför allt är det inte en väg som fungerar på längre sikt. I stället borde media våga – och orka – ta striden. Ta debatten. Lyfta fram de frågor som ställs och de argument som framförs och tålmodigt och grundligt ta reda på fakta och vederlägga det som sägs. Att helt enkelt ta den faktabaserade debatten och vinna den. Givetvis inser jag att detta inte kommer att räcka till för att övertyga alla. Det brister nämligen inte bara i empati hos många av dem som har extrema åsikter i flykting- och asylfrågan, utan det finns även uppenbara brister rent intellektuellt. Men i många fall skulle det säkert kunna hjälpa. Och framför allt skulle detta styrka medias trovärdighet och göra att många av medias representanter skulle kunna sova bättre på nätterna. Eller så inbillar jag mig åtminstone.