Vem ska betala?

Vi vanliga finländare vill gärna se oss som storsinta i flyktingfrågan - i motsats till t.ex. de som bildade människomuren i Torneå för några dagar sedan. Vi vill vara välkomnande och gästfria och att människorna i andra länder inte ska se ner på oss för de val vi gör i denna knepiga fråga och i denna svåra tid. Så vi vill gärna vara storsinta.

Problemet är bara det att det är lätt att vara storsint, givmild och välkomnande så länge man får vara det på andras bekostnad och med andras pengar. Nu tycker kanske någon att det är småsint och grymt att sätta en prislapp på andra människors lidande, och där är jag nästan böjd att hålla med. Så låt oss alltså därför inte göra det. Andra får laborera med hur mycket det kostar att ta emot så och så många asylsökande. Vi kan kanske nöja oss med att konstatera att det kostar, och att det kostar en hel del. Vi talar hur som helst om hundratals miljoner euro i året under de första åren.

Nu menar jag givetvis inte att detta ska få hindra oss. De som behöver hjälp måste få det, och de som flyr för sina liv kan vi inte stänga ute. Men vi MÅSTE ändå diskutera kostnadsfrågan. Eller rättare sagt: Vem som ska betala. För som sagt är det lätt att vara storsint med andras pengar. Nu vet jag att det är många som ger. 20 euro, 50 euro, 100 euro och några kanske ännu mera. Men vi behöver inse att detta bara är en droppe i havet, så även om det är viktigt att ge kan vi i detta sammanhang bortse från dessa pengar. Vi måste helt enkelt konstatera att dessa hundratals miljoner, eller hur mycket det nu kommer att röra sig om, måste tas ur den statliga budgeten. Alltså den som redan består till nästan 15% av lånade pengar.

Det är som sagt lätt att vara storsint med andras pengar. Om vi tänker oss att vi lånar också dessa hundratals miljoner som det kommer att kosta att välkomna alla dessa asylsökanden (eller vad det nu alltså kommer att kosta) innebär det i klartext att vi är storsinta på våra barns och kommande generationers bekostnad. "Kom gärna hit, våra barn betalar!" NEJ! Så får det helt enkelt inte gå till! Ska vi vara storsinta, ska vi vara det på egen bekostnad. Inte på våra barns eller barnbarns bekostnad. Så mitt förslag är alltså att vi måste ta dessa pengar ur den hårda delen av budgeten. Alltså ur den del som det finns täckning för. Inte av den del som vi lånar till. Det innebär att vi i stället måste pruta av på något annat. Budgetmatematik är nämligen helt vanlig matematik. Sätter vi till en summa någonstans måste vi ta bort en liknande summa någon annanstans. Så frågan blir då: Var ska vi skära?

Vi vill alltså vara storsinta och hjälpa. Gärna ställa oss bredvid dessa stackars människor och dela med oss till dem. Och gott så! Men när det är så, finns det något bättre ställe att skära än i vår välfärd? I de välfärdstjänster som gör att vi har det så bra här upp i Norden? Som gör att vi har det så oerhört mycket bättre än dessa som kommer hit? På så sätt kunde vi visa att vi verkligen bryr oss och verkligen är villiga att avstå för att andra ska få det bättre! Låter inte detta bra? Det tycker åtminstone jag. För oberoende av om vi vill det eller inte så kostar det att hjälpa, och denna kostnad behöver vi alla vara med och bära. Alla vi som välkomnar dessa människor hit, alltså. De kommande generationerna ska vi lämna utanför detta.

Vad anser du om detta förslag? Är det ett bra förslag, eller finns det bättre förslag? Jag är öppen för dessa. Men den som säger "LÅNA!" eller "STÄNG GRÄNSERNA!" lyssnar jag inte på. Inte denna gång.